Trensmar och männen

Britt Marie Trensmar hade en hemlighet. En hemlighet som ingen skulle veta något om. En hemlighet, som handlade om hennes ursprung.

En liten flicka som inte får försäga sig, som inte får tala fritt, som inte får avslöja familjens hemlighet, utvecklar en intensiv längtan efter uttryck.

Britt Marie Trensmar fann kameran. Och bilden.

Hon växte upp på Houtskär i den yttersta skärgården någonstans mellan Stockholm och Åbo. På ön bodde fattiga fiskare och bönder med sina familjer. Någon landförbindelse finns inte. En resa med bilfärja till Stockholm via Åbo tog på den här tiden runt 20 timmar.

Hon älskade livet på ön. Friheten i naturen och alla djuren. Kossor, kalvar, katter, höns och jakthundar. Än i dag kan hon frammana den söta doften av en kossas mule.

Hon drar in luft, blundar och minns.

Djuren blev hennes lekkamrater. Med jakthundarna lekte hon mamma, pappa, barn. Än i dag är hon en stor djurvän.

– Jag har fått trollsländor att sitta på min hand. Visar man dem bara att man inget illa vill, kan man närma sig dem sakta, sakta, säger hon och talar om möten med trollsländor som magiska bortom alla ord. Men fulla av närhet och kraft, precis som när en riktigt bra bild blir till i mötet mellan fotograf och motiv eller mellan fotograf och modell.

– Modellen tillför sitt och jag mitt. Ur det nära mötet uppstår magin. Det är som om världen stannar, omgivning- en håller andan och plötsligt har man en magisk bild, som aldrig går att beställa. Eller planera. Magin finns även i kreativiteten. Och i den spontana attraktionen.

Hennes berättelse handlar om föräldrar, som berövade henne sitt ursprung och språk. Om en biologisk far, som var hemlig och förbjuden, om en styvfar som förblev en främling ända in i döden, om en morfar som försvann i finska vinterkriget och om manliga släktingar, som teg eller blundade och i sin närvaro ändå var frånvarande.

– Gåtan mannen, säger hon. Det är den som jag med mina bilder försöker att förstå. Vad är en man?

Britt Marie Trensmar var mormors flicka. Med henne kunde hon prata om allting. Mormor Vörde var en av fem systrar, en enkel skärgårdskvinna och en mörk skönhet. Änka vid 34 med tre, små barn att försörja.

Mormor Vörde lärde henne att idealmannen var en man på ön, någon man känt i generationer. Präster och prästsöner var undantag. Finast av allt var att gifta sig med prästen.

På Houtskär kunde en kvinna vid den här tiden göra karriär endast genom att gifta sig, föda barn och arbeta hårt. Med giftermålet följde, att hon flyttade in under samma tak som svärföräldrarna. ”Man har det bäst när man rår sig själv”, sa alltid mormor Vörde.

Britt Maries mamma drömde om ett annat liv.

Om det handlar hemligheten.

När mamman blev gravid med Britt Marie, hade hon två friare. Den ena var den biologiska pappan – ungdomskärlek och skärgårdsbonde på Houtskär - den andre friaren var en arbetare, bosatt i Stockholm.

Mamman valde den andre mannen, som med tiden skulle innebära en biljett bort från det begränsade och enkla livet i skärgården.

– Min far var förkrossad. Han älskade mamma och ville ha mig. Om hon följde sina känslor, vet jag inte, men jag blev berövad mitt ursprung, för min fars namn fick aldrig nämnas. Min styvpappa visste inte att jag kände till att han inte var min far.

Eftersom Britt Marie föddes inom äktenskapet blev hon den andre mannens lagliga dotter. Men inte ens inför honom eller mamman, än mindre inför de fem småsyskonen, fick hon knysta ett ord om sitt ursprung.

I hela sitt liv har hon sökt sin biologiske far och gör så fortfarande - nu med sin kamera. En längtan så smärtsam, att den inte äger ord.

I dag är fadern sedan några år död och hon fick endast träffa honom under sammanlagt ett dygn.

Orden tryter, minnena gör ont, för det blev möten färgade av föräldrarnas konflikt och en far, som inte kunde se sin dotter.

Hennes ungdoms plan var hela tiden att flytta tillbaka till ön och pappan.

– Jag var så stolt över honom och drömde och fantiserade om hur han likt hjälten på den vita springaren kom och räddade mig från livet i Sverige och hämtade hem mig för att jag skulle få leva med honom i skärgården. De drömmarna var livsviktiga för mig.

 -----

I många år sökte hon kontakt.

Hon skrev, ringde, knackade på hans ytterdörr. Hon till och med rymde till sin biologiske far, men farmodern avvisade henne.

Om styvpappan säger hon:

– Han lagade goda kroppkakor. Han var en främling, som fanns i mitt barndomshem. Och han förblev en främling ända in i döden.

”Hur kan män bli annat än mysterier för en flicka, som växer upp under sådana omständigheter?”, frågar hon sig själv.

– Män var dessutom en bristvara på Houtskär, snudd på mytiska, eftersom så många försvann i det finska vinterkriget. De små pojkarna på ön fick tidigt ta över den vuxne mannens sysslor på gårdarna. Det var en kombination som bevarade gamla värderingar om att pojkar hade större värde än flickor.

Familjen lämnade Houtskär, när Britt Marie var sex år. Efter en tid i Skåne följde en uppväxt i Stockholms förorter, som liknar den många av dagens instängda invandrarflickor tvingas till, säger hon.

– Den kvinnliga sexualiteten var skambelagd och jag förväntades vara oskuld fram till bröllopsnatten. Jag som storasyster fick tidigt ta ett stort ansvar för mina småsyskon.

– Att vara flicka var en skola i begränsningar. Man skulle inte sitta si eller så, man skulle alltid se söt ut, aldrig uttrycka ilska utan alltid le och vara glad. Barn skulle tiga - de hade ändå inget intressant att säga.

 -----

Britt Marie Trensmar, 43, är sedan många år verksam i Stockholm. Med sin kamera och sin konst vill hon sätta fokus på människan.

I dag äger mannen bilden, säger hon. Och det är ur den manliga blicken som bilden av mannen och kvinnan föds. Kvinnan är utan visuell yttrandefrihet, något vi sällan reflekterar över.

Hon talar om ”bimbofierade brudar, som äter sig in i den västerländska populärkulturen” och om manliga kroppar, som signalerar våld och sex.

Om en kvinna vill göra film, musikvideor, jobba med reklamfotografering eller liknande måste hon göra det på mannens villkor.

– Många bildproducenter är så fångade i sitt sätt att se och tänka, att de inte ens kan föreställa sig andra perspektiv. Kvinnor erotiseras i varje situation och mannen glorifieras. Mode, musik, reklam – allt går in i vartannat som en enda sörja.

Britt Marie menar, att utvecklingen har följt fotografiets hundraåriga historia. Från början var det överklassens män, som hade råd att skaffa sig kameror. Och vilka fotograferade de? Jo, dels överklasskvinnor med påkostade utseenden, som inte vem som helst kunde åstadkomma. Därtill de prostituerade.

– Skönheten på den tiden tillhörde en viss elit. I dag har den konstgjorda ”skönheten” demokratiserats, men tyvärr har den blivit till en slöja eller mask, som västerlandets kvinnor bär. Konsekvensen har blivit, att kvinnor känner att de inte duger som de är. Den som inte sminkar eller rakar sig ses som något slags missfoster! Få kvinnor vågar se ut som de naturligt gör.

– Kvinnor måste börja kräva, att de duger som de är. Varje kvinna måste fundera över vem hon är och vad hon vill ha ut av mannen.

Västerlandets män bär inte slöja utan maktburka, menar Britt Marie, själv osminkad, kortklippt, jeansklädd och med intensitet och ljus i blicken.

– Varför klär mannen hela tiden av den visuella kvinnan, medan han själv väljer att dölja sin kropp för kvinnans blick – i slips och kostym, i uniform, i säckiga sport- eller hip hop-kläder?

– De få gånger som mannen framställs som sexobjekt eller ögongodis ska han vara rakad, kortklippt, muskulös med bister blick. Han ska ha spända käkar och knutna nävar och se lite hotfull ut så att alla förstår, att det är hans vilja som gäller. Skulle jag möta en sån man, skulle jag undra om han ville slåss eller älska. Eller kanske både och.

Hon befarar, att bilderna får till följd att människor avstår från närhet och sexuella relationer, eftersom varken män eller kvinnor kan identifiera sig med människorna på bilderna. Därför känner de sig fula och oattraktiva.

– Jag vet kvinnor, som inte kan tänka sig att gå i säng med en man, bara för att de inte rakat benen. Och om en man inte får en snygg tjej på kroken, så avstår han hellre än nedlåter sig med en vanlig kvinna.

 -----

Britt Marie befarar, att en konsekvens av mediesamhällets utveckling kan bli, att vi allt mer kommer att ersätta nära relationer med ytliga kontakter.

Hon påminner om all tid vi tillbringar tillsammans med maskiner. På jobbet framför våra datorer och hemma framför teven och om att många mejlar och sms:ar i stället för att tala med varandra.

– Även i vänskap finns en rädsla för närhet i dag. Kommer vi någon för nära, är det inte alltid lätt att backa ur. Även bland vänner måste man vara en fram gång. Förr kunde man vila ut och hämta kraft hos vänner, man fick vara svag och eländig. Men nu ska framgångsprofilen upprätthållas även i nära relationer. Vem vill vara vän med en looser?

 -----

För att tydliggöra vad det är för bilder vi dagligen matas med vände Britt Marie för ett par år sedan på steken. Hon iklädde sig den manliga blicken och frågade män hon mötte på gatan, om de kunde tänka sig att ställa upp på ”pinup- bilder” framför kameran. Det kunde de. ”Med smicker kommer man långt”.

Hon klädde av männen varje tråd. Fick dem att åla och kråma sig och sära på benen. Ibland med plutande pussmun och förförisk blick.

Resultatet blev märkligt, ja nästan komiskt, en del bilder lockar till fnitter och fniss. Men också till allvar. Och eftertänksamhet.

Bilderna samlades i en bok, Mangrant, en (m)antologi. Omslaget visar en leende man i sina bästa år med klarblå blick och bar, hårig bringa på en vårlig bädd av vitsippor. I ena handen några sippor.

Män blottar sina kön med vitt uppspärrade ben framför kameran. På vardagsrumssoffor, i obäddade sängar och på kala klipphällar poserar de.

En penis i närbild ”luktar” på en nyponros, en annan vilar trött på sin ägares mage, en tredje är på väg ner till akvariefisken i dess vattenfyllda, runda skål. Här finns också konstnärliga närbilder på manliga, intima könslandskap.

En naken man rider barbacka på en häst i en skogsglänta. Samme man vilar på rygg på sin häst. I boken finns också bilder på mannen som en oförstörd och mänsklig Adam.

– Jag letar efter en ursprunglig man. Förmodligen finns han bara i min fantasi, eftersom mannen i dag är så tuktad av civilisationen.

Bilderna blev också en utställning på Arbetets Museum i Norrköping, dit folk vallfärdade, och boken Mangrant är nu på väg ut i världen. Per post skickar Britt Marie just nu sin bok till cirka 500 megakändsisar i världen. Bland andra Madonna, Britney Spears, Elton John, Arnold Schwarzenegger, Jackie Collins, David Beckham och Woody Allen.

Hon skickar 12 försändelser åt gången - lika många som Jesu 12 lärjungar. I ett bifogat brev ber hon dem medverka och inspirera till en större mångfald både bakom och framför kameran. Själva processen, som hon kallar en ”symbolisk mission”, är konstverket och hon söker just nu som bäst sponsorer. Enbart portot kostar runt 80 000 kronor.

I takt med att bildskapandet på sikt förhoppningsvis förändras, och människor blir medvetna om dagens bildkultur, tror Britt Marie att människors liv blir mänskligare, värdigare, varmare. En förutsättning är, anser hon, att alla som producerar bilder släpper in andra än enbart den vite mannen.

- Kanske är jag naiv, som tagit till uppgift att ”förändra världen”, men med människan i fokus i bilden kommer klimatet att bli mer tillåtande med fler variationer för hur vi tillåts vara, säger hon. Båda könen måste få vara människor. Hur vi uppfattar kvinnor och män formar hela vår världsbild.

Hur ser din idealman ut?

– Manlig skönhet är för mej en kombination av yttre och inre egenskaper. Jag gillar varma män med lekfullhet och en glimt i ögat, män som tycker om det de ser i mig.

Var står du som konstnär och kvinna i dag?

– Jag söker svar. Svar på vem jag själv är, vem och vad en man är och jag är inte på långa vägar klar med det. Min far har alltid varit och är en hägring, som nu börjar få konturer. Han har påverkat mej i allt från hur jag valt att bli som människa till mina relationer med män. Min far påverkar mej än i dag – han är på något sätt kärnan i mitt konstnärskap.

Gunnel Åhlander