Kan man inte vifta på ändan får man använda blicken

Publicerad 2003-06-04 | Uppdaterad 2010-02-04

Anette Bohm är ryggmärgsskadad. På tjejkurser diskuterar hon sex och samlevnad. – Det gäller att ha ett bra självförtroende. Det är först när man har återfått självförtroendet efter skadan som man kan börja experimentera, säger hon.

Kommentera | 0 kommentarer

Anette Bohm jobbar som journalist på Rekryteringsgruppens tidning Kick. Hon är klädd i svart skinnjacka och kort kjol. Håret har färgade slingor och hon utstrålar säkerhet. Både i sitt jobb och via ideellt arbete möter Anette andra kvinnor som sitter i rullstol efter att ha blivit ryggmärgsskadade. Hon har hållit i en kvinnokurs och lägerverksamhet där kvinnor har kunnat tala ostört om intima saker. Anette berättar mycket om sig själv och vill gärna vara en förebild.

– Jag har suttit 27 av mina 37 år i rullstol. Jag har rest, pluggat, jobbar och jag har ett sexliv, säger hon.

Anette märker hur deltagarna på kvinnokursen ser på sina egna kroppar.

– Förlusten av sin tidigare kropp kan bli en identitetskris och leda till att man som nyskadad tycker att man har blivit ful och sörjer sin förlorade känsel.

Ryggmärgsskadade får ofta problem med inkontinens vilket kan leda till att de tappar självförtroendet och får ett sämre sexliv. Den nya kroppen fungerar annorlunda. Att hamna i rullstol leder till en ny situation för hela familjen.

– För samliv och sexliv innebär det ett nytt förhållningssätt. Har man redan en partner krävs det att man kan tala med varandra och ha fantasi. Är man singel får man tampas med frågor som: Kommer jag duga nu, vill någon ha mig?

Anette menar att det är skillnad på mäns och kvinnors tankar. För män är det så påtagligt att de funderar kring om de kan få stånd och utlösning, medan kvinnor undrar om de duger och ifall de kan få en partner.

Korta vårdtider

Inom Rekryteringsgruppen har man märkt av att vårdtiderna har skurits ned. Tidigare kunde de nyskadade betydligt mer när de kom till Rekryteringsgruppens läger. Tiden för rehabilitering har blivit mycket kortare.

– Man hinner inte med att både psykiskt och fysiskt lära sig det man behöver. Det gäller inte bara sex och relationer utan även förflyttningar och att klä på sig. Personerna blir mer beroende av hjälp från andra.

På Rekryteringsgruppens läger jobbar de på att personerna ska bli så självständiga som möjligt. Lägret blir ofta en vändpunkt. På tjejkurserna tas både medicinska frågor och livsfrågor upp, något som vården sällan hinner med.

– Där tar de upp många frågor om urologi och mycket kring praktiska saker. Min erfarenhet är att så länge man inte kan kontrollera sitt kiss och bajs finns det inte i ens huvud att gå ut och ragga eller ha sex.

Det gäller att man får ett bra självförtroende, menar Anette. Det är först när kvinnorna har fått det som de kan börja experimentera.

– Jag tror att det är lättare att tala med andra kvinnor i rullstol än med gående experter. Jag brukar tipsa dem om att det är viktigt att inte glömma bort de kroppsdelar som inte har känsel och att man tar hand om och vårdar sitt yttre.

Anette tror att det är ännu svårare med självuppfattningen för dem som blivit skadade tidigt i livet. De har varit vana vid att mamma och pappa bytt blöjor och känner kanske inte att underlivet tillhör dem själva.

Bejakad kvinnlighet

När Anette var i Polen för att träffa den polska motsvarigheten till Rekryteringsgruppen slogs hon av att de polska kvinnorna utstrålade sensualism och kvinnlighet i sitt rörelsemönster, något som hon tycker att svenska kvinnor i allmänhet saknar, även gående. De svenska kvinnorna hade bekväma joggingbrallor medan polskorna hade klätt upp sig och var fina i håret. Alla deltagare satt i rullstol.

Anette berättar att hon frågade sig varför polskorna var så kvinnliga och om det är något fel i att visa sin kvinnlighet. Hon kom fram till att hon inte tyckte det och efter resan fattade hon ett beslut. Hon skickade in en ansökan till Aftonbladets tävlig "Årets kvinna" tillsammans med en kompis som också sitter i rullstol. Hon blev uttagen på grund av sin utstrålning och visade upp sig på catwalken i glamorösa underkläder.

Du tycks ha en stark självkänsla, men har det alltid varit så?

– Nu har jag bra självförtroende, men jag har fått kämpa länge. Det var speciellt jobbigt i tonåren. Jag kände mig som den fula ankungen.

Anette berättar hur hon kände sig annorlunda och ful eftersom hon satt i rullstol. Hon kände sig inte sedd som tjej eftersom det under tonåren mest var utseendet som räknades. Men det blev successivt bättre.

– Jag tyckte jag fick stå tillbaka när jag jämförde med mina gående kompisar. Medan mina vänner levde vanliga liv bestod mitt liv periodvis av sjukhusvistelser och rehabilitering. Det var jobbigt då, men senare insåg jag att jag fick andra erfarenheter och dem har jag stor nytta av idag. Jag har fått stor insikt och förståelse.

– Man behöver inte resa runt jorden eller bestiga höga berg för att finna sig själv. Det kan man göra hemma vid köksbordet, säger hon.

Under sin uppväxt i Mora hade hon aldrig tillfälle att tala med jämnåriga eller äldre förebilder som satt i rullstol. På läkarkontroller tog de aldrig upp frågan om sex och samlevnad. Jo, en gång minns hon att ortopeden frågade: "Har du någon pojkvän än då, hö, hö." Men hon var för blyg och osäker för att säga att det var jättesvårt och att hon bara fick titta på när kompisarna pussade killar så hon skakade bara på huvet.

– Under gymnasietiden fick jag nya vänner. Jag började klä mig häftigare och reste till Stockholm för att fixa håret på Klippoteket. Vi gick ofta ut och dansade. Jag var en riktigt krogtjej och flirtade mycket. Jag lärde mig att kunde jag inte vifta på ändan fick jag använda blicken. Det blev jag jättebra bra på. Jag spände ögonen i dem jag var intresserade av och när jag fångade deras blick log jag, säger Anette och visar hur hon kan svepa med blicken över lokalen.

Men det dröjde tills hon blev 21 innan hon hade sitt första förhållande.

– Jag upplever det som svårare att få ett långvarigt förhållande när jag sitter i rullstol. Jag vet inte om det har med mig som person att göra, men jag träffar även andra som säger att män störs av att man sitter i rullstol, de ser så mycket problem framför sig. Men någon gång får faktiskt omgivningen ta sitt ansvar. Det är männen som har problem om de inte kan vara med en kvinna i rullstol.

Text: Nyhetsbyrån ikapp/Ylva Branting

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från Sex och fysisk skada

 

"Är man 16 år så är man, oavsett eventuellt funktionshinder"

För Stefan Balogh är funktionshindrade människor inte annorlunda än övriga människor. Men de behöver annorlunda lösningar. Till exempel i...

 

Sexualitet – mer än kroppsliga funktioner

Sexuella problem kan sällan lösas med bara mekanik. Det handlar lika mycket om synen på sig själv och hur man uppfattas av andra. Det menar Birgitta...

 

Om man älskar varandra finns det alltid lösningar

Rikard har en svår muskelsjukdom. Det bäddar inte för tillfälliga ragg på krogen, men är däremot inte något hinder för långa...

 

Kan man inte vifta på ändan får man använda blicken

Anette Bohm är ryggmärgsskadad. På tjejkurser diskuterar hon sex och samlevnad. – Det gäller att ha ett bra självförtroende. Det är först när man...

Funkis och sexualitet

Omslaget till Ottar nr 4 2005

Tidningen Ottar, nummer 4 2005, hade tema Funkis och ställde sig frågan varför det finns  så många fördomar och tabun kring sex och funktionshinder? De fysiska hindren finns där, men hur påverkar det där andra – fördomarna – allas vår syn på kärlek och sexualitet?

Banner för Frågelådan
 

Hitta rätt