"Jag var oerhört oerfaren och omogen" 1987

Publicerad 2014-12-15 | Uppdaterad 2014-12-15

Kommentera | 0 kommentarer

När jag tänker på det så förundras jag över hur oerhört oerfaren och omogen jag var som 17-åring. Jag hade verkligen inte fattat att jag var gravid och jag kom sent in till MVC.

Beslut togs utan att jag var riktigt med på noterna. Frågor som ”har du någon att prata med?” svarade jag "ja" på, och allt var självklart och gick fort. Jag kunde inte prata med någon, den redan lämnade pojkvännen förbjöd mig det. Men jag ordnade det för mig och tog ledigt från mitt jobb den dagen och dagen därpå. Annars förberedde jag mig inte alls.

Samma kväll efter ingreppet var jag på fest, en maskerad bland rusiga tonåringar. Jag gick runt som i en bubbla. Det var tomt på något vis. Känslomässigt och fysiskt påverkad efter narkos och runtslussande. När de på uppvaket frågade ”kommer någon och hämtar dig?” sa jag "ja" och gick genom hela staden till stationen och tog tåget hem. När de frågade ”är det okej att det är läkarstudenter med under ingreppet?” minns jag att det kommer in en halv klass med unga män precis innan jag slumrade in.

”Hon såg mig, hon gick inte undan för att lämna mig. Hon gick för att hämta kraft.”

Jag minns att de informerade väl, enligt konstens regler, efter punkter på en lista. Jag skulle verkligen förstå att de ville hjälpa, om jag ville ha hjälp. Att det var mitt eget val. "Det måste vara ditt eget val." Och jag gjorde det enda rätta. Det tycker jag fortfarande, men beslutet har prövats om och om igen genom åren.

Idag ser jag vuxna människor som är lika gamla som det barnet skulle vara. Ja, jag tänker så. Det är ingen sorg i det, bara ett konstaterande. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag tagit andra beslut. Det går inte. Men i perioder trodde jag verkligen att jag aldrig skulle kunna bli med barn igen, och jag har sörjt från och till.

Morgonen efter den där aborten, festen och tusen känslor, väcktes jag av min mamma. Hon var arg. Manade mig att sköta mitt arbete. Hon visste inte att jag tagit ledigt, visste inte att jag gjort abort… och när jag tvingades berätta för att få vila backade hon stum ut ur rummet. Hon såg mig, hon gick inte undan för att lämna mig. Hon gick för att hämta kraft, se den nya bilden, försöka förstå att det inte var en kamp mellan oss som utspelade sig. Jag kände mig inte dum, egoistisk eller oansvarig. Jag hade familj nära inpå, omtänksamma vänner och jag växte med valet jag gjort.

Visa

Kommentarer

Ingen har kommenterat sidan ännu.

Skriv en kommentar

Jag har läst och godkänner användarvillkoren
Verifiering, upprepa koden till höger:  captcha

Mer från Berättelserna bakom abortstatistiken

Alla berättelser

 

Hitta rätt