Rapport från homofobins Uganda

När detta skrivs befinner jag mig i Uganda. Läget här är spänt när det gäller lagförslaget om dödsstraff, angiveri etc för homosexualitet. Alla påverkas, oavsett läggning.

Ugandas hbt-aktivister jobbar hårt. De vill själva vara de som frontar i frågan om sexuella rättigheter för alla, inklussive rätten att inte bli diskriminerad på gund av sin läggning. Det vill visa att det handlar om om många ugandiers liv och om mänskliga rättigheter och att det är inte något västerländskt påhitt som många påstår. Detta vill de visa själva utan hjälp av vänner från utlandet.

Men de ugandiska hbt-aktivisterna är positiva till internationella påtryckningar, vilka också delvis har fungerat. Det anser både homosexuella själva liksom Ugandas president Yoweri Kaguta Museveni. Han har bland annat blivit uppringd av Hillary Clinton som bett honom stoppa lagen (vilket han sagt att han antagligen gör). Museveni har också tagit intryck av att den svenska regeringen använt eventuellt indraget bistånd som påtryckningsmedel.

Ugandas regering och president Museveni har handlat långsamt och glidande och inte tagit avstånd från lagförslaget, som initierats av en frikyrklig enskild parlamentsledamot som tillhör regeringspartiet. Enskilda statsråd har uttalat sig för förslaget. Det finns inga vinster med debatten, men möjligen går det att säga att den enormt tabubelagda frågan om icke-heterosexualitet ändå nu tas upp i olika sammanhang, vilket tidigare var nästan en omöjlighet.

– Nu finns vi i alla fall, som de hbt-aktivister som jag träffade i Kampala häromdagen sa.

Men tyvärr handlar de flesta diskussioner ändå om hur homosexualitet kan begränsas och lagförslaget förefaller ha starkt stöd i den ofta religiösa befolkningen. Det vet politiska partier som vill vinna röster. 2011 är det valår och politiker vill visa att man ”står stark i moralfrågor”.

Dubbelmoral förstås, i Uganda liksom i andra länder finns naturligtvis både homo-, bi- och heterosexualitet. Men eftersom det är så provocerande att bryta mot normen, lever många många homo- och bisexuella i traditionella, ofta djupt olyckliga förhållanden, för att inte råka illa ut. Ett sätt att ”komma tillrätta med problemen” är att lesbiska kvinnor utsätts för våldtäkter av släktingar för att ”bli normala”.

– Det är sånt vi måste tala om, här behövs verkligen bra lagar som också efterlevs, säger mina modiga middagskamrater som numera aldrig går ut ensamma av rädsla för våld.

Lagförslaget om skärpningar av straff mot homosexuella handlingar går nu genom parlamentet och kan komma att röstas om i mars.