Vittnen från Europas bakgård

POLEN

Anna är 30 år och blivande doktor i kemi på ett universitet i ett annat EU-land:

”Vintern 1997 skulle jag resa till Australien och studera. Min dåvarande pojkvän och jag beslöt oss för att göra slut eftersom vi inte såg någon framtid tillsammans. Vi hade sex en sista gång och skildes åt som vänner.

Två veckor senare var jag gravid. Vi var båda överens om att vi inte ville ha barn och att vi var tvungna att hitta ett sätt att få en abort. Jag såg det som en sak mellan oss – att min önskan och övertygelse om abort skulle räcka för att få abort. Det var ingen annans ansvar. Om jag istället fött barnet skulle inte någon annan heller ha tagit det ansvaret.

Jag gick till en gynekolog som jag aldrig träffat tidigare, som började tala om hur det är att vara gravid och att fostra ett barn. Jag fick panik men var alltför rädd för att säga att jag inte ville ha det här barnet. Jag förstod att det skulle bli för jobbigt att gå från en doktor till en annan så jag bokade ett besök hos min gamla gynekolog. Där bröt jag ihop och sa att jag inte ville ha barn. Och jag hade tur. Min gynekolog förstod och gav mig ett telefonnummer till en bra doktor som utförde illegala aborter. Jag tog kontakt omedelbart och fick veta att allt skulle ordna sig bara jag kunde betala 2 000 polska zloty (cirka 5 000 kronor).

Det är mer än vad de flesta polska familjer har att leva på under två månader. Jag var lyckligt lottad som hade tillgång till en sådan summa.

Aborten utfördes på doktorns privata klinik, en kväll efter normal arbetstid. Det gick inte så bra, för jag förlorade mer blod än väntat. Men både doktorn och narkosläkaren var mycket professionella och jag klarade mig. Jag gick på fl era återbesök och vid det sista sa doktorn att det inte skulle påverka mina framtida möjligheter till att bli gravid. Jag blev väl omhändertagen, illegalt och för en stor summa pengar. Jag tänker inte låtsas som att det var lätt, men förutom sorg kände jag en stor lättnad.

Vad som är viktigt är dock att jag aldrig ångrat mitt beslut. Den enda gången jag verkligen kände panik och rädsla, var när jag upptäckte att jag var gravid – och inte visste hur jag kunde få abort. Det kändes som att ett barn skulle förstöra hela mitt liv. Jag övervägde faktiskt självmord om jag inte skulle kunna få en abort.

Det som fortfarande retar mig är att jag inte kunde ta upp saken med den doktor jag först träffade. Jag är arg över att aborten fi ck mig att känna mig som en brottsling, att mitt beslut är skamfullt. Det upprör mig att den första doktorn inte frågade hur jag mådde, utan utgick ifrån att allt var fantastiskt.

Jag vill att jag, och alla kvinnor, ska ha rätt att bestämma över våra liv – för det är vi som får ta konsekvenserna. Oavsett om vi väljer att föda ett oönskat barn eller väljer en abort. Jag blir upprörd över att så många oroar sig för alla potentiella embryon i våra livmödrar, när få av dem verkligen bryr sig om de oönskade barnen i Polen. Att människor ser det som naturligt att få bestämma över kvinnor. Ingen av dem skulle acceptera om vi försökte bestämma över deras liv.

Läkarnas hyckleri upprör mig också. Att de inte slåss för kvinnors rätt utan hänvisar till moraliska dilemman. Samtidigt som de gärna tar emot pengar för illegala aborter – skattefritt förstås.

Jag hade tur. En kvinna från en stor stad med kontakter och pengar. Ändå kände jag mig äcklad över hur det gick till. Hur känns det då för alla polska kvinnor som inte har vad jag hade? Anser man i Polen att vi är för dumma för att fatta våra egna beslut. I så fall – vilka är de personerna? Att besluta om en abort är inte lätt. Men det är inte ett beslut för hela landet. Det är mina rättigheter som människa att få bestämma över mig själv.

Kvinnors rätt att välja är lika naturlig som vår rätt att leva – den är fundamental för våra liv.”

Alicja är 31 år, har tre barn och är nästan blind:

”När jag blev gravid för tredje gången i februari 2000 fi ck jag en chock. Ända sedan barnsben har jag lidit av en svår ögonsjukdom. Min allmänna hälsa har alltid varit dålig. Vi bodde fyra personer i en enrummare, utan värme. Min man och jag är arbetslösa. Jag beslöt mig för att använda min legala rätt till abort.

I Polen är abort tillåtet under vissa omständigheter, som om graviditet riskerar kvinnans liv och hälsa. Den rättigheten visade sig inte finnas i verkligheten. Ingen av mina läkare vågade ge mig ett intyg där det stod att jag skulle bli vad som enligt lagen betraktas som blind om jag födde barnet. Det var till slut en allmänläkare som var modig nog att skriva intyget. Sedan började en byråkratisk helvetesresa, där mitt intyg förstördes och jag tvingades föda mitt barn i alla fall. Sedan dess har min syn ytterligare försämrats. Jag har nästan inte sett något på mitt vänstra öga sedan tio år tillbaka, och två månader före förlossningen förvärrades det.

I dag klassas mitt grava synfel som första klassens funktionsskada. Jag behöver konstant hjälp för att klara mig i vardagen. Jag är mycket upprörd över hur nonchalant jag blev behandlad av läkarna. Jag har anmält läkarna men blev mycket illa behandlad i rätten. Jag har nu överklagat ärendet till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.”

PORTUGAL

Raquel är 19 år, från en fattig region präglad av arbetslöshet och missbruk:

”Jag var 14 när jag blev gravid. Jag hade hoppat av skolan och hade inget jobb. På kvällarna träffade jag min pojkvän. Jag använde p-piller men glömde bort att ta ibland. Jag blev gravid utan att vilja det och när jag upptäckte det var min största rädsla att pappa skulle få reda på det. Min mamma bodde inte med oss och kunde inte hjälpa mig. Min pojkvän sa att jag skulle göra vad som var bäst för mig. Jag ville inte, och kunde inte, ha ett barn. Det fanns absolut inga möjligheter.

Eftersom jag inte hade någon att vända mig till gick tiden. Jag var för rädd för att berätta.

Men så började min pappa bli misstänksam. Jag tog mod till mig och frågade en av mina mostrar om abort, och hon stöttade mig. Hon ordnade så att jag kunde ta tabletterna Cytotec, (används vid medicinska aborter, men finns också som magsårsmedicin i en del länder, reds anm). Jag förde in sex tabletter i mitt underliv och svalde två. Det gick inte bra. Jag fick feber och mycket ont. Dagen efter var jag så dålig och fick åka in på sjukhus. Eftersom jag är minderårig måste min pappa underrättas. Jag sa att jag inte bodde med mina föräldrar, utan med mina bröder, och min äldre bror skrev på pappren, så att inte far skulle få reda på det.

Det var tisdag då jag lades in på sjukhus, på onsdagsmorgonen fick jag mycket ont. Jag var ensam, ringde inte på per sonal för jag var rädd. Fostret stöttes ut, men min livmoderskaka brast. Det gick inte bra. De ville obducera fostret, men jag och min pokjvän vägrade. Jag stannade tio dagar på sjukhuset, mådde inte bra, fi ck en massa sprutor. Blodanalysen visade att jag hade en infektion som kan framkalla abort och som kunde ha lett till komplikationer för fostret. Därför blev det inga problem med polisen. Sen fick jag åka hem. Jag har fortfarande kvar min infektion.”

Maria Jo är 28 år, professionell dansare och danslärare i en större stad:

”Ingen kvinna genomgår en abort för att hon vill, istället handlar det om att välja den bästa – och enda – lösningen just då. När jag var 22 år blev jag ofrivillig gravid, trots att jag använde preventivmedel. I Portugal jagar man kvinnor som genomgår aborter. Man gör dem till brottslingar och ställer dem inför rätta. Jag var en av dem. De sista sex åren har jag tvingats sitta igenom förnedrande förhandlingar i domstolar och hos polisen, utan att ha gjort något annat än att ha bestämt över mitt eget liv.

Det som var traumatiserande var inte aborten – utan det jag tvingades genomgå efteråt. Jag har hindrats i mitt arbete, förvägrats rätten att resa utomlands eftersom jag varit föremål för åtal. Jag dömdes inte. Idag har vi en sadistisk och omänsklig lag. Är det så att vi gått tillbaks i tiden och ägnar oss åt häxjakt? Gör abort lagligt snarast!”

Ylva Bergman