Att bli sedd

Dörren öppnades och en varm vind svepte in i rummet. Den spred liv och värme omkring sig. Den mörka himlen sprack upp och solens varma strålar letade sig fram till mitt hjärta. De döda löven fick med ens liv och dess nya grönska spred sig över bord och stolar. Det trollade bort allt det mörka och ruttna som tidigare funnits där. Fågelkvittret blandades med ljudet av mina egna hårda hjärtslag. En känsla som länge varit nergrävd sprängde med all kraft upp ur jorden igen.

Det var han som öppnade dörren. Han som var en och åttiofyra och den nya killen i klassen. Han med det bruna lockiga håret. Han med de uppmärksamma, omtänksamma ögonen. Det var han som öppnade dörren till mattesalen den där helt vanliga dagen i mars. Det var Love som öppnade dörren till mitt hjärta.

I filmer såg det alltid så enkelt ut. Den snyggaste killen blir tillsammans med den töntigaste tjejen. Men vi alla vet att det inte är så i verkligheten. Vi alla vet att den snyggaste killen alltid slutar med den populäraste tjejen oavsett hur bra deras kemi egentligen är. Och det var just därför jag inte hade någon chans.

I min klass var det en tydlig hierarki. Tjejerna med dyra väskor och starka parfymer var de populära. Killarna med mörka röster och stora muskler var de populära. Alla i min klass var i stort sett på det sättet, populära, förutom jag. Och därför var det inte ovanligt att de valde att trycka ner just mig. Att lämna just mig åt ensamheten. Lärarna hade helt enkelt slutat att bry sig och jag med. Det var väl så här det alltid skulle vara, tänkte jag. Mitt öde var att krypa längst ner i botten bland de förmultnade och dystra resterna av grönskan. En nedbrytare eller en nedbruten.

I matsalen var det som tydligast. De bestämda platserna var som bortglömda och platserna vid det runda bordet i mitten var bara till dem med tillräckligt hög status. I stort sett var det bara en tom stol som gjorde mig sällskap, vid det kantiga bordet i hörnet.

“Vad heter du?”, viskade han försiktigt när han satte sig bredvid mig på lunchen. Mina kinder blev röda och min röst alldeles stum. Stämbanden blev som fastklistrade längs väggarna av min hals och orden kunde inte komma ut. Hur mycket jag än försökte. Egentligen var det en ganska enkel fråga att besvara. För det är klart att jag vet vad jag heter. Men fjärilarna i magen flög runt som aldrig förr och jag hade svårt att veta hur jag skulle hantera dem. Var jag lite förtjust eller kanske till och med kär i honom. Eller var pirret i magen bara längtan efter en vän?

Jag minns egentligen inte vad vi pratade om under den lunchen. Inte vad jag sa eller hur mycket han hade fått mig att skratta. Jag minns i stort sett ingenting, förutom känslan av hur mina ord plötsligt fick ett värde. Hur mina ord blivit lyssnade till. Hur något plötsligt började spira och gro inom mig och hur varmt och skönt det kändes i kroppen. När vi gick från bordet tillsammans vände sig hela matsalen om och konstigt nog förgiftade inte de svarta blickarna som följde oss från det populära bordet så som de brukade göra.

Det första smset kom klockan 16:42. Telefonen brände som het lava i min hand och jag blev helt varm. Det stod egentligen inget särskilt. Och jag skrev inte heller något särskilt tillbaka men två timmar senare var min arm i fullständig kramp och mitt hjärta mer levande än någonsin. Jag var varken hungrig eller törstig längre. Det enda som jag behövde var det som fanns i telefonen. Han som fanns i telefonen.

Med ett självförtroende jag inte visste att jag hade gick jag som på moln till kvällsträningen. Min kropp var fullständigt uppfylld av vackra tankar. Varken snöslask på marken eller den kyliga vinden kunde släcka den vår som brann i min kropp. Inom mig fanns bara värme och spirande glädje.

Dörren till simhallen stängdes bakom mig och plötsligt drog en kall vind in i rummet. Solen letade sig tillbaka bakom molnen igen. Mörkret segrade och de gröna löven på träden rasade sakta ned mot marken igen för att bilda en brun och smutsig sörja. En sörja för nedbrytarna och de nedbrutna. Alla tecken på liv och grönska suddades ut. Spåren av oss likaså. Han och jag, vi. En rödhårig tjej i min ålder med klackskor lika dyra som märkesväskan runt sin kropp, trampade hårt över mina fotspår på vägen vi skulle vandrat tillsammans. På bara någon sekund blev avtrycket av mina sneakers utbytt mot hål av de vassa klackarna. Hon lutad mot honom. Han och den rödhåriga. De. Inte vi.

Snömodden trängde in i mina sneakers på vägen hem och mina fötter var både iskalla och blöta. Den kalla vinden trängde in innanför jackan och rev och slet i min kropp. Det skulle aldrig mer bli vår igen. Aldrig mer. Vinterns eviga mörker skulle för alltid stanna kvar och nu skulle allt kännas om möjligt ännu mer mörkt och ännu mer kallt.

Nästa sms kom kl. 20.42. Handen darrade när jag höll i den iskalla telefonen. Trots att jag ville kasta telefonen i väggen öppnade jag och läste. Sakta kom värmen tillbaka i handen igen. Mina fötter var inte längre blåfrusna. Solen steg upp utanför fönstret trots den sena timmen. En ljuvlig vårblomma kröp fram genom plankorna på golvet och trotsade allt motstånd för att kunna växa sig stark och full av liv. Fåglarna stämde upp i kör och i mitt hjärta flaxade fjärilarna.

“Lovisa, varför sprang du så fort från simhallen? Nu hann du ju inte träffa min syrra.”