"Det är inget barn, det är en klump med celler" 2004

Publicerad 2014-12-16 | Uppdaterad 2015-01-07

Kommentera | 0 kommentarer

I min dagbok från den 17 januari 2004 står det: "Jag har mått illa de senaste dagarna, men det beror nog bara på att jag rökt och ätit skräp. Kanske."

Jag är tjugoett år och kär. Jag har just kommit hem från en lång resa, personen jag är kär i bor i ett annat land och vi har bara känt varandra i sex veckor.

Dagen efter, den artonde januari: "Min mens borde verkligen komma nu."

Den tjugonde sitter jag på toaletten i mina föräldrars lägenhet, ser plaststickan med först ett tjockt rött streck (som säger att jag är gravid) och sedan, långsammare, ett till rött streck (som säger att testet fungerar).

”Beslutet att göra abort har jag aldrig någonsin ångrat”

Att göra abort är mitt livs hittills bästa beslut. Jag har gjort val som jag ångrat, ältat och undrat hur mitt liv hade tett sig om jag valt en annan utbildning, flyttat till en annan stad eller inte stannat så länge i ett visst förhållande. Men beslutet att göra abort har jag aldrig, någonsin, ångrat.

Innan jag blev gravid hade jag funderat på hur skulle förhålla mig i en sådan situation, om jag skulle vilja behålla barnet, om det skulle vara ett svårt beslut.

När jag sedan sitter där på toaletten med de två röda strecken är beslutet självklart. Det är inget barn. Det är ett foster, en klump med celler i min mage, och jag vill ha bort det. Nu. Genast.

Så fort går det inte. Det tar två veckor innan jag ens får en undersökningstid, mitt livs första gynekologbesök. Läkaren är i trettioårsåldern och berättar att jag är i sjätte eller sjunde veckan, inte den fjärde som jag själv hade trott. Därefter ytterligare två veckor och många och långa telefonsamtal med honom jag är kär i, innan den regniga februaridagen när jag vaknar upp i en sjukhussäng, blödande och med kraftig mensvärk, men fri.

”Det tar två veckor innan jag ens får en undersökningstid, mitt livs första gynekologbesök”

Den sjuttonde februari 2014, på dagen tio år efter att jag vaknat upp på Södersjukhuset, hör jag för första gången talas om Kristna Värdepartiet. De siktar på att ta sig in i riksdagen till hösten. Som första punkt i deras program står att de ska "skydda våra minsta medborgare genom att göra aborter olagliga". Senare under våren föreslår Spaniens regering en lagändring som kraftigt begränsar aborträtten. Liknande lagar finns redan i Polen, på Irland och på Malta. Lagar som tar ifrån oss människor rätten att själva välja vilken riktning vi vill att livet ska ta.

Jag säger inte att jag blivit olycklig om cellklumpen varit kvar i min mage, blivit ett barn som fötts kort innan min tjugotvåårsdag. Det kan jag inte veta.

Mitt liv hade blivit annorlunda. Jag hade kanske inte bott på de ställen där jag bott senare, kanske inte arbetat med det jag arbetar med idag. Och jag hade haft ett livslångt band av gemensamt föräldraansvar med en person som jag under flera år inte överhuvudtaget velat träffa. Jag hade haft ett otroligt ansvar för en helt ny människa. Jag hade kanske vuxit in i uppgiften, jag kanske hade blivit lycklig då också. Det kan jag inte veta.

Däremot vet jag vad jag valde, att jag aldrig tvekade och att jag aldrig ångrat mig.

Moa

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från Berättelserna bakom abortstatistiken

Alla berättelser

 

Hitta rätt