"Det kändes så pinsamt" 2011

Publicerad 2014-12-15 | Uppdaterad 2014-12-15

Kommentera | 0 kommentarer

Mina vanliga innan mens-sympton var inte sig lika, med förändringar i kroppen som bl.a ömma(re) och råsvullna nästan lite hårdare bröst fick mig att kolla om jag var gravid. Efter bekräftelse hos ungdomsmottagningen så kände jag skam. Punkt. Det var bara skam.

Att jag lyckats bli gravid trots p-piller och det kändes så pinsamt att berätta för min partner. Jag berättade inte för någon annan, för jag fick knappt ventilera med honom. Det var abort jag ville göra oavsett, men jag ville ha stöd. Min bästa vän fanns inte som stöd, min partner fanns inte som stöd och mamma var inte den jag ville ha med till den medicinska aborten.

Det var enkelt att bara ta några piller. Men det var hemskt smärtsamt och det var det svåra. Det var otroligt slitande mentalt också.  Att jag gjorde så mot min kropp, mot ett eventuellt foster. Jag grät och skämdes och samtidigt blödde jag klumpar.

”Jag stod med blod ner över låren i mina jeans på bussen”

Dagen för sista tabletten på sjukhuset då jag egentligen skulle blöda ut det mesta på plats så fick jag tillslut med mig min partner. Hen hade fått ta ledigt från skolan men sagt till läraren att jag var sjuk (kände också skam, vilket ledde till mer skam för mig för hens skull). Vi åkte buss. Och där kom allt ut. "Det är ingen som tänker på det" sa hen när jag stod med blod ner över låren i mina jeans på bussen till sjukhuset. Jag grät inne på entrétoan. Tog av mig byxorna och torkade dom under handtorken så de i alla fall inte skulle vara blöta.

Jag berättade inte det för dom på mottagningen, jag höll det för mig själv. Var där några timmar. Förstod att jag egentligen kunde åka  hem för det mesta redan hade kommit. Men jag skämdes för min dåliga timing. Sedan var det över.

Innan, under och efter aborten gick jag in mycket i mig själv och var väldigt skamsen. Försökte låtsas som ingenting, var känslig, fick frågan om jag skulle ha mens av folk och jag ville bara skrika "JAG KAN JU INTE FÅ MENS NU" men höll tyst.

Trots allt det som var runtomkring, så är jag väldigt positiv för hjälpen som finns: ungdomsmottagningen, samtal om en vill, möjlighet till abort. För jag var själv ung och utan möjligheter till att ta hand om ett barn. Jag är tacksam för jag bodde i ett land där  där jag har rätt till att göra abort. För det hade jag kanske gjort ändå i något annat land som inte har tillgång till bra vård och allting skulle blivit så mycket sämre/värre.

Nemo

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från Berättelserna bakom abortstatistiken

Alla berättelser

 

Hitta rätt