Unga kvinnor hotas när de vittnar mot sexligor

– De här tjejerna är hjältinnor och värda all vår respekt. Och hur behandlar vi dem? De får ett socialt ovärdigt mottagande i vårt land. Men förbättringar är på väg, säger advokaten Anne- Charlotte Westlund som varit målsägandebiträde för ett tiotal kvinnor som varit inblandade i mål om sexuellt utnyttjande.

När Margit var 17 år bodde hon med sin mamma och styvfar i samhället Tsisakse i Tjeckien. Margit hade hoppat av gymnasiet och arbetade i styvfaderns restaurang. En dag kom två okända män till restaurangen. Männen var hotfulla och övertalade henne att följa med i deras bil, till staden Teplia. Där tvingades hon att prostituera sig. Hon var fruktansvärt rädd. Männen hotade att sälja henne till Turkiet. Några dagar senare befann hon sig i en lägenhet i Sverige.

Förr skickades de hem

”Unga kvinnor hölls som sexslavar”, ”Största prostitutionshärvan någonsin”. När polisen slog till mot flyktinghotellet Gyllene Ratten hösten 1999 blev det stora rubriker i tidningarna. Två män och en kvinna från forna Jugoslavien misstänktes för att ha importerat ett tjugotal kvinnor från Tjeckien och Slovakien.

Då var människohandel en relativt okänd företeelse i Sverige och polis och åklagarmyndigheten hade liten erfarenhet, berättar Anne-Charlotte Westlund.

– Tidigare när man träffade på kvinnor från andra länder som vistades i Sverige illegalt eller utan pengar så skickade man hem dem. Men den här gången ställde man frågan: Varför är ni här? Och fick höra en fruktansvärd historia. Alla stod som fallna från skyarna.

Margit berättar:

”Dagen efter att vi kommit fram fick jag veta att jag skulle gå på stritan. Jag berättade att jag hade mens, då fick jag ha oralsex med kunderna istället. Jag hade fem till sex kunder om dagen, men ibland kunde det vara åtta till nio stycken. Vi bodde tre tjejer tillsammans i ett litet rum, på kvällarna kom dom och hämtade oss. Vi fick aldrig gå ut själva.”

Övertalade att vittna

Efter några månader lyckades Margit och hennes rumskamrater att fly. De gömde sig i ett annat rum på flyktinghotellet, där det fanns telefon. Margit ringde hem till sin mamma i Tjeckien och berättade vad som hänt henne. Mamman tog kontakt med svenska myndigheter och nästa dag kom polisen och hämtade flickorna.

En polisunderökning satte igång. Margit och de andra kvinnorna som hållits fångna på Gyllene Ratten fick resa hem, men polisen visste var de fanns och hade kontakt med myndigheterna i Tjeckien. Ett halvår senare, när det var dags för rättegång, blev det Anne-Charlotte Westlunds uppgift att försöka övertala dem att komma tillbaka till Sverige för att vittna. Hon hade blivit utsedd till målsägandebiträde för kvinnorna och reste till Tjeckien tillsammans med polis och åklagaren i målet.

– Jag var där en vecka och skulle försöka etablera kontakt. De var tuffa tjejer. Jag blev förvånad över att de faktiskt ställde upp på att komma till Sverige och vittna.

När kvinnorna väl kom till Sverige för att delta i rättegången fanns det inte någon som helst beredskap att ta emot trafdem. Anne-Charlotte Westlund fick själv försöka ordna någon typ av skyddat boende, varken polis eller åklagare hjälpte till. Hon hyrde två studentlägenheter. Den ena kvinnan var gravid och fick ta med sig sin man och mamma som stöd. De kom utan ett öre på fickan.

– Jag fick hjälp av en tjeckisk kvinna som kunde tolka. Vi gick på restaurang på kvällarna för att de inte skulle bli så isolerade, de ville leva ett normalt liv.

Dåligt omhändertagande

Då fanns det inte någon struktur för omhändertagandet. Kvinnorna fick inte något psykologiskt stöd, i form av krissamtal eller dylikt, som de skulle behöva. I dag är situationen något bättre, det finns flera skyddade boenden som tar emot kvinnorna. Men fortfarande är omhändertagandet undermåligt, anser Anne-Charlotte Westlund.

– Det behövs ett socialt värdigt omhändertagande. Det sker inte av sig själv, det måste anslås pengar till detta. Att plocka hit tjejerna, riva upp deras trauman utan att hjälpa dem är inte etiskt.

I dag pratas det mycket om människohandel, det konfereras på alla håll och kanter. Men om man nu anser att detta är ett så stort problem så måste det också ske en förändring på gräsrotsnivå, menar Anne-Charlotte Westlund.

– Alla tjejer som jag träffat har ställt upp och vittnat. Men varför ska de egentligen göra det när de blir behandlade på det här sättet?

I en ort i södra Sverige ligger ett av de skyddade boenden som tar emot kvinnor som utsatts för människohandel. Verksamheten sker i det tysta och förutsättningen för intervjun är att platsen för boendet inte avslöjas.

Inte heller kan de anställda framträda med sina rätta namn. Organisationen som driver boendet har fått klara direktiv från polisen att inte gå ut offentligt med att de arbetar med offer för människohandel.

– Om vi gör det kan polisen inte placera kvinnorna hos oss. Riskerna är för stora. I de här fallen är det inte bara en person som letar, som i vanliga misshandelsfall, utan ett helt nätverk, berättar Kia Markenlind (som egentligen heter något annat).

Kia Markenlind har arbetat på boendet i tolv år. Hon är socionom och familjeterapeut. Under de senaste fem åren har hon varit kontaktperson för flera kvinnor som varit offer för människohandel.

– I vanliga misshandelsfall möter man ofta kvinnorna direkt i den akuta krisen. De här kvinnorna befinner sig mer i en tyst kris, de är väldigt rädda och det gäller att visa att man står ut med att lyssna och ta in. Ibland har de varit med om sådana hemskheter att man inte vill tro att det är sant.

Bakgrunden kan se olika ut. I vissa fall har kvinnorna känt till att de skulle arbeta som prostituerade, i andra fall har de trott att de skulle arbeta med barn eller städa. Men egentligen gör det inte någon skillnad hur de hamnade i situationen, övergreppen är lika vidriga för alla, understryker Kia Markenlind. Hon betonar att människohandel inte får likställas med prostitution.

– Kvinnorna blir inlåsta och utsätts ständigt för olika typer av övergrepp. Man kan säga att det är en form av slaveri.

Svårt att tala om det svåra

När kvinnorna väl börjar berätta kommer deras upplevelser bit för bit. Processen tar sin tid, och går inte att forcera.

– Det tar minst en månad innan man kan börja tala om det svåra. Ofta kommer det i små glimtar. Man kanske minns tapeten, hur den såg ut, i lägenheten där man hölls fången, eller någon annan detalj.

Några kvinnor har stannat bara en kortare tid i boendet. Så fort rättegången i Sverige är över så måste de åka hem till sina hemländer. Kia Markenlind berättar om frustrationen när det inte finns tid att arbeta med kvinnorna. I de fall där rättegångarna dragit ut på tiden och kvinnorna har stannat en längre tid i boendet blir resultatet ett annat. Genom stödsamtal och positiv förstärkning får kvinnorna bättre förutsättningar att gå vidare i livet.

– Vi vet att det gått bra för flera av tjejerna. En har återvänt till hemlandet och har familj och ett vanligt liv där. En annan arbetar nu som au pair i en annan stad och mår bra.

Bollas mellan institutioner

Ett stort problem när det gäller offren för människohandel är den oklarhet som fortfarande råder om vem som har det konkreta ansvaret i olika stadier. Under många år har förvirringen varit total, fallen av människohandel har bollats fram och tillbaka mellan olika instanser. Inga pengar har funnits avsatta för ändamålet. Men från och med 1 oktober 2004 gäller en ny lag om tillfälligt uppehållstillstånd för människor som utsatts för människohandel. Enligt lagen kan kommuner få ersättning från staten för sina kostnader i samband med omhändertagande av offer för människohandel. Lagen slår fast att denna grupp brottsoffer har samma rättigheter som svenska medborgare.

– För de här tjejerna är det ett stort steg framåt. Nu får vi se hur det kommer att fungera i praktiken, konstaterar Kia Markenlind.

Det är socialtjänsten i den kommun där kvinnorna hittats som är skyldig att erbjuda socialt omhändertagande, i form av till exempel skyddat boende. Förutsättningen är att åklagaren väcker åtal i fallet och begär tillfälligt uppehållstillstånd för personen i fråga. Men så fort rättegången är över upphör uppehållstillståndet och kvinnorna måste åka hem. Men många är väldigt hotade om de återvänder till sina hemländer.

– Det finns fortfarande ett glapp efter rättegången. Ingen har ansvar för vad som händer med tjejerna då.

Även resan hem är farlig. Kia Markenlind berättar att det ofta är på båtarna som övergreppen startar. Därför borde det finnas tjänstemän som följer med tjejerna och ser att de kommer fram tryggt, anser hon.

– Men så fungerar det inte i dag. Det finns inte någon eftervårdsplanering. Det är inte klokt att de ska ställa upp och vittna och riskera livet och sedan bli släppta vind för våg.

Nya lagen okänd

Per Larsson har precis kommit tillbaka från ett informationsmöte i Stockholmsförorten Hägerstens. Han är projektledare vid Kvinnoforum, som tillsammans med polisen, migrationsverket, prostitutionsenheten i Stockholms stad och flera andra organisationer samverkar för att informera om och stävja människohandel. Första steget har varit att skapa en samarbetsplan, så att alla berörda parter snabbt kan mobiliseras vid fall av människohandel. Nästa steg är att informera kommuner och stadsdelsnämnder i Stockholms län.

– Jag har varit i kontakt med alla socialchefer i hela länet. Det är främst de kommuner som haft tillslag som visar intresse, men vårt mål är att nå ut med information till alla. I många kommuner känner man inte till den nya lagen och vilket ansvar man har, berättar han.

Mötet i Hägersten var det första. Näst på listan står Botkyrka kommun. Båda orterna har haft tillslag och vet vad det handlar om.

I Botkyrka har flera fall av människohandel uppdagats under de senaste åren, berättar Åse Linnerbäck som är jurist i Botkyrka kommun.

– Detta är något väldigt aktuellt för vår socialtjänst. Vi har ett pågående fall just du. Av erfarenhet vet vi att dessa kvinnor behöver all hjälp och stöd de kan få.

Botkyrka kommun är på flera sätt föregångare när det gäller omhändertagande av människor som utsatts för människohandel. I de nya riktlinjerna för ekonomiskt bistånd (socialbidrag) som togs förra året nämns traffickingoffer i inledningen.

– Vi har skrivit in att man ska ta särskild hänsyn till den här gruppen. Vad jag vet är vi den enda kommun som har en sådan skrivning.

Agneta Söderberg Jacobson

Margit är tillbaka hemma i Tjeckien. Där har hon ett vanligt jobb och bor med man och barn i en mindre stad. Männen som tvingade henne att prostituera sig i Sverige dömdes till fem respektive sex år i fängelse. I dag befinner de sig båda åter på fri fot.