Från velour till macho – så gick det till när mannen skulle befrias

Publicerad 2007-04-04 | Uppdaterad 2010-04-20

I mitten av 1970-talet försökte föreningen ”Befria mannen” skapa en svensk mansrörelse. Machomannen skulle bytas ut mot den jämställde mjukismannen. Avhandlingen Befria mannen! undersöker hur det gick.

Kommentera | 0 kommentarer

Talet om ”den nye mannen” under 1970-talet uppkom i en tid där tankar om feminism och jämställdhet hade växt sig starka, både i det politiska, men nu också i det privata. Idéhistorikern Helena Hill har undersökt vilka målen var, och hur man gick tillväga, för att förändra den traditionella mansrollen. Och hur det gick.

Omslagsbild till bokFöreningen Befria mannen blev inte direkt någon folkrörelse, även om många samhällsdebattörer under några år aktivt ifrågasatte den förtryckande och destruktiva mansrollen. Som mest var drygt hundra män medlemmar, de flesta vita heterosexuella medelklassmän med vänstersympatier. Många var aktiva inom RFSU Stockholm. De tillhörde en grupp i samhället som förknippades med jämställdhet, i vilken det förväntades att männen nu skulle ska ta sitt ansvar och förändra sig.

Kärlek viktigt för sexualiteten

Mansrörelsen handlade om känslor som kärlek, ömsesidighet och ömhet. Samma känslor utgjorde definitionen av en god sexualitet. En ensidig fokusering på orgasm ansågs inte hälsosam, eftersom mannen då bara tänkte på sin egen tillfredställelse. Djup gemenskap mellan man och kvinna var sexualitetens mål.

”Männen övade på att tillsammans med andra män ta på och smeka varandra, utan att handlingarna definierades som sexuella.”

Men det var inte diskussionerna om sexualitet som avvek mest från normativa föreställningar om män och maskulinitet, enligt Helena Hill. Det var kroppsövningarna. Männen övade på att tillsammans med andra män ta på och smeka varandra, utan att handlingarna definierades som sexuella. Kroppsövningarna skulle avdramatisera fysisk närhet med andra män, men också se till att männen skulle bli av med sin ”bögnoja”.

Mjukisskapandet som Befria mannen sysslade med ansågs också hotfullt av många, eftersom de trädde över gränser för vad som var okej i manligheten. Niklas Järvklo är idéhistoriker som också forskat kring mansrollen. Han skriver på en avhandling om föreställningar om nya män i svensk jämställdhetspolitik. Järvklo menar att både förr och nu utmanar det fundamentala idéer om maskulinitet.

– Deras gruppkramar strider ju mot vissa fundamentala saker i manligheten. De ville inte bara bli nya och bättre män, utan att faktiskt utmana vissa grundläggande saker i vad det innebär att vara man, säger idéhistorikern Niklas Järvklo som skriver en avhandling om föreställningar om nya män i svensk jämställdhetspolitik.

Viktigt vara hetero, men inte homofob

Men det fanns gränser även för Befria mannen-männen. De ville göra upp med sin rädsla för bögar, men såg ändå till att den heterosexuella manligheten blev intakt, fast med vissa justeringar. Samma avskiljande finns idag. Det är viktigt för 2000-talets nye man att säga ”jag är inte homofob”, men samtidigt också visa att ”jag är hetero”. För dagens män är utmaningen, enligt Niklas Järvklo, att göra upp med heteronormativiteten och föreställningen om att män får vara mjuka, men inte feminina.

”Manligheten uppdateras och framställs som ny och fräsch, men skapas i opposition mot ”den andre” mannen: invandrarmannen, machomannen, norrlänningen, talibanmannen.”

I 1980-talets början blir det dock tydligt att den ”befriade mjukismannen” blev omodern, det visar Helena Hills avhandling. Jan Guillous skrev artikeln ”Rapport från ett mansläger”, som blev en vändpunkt i svensk mansdebatt. ”Mjukismän” och ”velourpappor” blev förlöjligade, och användes som avskräckande exempel på hur män inte bör vara. Mansrörelsen 70-talskrav att få vara mänsklig blev vid 80-talets mitt ett krav på att få vara manlig. Profeministiska ”Befria mannen” bytte namn till ”Föreningen Mannen” och började bli kritisk till kvinnorörelsen, vars krav mannen ansågs ha varit tvungen att anpassa sig till. Den förlorade manligheten skulle återupprättas.

Även RFSU som tidigt hade varit med och försökt skapa ett nytt mansideal hävdade att mjukismän och velourpappor inte var några riktiga män. Männen skulle hålla sig inom accepterade genusgränser. En ny ”ny man” förespråkades.

Under 90-talet splittrades mansrörelsen i två läger. En del bildade mansjoursrörelsen, där rätten att vara man var, och är, central. Den mer radikala delen av mansrörelsen bestämde sig för att göra politik av det mansrörelsen tidigare stått för, och gick in den statliga förvaltningen. De ville inkludera större grupper av män än vad Befria mannen hade klarat. För att lyckas var de tvungna att dämpa den mest radikala kritiken mot manligheten.

Förändring tack vare feminism

Debatten om den nye mannen pågick från 60-talet och framåt. Men jämställdhetspolitiken och talet om den nye mannen både återskapar och upprätthåller normer för manlighet. Diskussionerna om att göra upp med tidigare generationers manlighetsnormer kan maskera att den gamla manligheten finns kvar.

Enligt Niklas Järvklo kan talet om den nye mannen förstås som ett sätt att försvara manligheten. Manligheten uppdateras och framställs som ny och fräsch, men skapas i opposition mot ”den andre” mannen: invandrarmannen, machomannen, norrlänningen, talibanmannen.

– Samtidigt kan det faktiskt finnas ett behov av att göra upp med manligheten och bryta patriarkala maktordningar. Talet om den nye mannen kan innehålla en förändring, på ett ytligt plan men också en mer djupgående maktförändring, tack vare feminismen, säger Niklas Järvklo.

Lena Sohl

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från 4/4 2007

Tina Nevin.

Sex som könsstympad kvinna – hur funkar det?

Smärtor, lidande och korrigerande operationer. Den senaste tiden har kvinnlig könsstympning åter hamnar i fokus. Vid det årliga FN-mötet för...

Läs mer
 
 

En västafrikansk framgångssaga – Senegal har vinnande koncept för att avskaffa könsstympning

Där lagstiftning – liksom otaliga organisationer – gått bet, har föreningen Tostan lyckats. De har sedan starten 1997 fått mer än 1600 byar i...

 

Imamer mot kvinnlig könsstympning

KENYA. Religiösa ledare i nordvästra Kenya har börjat tala om farorna med kvinnlig könsstympning, så kallad FGM (Female Genital Mutilation) på...

Artiklar och reportage

Hitta rätt