Anna Kosztovics på RFSU Malmö var en av dem som lanserade ordet snippa för små flickors kön. Hon tycker att dagis också har ett ansvar för att bejaka barns sexualitet – inte minst inför föräldrarna.
| 5 kommentarer
Tipsa
Fyll i e-postadressen till den person du vill tipsa om denna sida.
Varför är viktigt att låta barnen upptäcka sin sexualitet? Jo, när man har ett gott förhållande till sin sexualitet ökar självkänslan, identiteten stärks och det bidrar till välbefinnandet i livet. Barn som tillåts vara sexuella varelser, och får tala om sexualitet som små, har mycket igen när de blir större, och tycker då inte att allt som har med sexualitet att göra är ”så himla pinsamt” och svårt att prata om. Ge dem ord för kön och känslor. Ord som också kan hjälpa dem att berätta för någon vuxen om de blir utsatta för något sexuellt obehagligt.
År 2003 drev jag, i RFSU Malmös regi, ett projekt om barns sexualitet bland förskolepersonal. Ibland hettade diskussionerna till, men motståndet minskade när personalen pratade om sina frågor: Har barn något man kan kalla sexualitet? Går det att säga att onani är tillåtet, räcker det inte att stå ut med det? Varför ska barnen ha utrymmen där de kan vara ifred och leka doktor? Varför ska just vi släppa på heteronormativiteten?
Personalen vill göra det som är bra för barnen. Till exempel kom man ofta fram till att det är normalt för barn att onanera. När de vuxna väl bestämt sig för att stå för det inför varandra, och inför föräldrarna, blev det lättare att avbryta onani vid opassande tillfällen, utan att förmedla skam. De kunde hänvisa till att det är okej att onanera i vilorummet.
Barns sexuella lekar, som doktor eller familj, kan ställa till bekymmer för personalen. Det dyker upp frågor som: Är det okej att låsa in sig på toaletten ihop? Tänk om de ”stoppar upp” något? Vad tycker mina arbetskamrater och föräldrarna? Mitt råd har oftast varit – prata med varandra. Kan det vara så farligt att stoppa in en glasspinne i snippan? Dra nytta av personal som var med på 70- talet, då dessa lekar var mindre tabubelagda. Då fanns till och med krypin som kallades ”knullkojor” på sina ställen. Förskolepersonalen har träffat hundratals barn och vet mycket mer än de flesta föräldrar. Många föräldrar lyssnar på de som arbetar på förskolorna – bara de vågar ta tag i saken och prata.
-----
Personalen undrade också hur man berättar att barn blir till. Var i processen början man? Är det okej att beskriva ett samlag? Är det bäst att prata om kärlek mellan mamma och pappa? Hur gör jag med de adopterade och de på alternativ väg befruktade barnen? Kanske det är säkrast att börja när det befruktade ägget växer i magen? Min fråga till dem var om de tyckte att barnen har rätt att få svar på sina frågor om hur de blivit till? Om barnen har den rätten varför blir man då så osäker om en förälder säger att barnet inte får vara med på Tema Kroppen eller Vattenleken? Varför säger man emot om en förälder kräver att hans barn ska tvingas sitta kvar vid bordet tills hon ätit upp maten. Men inte om en förälder kräver att barnet inte får ges svar på sina frågor om sexualitet?
Föräldrar frågar mig ofta vad som är normalt och om det finns många historier att berätta. En utspelade sig i slutet av 60-talet och handlar om två sjuåringar som tävlade i ishockeyspel. Efter varje match fick förloraren suga på vinnarens snopp. Killen som oftast vann tyckte om att vinna, mest för att han inte gillade lukten av kiss på kompisens snopp. Något annat problem än det fanns inte. Ingen av pojkarna hade kollat på porr (om någon nu undrade).
En annan historia handlar om mamman som undrade varför barnen i grannskapet slängde av sig kläderna och sprang nakna så fort de kom hem till varandra. Nakenhet var inte på minsta vis förbjudet i något av hemmen, men varför ville de då så gärna?
– Det är väl pirrigt och härligt, svarade jag. Enkelt sagt är det SEX.
-----
Så, gott folk, var inte så rädda för att lämna barnen obevakade, ni ger dem en chans att vara glada åt sin kropp och sin njutning. Det är bra att känna sig själv för att kunna sätta gränser för andra. Bemöt sexuella lekar med samma entusiasm som ni bemöter andra lekar, och sätt gränser vid taskigt maktutövande. Om vi bemödar oss att svara på barnens frågor och har ett tillåtande förhållningssätt utelämnas de inte till samhällets syn på sexualitet. Det är mycket mer riskabelt.
Anna Kosztovics, RFSU Malmö