Femicide – vem bryr sig?

”De gav mig 21 påsar med benknotor, guvernören”.

Meningen skulle kunna vara inledningen till romanen I väntan på barbarerna av JM Coetzee. Men det är bara ett mellanspel i den barbariska historien om kvinnor som mördas enbart för att de är just – kvinnor.

Den mexikanska gränsstaden Ciudad Juárez i distriktet Chihuahua har levt med denna tragedi sedan 1993, då man hittade kroppen av Alma Chavira Farel, en flicka som hade misshandlats och strypts, och våldtagits både vaginalt och analt. Andra säger att den första kvinnan i raden av alla de brutalt mördade var medicinstuderande Silvia, som på kvällarna arbetade på en cabarét, och mördades 1991. I själva verket vet man inte säkert när denna grymma saga började, men man vet att den alltid har accepterats som en del av vardagslivet i Ciudad Juárez. Och det är det som skrämmer så.

Den 10 augusti i år förklarade Amnestys internationella generalsekreterare Irene Kahn, efter att ha besökt Mexiko och Ciudad Juárez, att hon var mycket besviken över de dåliga resultat som regering och rättsväsende uppnått. Glappet mellan retorik och verklighet har bara ökat, och det dödliga våldet mot kvinnor och unga flickor upphör inte.

Oidentifierade offer

En liten strimma av hopp är de två kvinnliga argentinska kriminaltekniska experter som nu jobbar i Chihuahuadistriktet med att identifiera kroppar. Vissa av offren har varit oidentifierade i åratal. Genom experternas arbete med DNA-test och andra metoder har det framkommit att vissa familjer begravt fel kvarlevor. De lever nu återigen i ovisshet över vad som kan ha hänt deras älskade döttrar. Så var det i fallet María Elena Chávez Caldera. Hon försvann i juni 2000 och begravdes av sina föräldrar efter ett falskt DNA-test utfört av det mexikanska åklagarämbetet.

Det hade hunnit bli sent 1990-tal när informationen om morden nådde den nytillträdande guvernören i Chihuahuadistriktet. Fram tills dess hade mer än tvåhundra brutala mord på kvinnor uppdagats och den avgående guvernören lämnade en lång väg översållad med ben och kranier efter sig. Som i en klassisk målning.

Sic transit gloria mundi, så förgås all världens härlighet. Men utan att det mexikanska samhället tvingas fundera på sin egen enfald eller den orättvisa som så här många kvinnors obefogade död innebär. Ända fram tills ett nytt åklagarämbete inrättades 1997 togs inga vittnesmål, och varken offrens anhöriga eller några misstänkta förhördes.

Ett fåtal av familjerna till de över 400 kvinnor som mördats lever idag kvar i Ciudad Juárez. Från regeringshåll har man nämligen gjort allt för att köpa eller hota familjerna till tystnad. Många har flytt, förföljda och drivna av rädslan och hoten. Och hoten har funnits både när de har hållit tyst och när de sökt hjälp hos rättsväsendet för smärtan över en oersättlig förlust. De mexikanska myndigheterna har istället vänt familjernas tragedier till att vara offrens eget missöde och skuld. Kvinnorna förtjänade att bli mördade, de tiggde om det, de provocerade genom det sätt de var klädda eller för att de jobbade i barer, sägs det. Dessa argument har använts från polis och rättsväsende i åratal för att överskyla kidnappningar, tortyr och mord.

De säger att kvinnorna provocerar.

Snygg och fattig – livsfarligt

Fruktan är en mur, och Ciudad Juárez är en stad omgiven av murar. Det är livsfarligt att vara ung, snygg och fattig kvinna i Ciudad Juárez idag. Ända tills det mexikanska samhället är redo att förändra denna mur till en som håller tillbaka den tygellösa machismo som reducerar kvinnor till objekt och utan värde, kommer det att vara så.

Hela denna kultur, ett helt land, behandlar sina kvinnor så illa, och sedan säger man: Varför låter de sig behandlas illa? Kvinnorna? När det som sker är männens ansvar. Bakom ett vansinne som kvinnomorden i Ciudad Juárez ligger inget annat än ett samhälles snedvridna kvinnosyn. Jag skulle önska att den här historien låg bakom oss, men hela tiden dyker det upp nya kroppar. Under 2004 återfanns 18 offer i Ciudad Juárez, och ännu fler i Chihuahua. Hittills i år har man hittat 20 mördade kvinnor i området. Och fler lär det bli.

Brott mot mänskligheten

Mexikos åklagarämbeten har talat om ”omfattande brott”, och ”typfall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna”. Men det är förskönande och förmildrande omskrivningar. Det finns ett annat begrepp som har fått allmän spridning när det gäller denna typ av brott: Femicide. Folkmord, kvinnomord, utplåning genom könsdiskriminering, brott mot mänskligheten.

Det är ord som bättre betecknar det barbari som pågår här. Femicide, eftersom man mördar en kvinna bara för att hon är kvinna, och för att visa på regelbundenheten och systematiken i brotten.

Mördarna, okända för offren, väljer ut dem utan att ens veta vad de heter, enbart för att de har en kvinnokropp. Tolkningarna om varför är många och olika; allt från att de utnyttjas för att ”fira” pengatransaktioner till att de offras för lojalitetspakter mellan kriminella gruppers medlemmar, men alla är överens när det gäller brottens godtyckliga karaktär. Varken långsökta teorier om organhandel eller om snuff-filmer (autentiskt filmade mord) har kunnat vidhållas. Man vet inte. De unga och fattiga kvinnor som mördas i Ciudad Juárez dör inte för något politiskt ideal som får samhällets respekt och erkännande. De dör endast för att de är kvinnor.

Inom den organiserade brottsligheten finns det grader av skuld och straff, plats och funktion för alla; medbrottslingar, delaktiga, medhjälpare och de som skyddar brottslingar. I Ciudad Juárez läggs resurser på skyddandet av brottslingar. Medan grundläggande frågor som kvinnoföraktet, machismen, blir till dimridåer när någon av de kloaker där politikens smutsiga vatten, företagens intressen och de juridiska förfarandena flyter samman och avtäcks. Men de försvinner i den politiska korruption som har makten över oss. Eller tillämpas inte samma kriterier när det handlar om kvinnors rätt att leva?

En FN-rapport om narkotika och brottslighet i Ciudad Juárez 2003, ett resultat av internationella påtryckningar, tvingade den mexikanska regeringen att tvätta delar av sin smutsiga byk. Resultaten av rapporten fick sekreteraren för globala frågor i Spanien att hävda att ”Mexiko har ett rättssystem från 1700-talet”.

När det ohyggliga blir normalt

Kvinnomorden i Ciudad Juárez har normaliserats. Risken att bli våldtagen och mördad ingår i vardagslivet i en gränsstad där narkotikan och den organiserade brottsligheten regerar. De har blivit fruktansvärt normala, likt den banalisering av ondska som Hannah Arendt beskrev att hon såg i krigsförbrytaren Adolf Eichmanns ansikte under processen mot honom i Jerusalem.

Den typ av seriemördare som experter har talat om som skulle kunna begå dessa brott är en psykopatisk, monstruös, abnormal typ. Men kvinnornas mördare är en produkt av det mexikanska samhället. I denna mening skulle inte det som händer i Ciudad Juárez kunna vara en tumör som man kan avlägsna från en frisk kropp. Utan det är hela kroppen som är sjuk, och sjukdomen är dess normaltillstånd. Kvinnor mördas utan urskillning, och det sociala livet fortsätter som om detta vore normalt. Att detta accepteras är allvarligt och ett slutgiltigt tecken på ett samhälles upplösning.

Mot denna bakgrund:

är varje försvunnen kvinna ett omkringirrande spöke i staden,
är varje oidentifierad kropp ett rop efter ett namn,
är varje mördad kvinna ett skrik på rättvisa och på ersättning till de anhöriga.

Från Ciudad Juárez till himlen, för vart har alla dessa unga kvinnor tagit vägen om inte dit?

Isabel Vericat Núñez
Aktiv i organisationen Epikeia*
Översättning: Ronny Stansert

* Epikeia är en NGO som bildades 2000. Epikeia arbetar för ett medvetandegörande kring morden på kvinnor i distriktet Chihuahua som ett internationellt brott mot mänskligheten, och stödjer mammor till offer genom olika solidaritetskampanjer.