Riv murarna

Publicerad 2005-12-14 | Uppdaterad 2010-05-11

Sahar Mosle undrar varför samhället fortsätter att leka skyddad verkstad och varför funkisar inte vågar leva på riktigt.

Kommentera | 0 kommentarer

Varför mognar de flesta med funktionshinder senare än andra människor, både emotionellt och sexuellt? Varför lever många ensamma? Varför har åtskilliga alldeles för liten kunskap om sin kropp och sin sexualitet?

Många funktionshindrade är rädda – men för vad? Och vad beror det på?

En familj som får ett barn med ett funktionshinder känner sig ofta misslyckad, för ett funktionshindrat barn ingår inte i bilden av den ”normala familjen”. Många är rädda att barnet ska bli illa behandlat eller få ett svårt liv. Föräldrarna vill gärna skydda sitt barn, från allt! Men istället för att se barnet, ser de funktionshindret. Och den inställningen fortsätter även när barnet blir äldre.

Både samhället och många föräldrar behandlar funktionshindrade som ett särskilt slags människor, som om de är ständigt i behov av hjälp och måste skyddas från den farliga, farliga världen. Men det leder till särbehandling, och all särbehandling är lika med isolering. Och isolering leder till utanförskap. Till exempel fi nns det kollektivboenden som bara är till för funktionshindrade. Det finns färdtjänst, gymnasium för rörelsehindrade, fritidsgård och habilitering. Många funktionshindrade barn och ungdomar växer upp i halvslutna miljöer där de inte träffar andra människor utan funktionshinder annat än personal, assistenter och släktingar, och där deras egna behov alltid står i centrum. Vad ger det för bild av världen, och redskap för att möta den?

I mitt hemland Iran finns det inte lika mycket särbehandling, och då måste man ta sig fram ändå. Skillnaden i människors attityder mot i Sverige märks ganska tydligt. Om jag skulle åka buss där vore det till exempel flera som direkt hjälpte till, och tankar och diskussioner kom igång bland människor runt omkring mig om att det är svårt att leva som ”alla andra” i ett otillgängligt samhälle. Och att orsaken var att det inte fanns resurser, eller att frågan överhuvudtaget inte prioriterades.

-----

I Sverige är anledningarna till osynliggörandet av funktionshindrade nästan desamma: frågorna prioriteras inte och resurser läggs på särbehandling. Men det viktigaste är att debatten saknas, både bland folket och våra kära politiker. De skyddade miljöerna gör att funktionshindrade inte får kontakt med eller kommer nära andra människor – de som är ”normen” enligt den samhället skapat. Och orsakerna är samma vare sig det gäller diskriminering av invandrare, hbt-personer eller vilka andra minoriteter som helst – rädsla och okunskap.

Men självklart beror utanförskapet på andra saker också, typ som att man som funktionshindrad måste våga ta för sig, våga synas, skaffa sig en bra självkänsla och våga vara sexuell.

Har man ett funktionshinder så är det viktigt att acceptera sig själv för den man är, och inte göra något märkvärdigt av sitt funktionshinder. Då blir det också lättare för andra att acceptera det. Man måste försöka vara öppen med det man känner och gillar. Att bry sig om sitt utseende, att tänka på ansiktsuttrycket och kroppsspråket är jätteviktigt.

Att man skaffar sig erfarenheter som är nödvändiga för att kunna existera och ta sig fram i livet på samma villkor som alla andra.

Ett modernt samhälle ska vara jämlikt, rättvist och tillgängligt för alla oavsett läggning, ålder, ursprung eller hinder. Vi har till exempel en handikapptoalett för ”tredje könet” i stället för att bygga en tillgänglig toalett för alla, oavsett kön eller hinder.

-----

Det är 2005, och var ska vi börja? Vi måste förändra normen om den ”normala” människan, vi måste ge respekt åt alla sorts människor oavsett utseende. Självklart är att ansvaret ligger på oss alla. Det handlar om att våga kräva sina rättigheter och börja skava mot normen, ta plats och vara öppna för varandra. Att sträva efter ett samhälle utan kategoriseringar, förtryck och diskriminering.

Min erfarenhet från tio år i Sverige är att jag vill slippa de ständigt återkommande frågorna som möter mig som fl ata, invandrare och funktionshindrad, men som bara handlar om att de ser mitt utanförskap: Är mitt funktionshinder medfött? Har jag alltid varit flata? Förmår jag ha sex i alla sexuella ställningar? Kan jag ha kärleksrelationer med icke funktionshindrade? Och så vidare. Svaret på dessa ytliga och helt enkelt fördomsfulla frågor är: Våga vara intresserad av personen bakom! Våga lära känna olika sorters människor och ge respekt, då får du erfarenhet och respekt tillbaka.

Sahar Mosle
Studerar genusvetenskap

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från Ottar

Läs mer och beställa gamla nummer av ottar på ottar.se
 

Hitta rätt