En lång väg tillbaka – men det går. I Afrikanska kvinnors nätverk möts kvinnor som flytt krig och drabbade kan stötta varandra till en ny start.
| 0 kommentarer
Tipsa
Fyll i e-postadressen till den person du vill tipsa om denna sida.
Jeanne Masimango är en av initiativtagarna till RFSU Stockholms Kongoprojekt. Hon var en av de som startade Afrikanska kvinnors nätverk, AKN, 2000. I nätverket finns även kvinnor som varit vittnen till eller själva utsatts för sexuellt våld i konfliktområden.
Jeanne Masimango är själv ifrån östra Kongo Kinshasa, ett område där våldtäkt har använts som ett vapen och över en miljon kvinnor har drabbats.
– Jag har bott i Sverige i många år och inte drabbats personligen av sexuellt våld – men indirekt. Många släktingar våldtogs under kriget.
Jeanne Masimango har haft väldigt svårt att prata om det som hänt hennes släktingar.
– Jag flydde så mycket jag kunde. Men till slut upptäckte jag att det inte hjälpte. Jag var tvungen att göra något och det är därför jag jobbar med att stötta våldtagna kvinnor och förebygga hiv i östra Kongo.
Går det att börja om i ett nytt land efter sådana upplevelser?
– Ja, genom att träffa andra i samma situation. Det är annars lätt att tro att man är ensam, att man inte länge duger. Många tappar självförtroendet.
En kvinna som kom till AKN trodde att man kunde se på henne att hon hade blivit våldtagen. Pappan till hennes barn hade sagt: "Ingen man i den här världen kommer någonsin att älska dig."
– Men jag höll inte med honom. Istället sa jag att en sådan man är ingenting att ha i sitt liv. Glöm honom!
Hur går kvinnorna vidare?
– Många utbildar sig och får tillbaka självförtroende och kan klara sig i det nya landet. En trebarnsmamma var analfabet. Idag pluggar hon på universitet, säger Jeanne Masimango.
Kvinnor börjar kräva sina rättigheter efter utbildningar. De läser vidare eller arbetar som volontärer i frivilligorganisationer för stötta andra i samma situation. En del föreläser om sina upplevelser.
– De tycker att det är skönt att klara sig själva, att lära sig ett språk och inte behöva ha med tolk till gynekologen till exempel.
Men för många är det också svårt att se en framtid.
– En del har varit totalt förstörda och är det fortfarande. De lider av depressioner. Som kvinnan som våldtogs i ett krigshärjat land och när hon väl kom till Sverige fick beskedet att hon bar på hiv. Det var ett svårt slag för henne.
Jobbigt att inleda nya relationer
– Det kan också hända att någon känner sig utpekad – fast ingen i gruppen vet vad hon har varit med om.
Många har väldigt svårt att inleda en ny känslomässig relation och ännu svårare med sexuella relationer.
– Jag har träffat kvinnor som inte haft några sexuella relationer alls. Någon vågar inte visa sitt könsorgan, en annan säger att det är som om en film från när hon våldtogs spelas upp så fort hon tänker på samlag.
De flesta får ändå mycket hjälp i sitt nya land: medicinsk, psykologisk och via olika nätverk. Språket är nyckeln till ett bättre liv, tror Jeanne Masimango.
– Många tycker det är bra att att det sexuella våldet i Kongo uppmärksammas. De vill inte att en annan kvinna ska behöva uppleva samma sak.
Ylva Bergman
Foto: Dede