Är vi inte värda mer respekt?
Publicerad 2004-09-25 | Uppdaterad 2010-05-10
| 0 kommentarer
Tipsa
Fyll i e-postadressen till den person du vill tipsa om denna sida.
En kvinna i rummet intill gråter. Hennes hulkande hörs mellan de tjocka tättslutande sjukhusdörrarna. Mitt emot mig ligger Anette, 39 år, och ser på teve. Hon väntar på att få livmodern bortopererad. Snart kommer min man med våra nyfödda tvillingar. Anette har inga barn och berättar att hon varit inne ett par vändor tidigare med cellförändringar i livmodern. Nu ska den bort. Men när? Läkarna hastar förbi. Anette försöker fånga dem för ett besked. I morgon kanske? Senast hon var inlagd för cellförändringar fick hon vänta flera dagar på behandling.
För drygt ett år sedan låg jag inlagd för barnsängsfeber i tio dagar på en vanlig gynavdelning. Ju mer jag tänker på det, desto mer absurt förefaller det. Varför ska nyblivna mammor med komplikationer vårdas på samma avdelning som de som fått missfall eller som ska operera bort livmodern? ”Så är vårt jobb”, svarar någon jag frågar, ”det är livet och döden på samma gång”.
För dem som jobbar inom vården är det säkert praktiskt, garanterat effektivt, kanske till och med psykologiskt intressant att ha hela spektrumet av kvinnors livmödrar på parad. Men för oss andra är det inte så. För oss handlar det inte om livet och döden i distanserad form, utan om vårt endaste, måhända futtiga, liv, med alla våra drömmar och förväntningar. Hur kul är det om man fått flera missfall att behöva lyssna på barnjoller i rummet bredvid? Visst är personalen medveten, forslar in de mest ledsna på eget rum – om det går. Men ändå, är detta nödvändigt? Skulle vården varit organiserad likadant om det var män som fyllde salar med sina underlivsbesvär? ”Jag tyckte det var naturligt när jag jobbade på sjukhus”, sa en kompis till mig, ”men när jag själv fick missfall tyckte jag det var fasansfullt”. Lika fasansfullt måste det vara att få besked om cellförändringar per post, vilket sker ibland. Man undrar varför. Är vi inte värda mer respekt än så?
Ylva Bergman, redaktör Ottar