Jag vill bara höra att jag är normal

Birgitta Karlsson var 16 år då hon drabbades av sitt första epileptiska anfall. Hon tycker att det var en bra ålder att få diagnosen eftersom det ändå sker många förändringar när man går från att vara barn till vuxen. Hon känner inte att hennes liv begränsas av sjukdomen. Att hon inte kan köra bil innebär till exempel att hon cyklar mer än vad hon skulle gjort annars.

– Jag har funnit en livsstil som passar mig och som jag är nöjd med. Jag konstaterar att jag ofta mår bättre än de flesta andra. Jag sätter värde på sånt som andra inte hinner med.

Men det finns en sak i hennes liv som hon inte är fullt nöjd med och det är sexlivet.

– Det är begränsat. Jag blir aldrig tänd eller kåt. Eftersom jag aldrig har fått orgasm längtar jag inte precis till sängen.

Birgitta vill tala öppet, men tillägger att ämnet är känsligt. Hennes man som just har slagit sig ner bredvid oss med en kaffekopp reser sig snabbt och går sin väg när han märker vad vi talar om. När han har gått säger Birgitta att fick hon välja själv skulle hon helt välja bort sexlivet.

– Jag upplever inte det sexuella som givande för mig utan mer som ett nödvändigt ont.

Den bild av sexlivet som media förmedlar via kvällstidningar, filmer och såpor känner hon inte alls igen sig i. Sexskildringarna förstärker känslan av att det är något som hon misslyckas med, eftersom hon inte känner lust eller uppskattar sex.

– Jag har försökt tala med en läkare, men han hänvisade till kuratorn som rekommenderade glidmedel. Det är bra när man väl ska genomföra ett samlag men det ökar inte mitt intresse för sex.

Birgitta tycker ändå att hon är gynnad. I ett stabilt förhållande som hon har kan man lära av vandra och försöka få det så bra som möjligt.

– Vi har varit tillsammans i 30 år och är mycket lyckliga i övrigt. Men jag kräver mycket sömn och somnar ofta innan det börjar hända spännande saker i sängen.

Hennes man tycker att det är tråkigt att det alltid är han som tar initiativet och att Birgitta ofta lägger sig på sovsidan.

– Jag har frågat honom varför vi måste ha sex. Det är viktigt för honom. Han säger att det hänger ihop med att han älskar mig och vill ha mig.

Den medicin som Birgitta tar heter Tegretol och verkar genom att dämpa hjärnaktiviteten. Birgitta har sämre lukt och smak och är heller inte den som blir rasande, gråter eller gapskrattar åt något. Samtidigt är det svårt att veta vad som är grundpersonligheten och vad som är förknippat med epilepsin eller medicineringen. Birgitta har aldrig fått det bekräftat att hennes ointresse på sex skulle vara en biverkning av medicinen.

– Det skulle vara bra om man fick reda på att detta är en logiskt följd av medicineringen.

 Ylva Branting

Fotnot: Birgitta heter egentligen någonting annat.