"I min religiösa övertygelse är det inte på något sätt konstigt att göra abort" 2004

Publicerad 2014-12-15 | Uppdaterad 2015-01-07

Kommentera | 0 kommentarer

Jag hade strulat med mina p-piller. Glömt att ta dem i perioder, och allmänt misskött dem. Jag hade en KK som jag haft en längre tid och av någon anledning inte tyckte att jag behövde använda kondom med, trots att han träffade flera andra.

Det var sommaren jag fyllde 17 och jag hade ofta inte koll på min mens. Jag upptäckte inte att jag inte fått mens på ett tag förrän jag var 10 veckor in i havandeskapet. När jag insåg att det gått väldigt lång tid sedan mensen så gick jag till ungdomsmottagningen som kunde bekräfta att jag var gravid. De erbjöd kuratorsamtal och sånt men jag var väldigt säker på att det enda rätta för mig var att göra abort.

De krävde ändå att jag skulle ha minst ett samtal innan de ville skicka mig för att göra abort (vid 10 veckor kan man inte längre göra det medicinskt utan det krävs ett ingrepp). I samtalet berättade jag sakligt om varför jag inte ansåg mig kunna bli en bra förälder, att jag inte önskade behålla barnet och i min religiösa övertygelse är det inte på något sätt konstigt att göra abort och det påverkar inte mitt barn.

”Den kropp som växte i mig var enbart ett skal för den människa jag en gång kan komma att föda.”

Jag tror att den själ jag ska ha som barn kommer igen, kroppen är oviktig. Den kropp som växte i mig var enbart ett skal för den människa jag en gång kan komma att föda. Jag var övertygad om att det inte skulle vara ett beslut som på något sätt skulle vara jobbigt för mig. I samtalet fanns ingen reflektion varken från kuratorn eller mig om mannens rätt till barnet.

Jag fick min tid och åkte till sjukhuset för att göra abort. Jag hade fått en hel del mediciner jag skulle ta innan jag åkte till sjukhuset. Dessa var väldigt starka och på den tiden visste jag inte att jag har en låg tolerans för mediciner, dvs det behövs mindre mängder för mig än för andra i min viktklass för att få önskad effekt.

Medicinerna slog hårt på mig och jag var i princip hög. Så hög att jag inte hade kunnat ta mig till sjukhuset utan hjälp. Väl där gick det snabbt och smärtfritt. Jag somnade in omedelbart när de sövde mig och vaknade upp efter som om ingen tid hade hänt. Det var lite underligt att vakna upp, jag låg i en sorts väldigt bred korridor med fyra sängar på varje sida om korridoren och bara ett långt skynke som hindrade insyn från korridoren. Där var helt tomt, inga andra patienter, inga sköterskor, helt tyst och tomt.

”Jag fick fruktansvärt ont men var dum nog att inte kontakta vården”

Efter vad som kändes som väldigt lång tid så gick en sköterska förbi och ojade sig över att jag hade vaknat så snabbt. Jag fick lite mat och dricka och sen fick jag gå. Vad jag minns så mådde jag bra då. Inget kändes jobbigt moraliskt eller psykiskt. Senare den kvällen och dagen efter hade jag fruktansvärt ont, men jag var dum nog att inte kontakta vården om det. Jag skämdes inte för vad jag hade gjort, men jag skämdes för att jag hade ont, och ville visa mig tuff så jag gjorde inte. Tog lite värktabletter och hoppades att det skulle gå över.

Nu 10 år senare så ångrar jag fortfarande inte beslutet. Det var rätt beslut för mig och jag tror fortfarande att den eller de barn jag ska ha kommer jag att få oavsett. Jag ser det inte som ett liv som har släckts eftersom jag inte anser att livet egentligen sitter i kroppen utan i själen.

Jag var i ett par år orolig för att den där smärtan kan ha varit en infektion som kan ha påverkat min möjlighet att bli gravid igen. Jag har visserligen inga barn nu så jag kan inte veta helt säkert. Men de läkare och gynekologer jag har pratat om har sagt att de dels inte kan se några fel på mig och dels utifrån hur jag beskrev smärtan tror de inte att det var en allvarlig infektion som skulle ha hotat min fertilitet, då jag inte hade feber och det inte höll i sig så länge, det var mer sannolikt sammandragningar av livmodern på ett liknande sätt som när man skall föda.

”Min mor trodde att jag skulle bli utfryst och aldrig kunna få ett jobb”

Jag har aldrig mött fördomar eller tråkningar för mitt val. Alla jag berättat för (och jag är väldigt öppen med det) accepterar utan att döma, vissa är nyfikna kring detaljer, men jag har inte upplevt någonting negativt.

Det enda undantaget är min mor som försökte skuldbelägga mig och tvinga mig att aldrig prata med någon om det för att hon ansåg att jag då skulle bli utfryst och aldrig kunna få ett jobb. Jag sa att hon tillhör en annan generation än mig och att jag tänker berätta för de jag vill och att jag inte tänker bidra till att upprätthålla abort som ett tabu.

Muckas

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från Berättelserna bakom abortstatistiken

Alla berättelser

 

Hitta rätt