"Jag har aldrig känt mig så hjälplös" 2012

Publicerad 2014-12-15 | Uppdaterad 2014-12-15

Kommentera | 0 kommentarer

Det var bara så vi var som kompisar. Vi var alltid on and off. Att vi hade sex ibland var inget konstigt.

Jag vart plötsligt väldigt trött, mina bröst ömmade jämt och efter en massa choklad kunde jag ändå somna i soffan redan kl 19. Jag var gravid och en abort skulle göras, det var jag säker på.

Mina älskade kombos fick ringa till sjukhuset och boka tid. Jag fick en block out varje gång och att göra det själv blev helt enkelt inte av. En av dem följde mig till sjukhuset i Oslo där jag bodde för tillfället. Jag var nervös och pratade konstant. Fick knappt med mig informationen som gavs men papper instruerade hur jag skulle gå tillväga dagen efter. Det hade gått 6 veckor och 4 dagar, så det blev ”pillerabort” för mig.

Den dagen. Den smärtan. Den hjälplösheten.

Jag tog tabletterna, svimmade i duschen och låg i smärtor på badrumsgolvet hela dagen. Jag kommer inte ihåg så mycket förutom att min vän låg bredvid mig och sprang för att fixa värmeflaskor till mig då och då. Det var den värsta fysiska smärta jag upplevt. Jag har aldrig känt mig så hjälplös som då...

”Jag och killen pratade om hur vi kunde ha varit som föräldrar”

Veckorna gick och vi pratade om vad som hade hänt flera gånger för att ta oss igenom detta ihop. Jag och killen. Jag och mina kombos. Det hade varit en stark upplevelse för oss alla.

Jag och killen pratade om hur vi kunde ha varit som föräldrar, att vi såg barn ÖVERALLT och hur man hade blivit älskad av dagispersonalen för vi var ju så sköna.

Tiden gick och jag kände att jag borde släppa det som hänt men ångesten kom tillbaka när jag kände mig ensam för att jag inte hade någon partner. Jag hade dödat ett barn och den som jag kunde ha älska villkorslöst. Att killen fick ny tjej gjorde att jag kände mig ännu mer ensam så ångesten växte. Jag kunde inte släppa tanken på att jag faktiskt dödat någon och satt mig själv i denna ensamhet.

Denna gång tog det lång tid innan jag vågade prata med någon. Till slut gick jag till en psykolog och hon fick mig att inse att jag har accepterat min situation och gått vidare.

Ibland är jag rädd att jag inte har någon partner för att jag inte vill uppleva detta igen. Jag är rädd att spärrar för sex har uppkommit.

6 veckor och 4 dagar kunde idag ha varit 1 år och 11 månader.

Tanken ”tänk om” finns alltid där men då inser jag ännu mer att jag/vi gjorde rätt val. Jag hämtade mig och blev starkare, insåg vad jag ville prova i livet innan äventyret att bli förälder kommer.

Emma

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från Berättelserna bakom abortstatistiken

Alla berättelser

 

Hitta rätt