Den ekonomiska krisen slår hårt mot små organisationer

Jag har just kommit tillbaka från IPPF:s (International Planned Parenthood Federation, global paraplyorganisation som RFSU är medlem av) möte för chefer i Europa. Chefer från cirka 40 europeiska länder samlades i två dagar för att analysera frågor om sexuell och reproduktiv hälsa i Europa. Vad betyder det nya EU-landskapet, med nytt fördrag, ny vald ordförande, ny struktur för utrikesfrågorna för oss? Det är verkligen stimulerande att lyssna på så många olika synvinklar och beskrivningar av verkligheten. Dessvärre dominerar berättelser om extermt svåra ekonomiska neddragningar och svagt politiskt stöd för frågorna i Europa just nu.

Många av organisationerna rapporterar om hög arbetslöshet i länderna, främst bland ungdomar. De är de vanligaste besökarna på motsvarigheterna till RFSU-kliniken i de olika länderna. Men lågkonjunkturen gör att ungdomars betalningsförmåga är svag eller obefintlig, samtidigt som klinikerna har allt svårare att hitta finansiellt stöd till sin verksamhet.

Min kollega från Lettland, Iveta, bor i ett land nära oss där sjukhus stängs och där folk får betala själva för nödvändiga operationer eller avstå från behandlingen. Medel till till exempel preventivmedelsrådgivning står inte högt på den politiska dagordningen då. Dock finns behovet hos vanliga människor lika tydligt som tidigare och trycket på organisationen blir därför hårt. Island har skakats svårt av den ekonomiska krisen och hopplösheten griper om sig, och min polska kollega har vant sig vid ständiga attacker från katolska kyrkan som gör allt politiskt stöd till sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) nästan omöjligt.

Men det finns också ljusglimtar. Sedan Portugal folkomröstade om fri abort har klimatet runt frågorna lättat betydligt och i Spanien, som snart tar över ordförandeskapet i EU, förs en debatt i parlamentet om hur fri abort skall genomföras (regeringen har redan lagt ett förslag). Min holländska kollega berättar om fortsatt höga ambitioner hos hennes regering (inte minst när det gäller SRHR i biståndet) och vi fick exempel på nytänkande trots små ekonomiska resurser, t ex en intressant genomgång av RFSU:s systerorganisation i Sarajevo som riktat våldsprevetionsinsatser mot unga män för att förhindra utövande av sexuellt våld.

Jag hoppas och tror att IPPF-organisationerna överlever krisen. Men jag tror också det brådskar med politiskt stöd och finansiellt stöd från regeringar och EU – särskilt för unga kvinnor och mäns skull.