Gabriella Håkansson har tröttnat på mainstreamporrens monotona halvtimmesjuck och gläds åt att den sexuella kartan äntligen håller på att skrivas om.
| 0 kommentarer
Tipsa
Fyll i e-postadressen till den person du vill tipsa om denna sida.
På frågan om vilken tänkare som betytt mest för den moderna människan brukar namn som Marx, Darwin och Freud nämnas. Själv tänker jag att det snarare är feministen och sexualupplysaren Shere Hite som gett det mest revolutionerande bidraget till vår civilisation. I sin stora rapport om kvinnors sexualitet från 1976 konstaterar hon att så många som upp till 70 procent av de tillfrågade kvinnorna inte får orgasm av vaginal penetrationssex. Rapporten slog ner som en bomb, och fick en hel värld att upptäcka den kvinnliga kroppsdel som kallas för klitoris. Eller snarare återupptäcka.
För idén om att det vaginala samlaget är den enda sunda, friska och normala vägen till kvinnlig orgasm är egentligen inte särskilt gammal. Den tycks tvärtom ha blivit populär på 1800-talet, när onanin bannlystes och det heterosexuella äktenskapet utsågs till sexualitetens enda tillåtna hemvist. Innan dess tycks klitoris ha varit både känd och omtalad. I en läkarbok från 1600-talet skriver till exempel den holländske läkaren Pieter van Foreest om den kvinnliga åkomman hysteri, som av alla symptom att döma verkar vara synonymt med kvinnliga orgasmproblem.
Han skriver att det då är ”tillrådligt att kalla in en barnmorska som kan hjälpa till och massera genitalierna, genom att använda ett finger på insidan, och använda olja av lilja, spiklavendel, krokus eller något liknande. Och på detta sätt blir den drabbade kvinnan så uppeggad att hon får paroxysmer”.
Enligt Rachel P. Maines, som skrivit boken The Technology of Orgasm, användes den här typen av klitorismassage långt in på 1700-talet. Det verkar alltså inte ha varit förrän på 1800-talet som klitoris försvann ur det allmänna medvetandet och penetrationen kom att betraktas som den enda vägen till sexuell njutning.
-----
Några decennier senare lyckades Freud dessutom sjukdomsförklara hysterikan, och sen var det till att vänta femtio år till innan pionjären Shere Hite kastade ljus över saken för alltid. Eller?
Nä, det konstiga är ju att myten om den gudomliga penetrationen fortfarande lever och frodas. Inte minst gör den det inom porren, som för många är källan till inspiration och kunskap om det mänskliga sexuallivet. Inom mainstreamporren beter man sig som om intet nytt skett i sexualväg sedan Napoleon invaderade Italien. Kvinnor åmar sig och stönar så fort en man antyder att det är penetrationssex på gång, och män penetrerar och juckar så det står härliga till. Varje gång jag ser den här efterblivna penetrationsporren tänker jag att herregud, tänk om det var tvärtom, tänk om man i stället visade kvinnor som frenetisk masserade pungkulorna på en rad män som åmade sig och stönade och låtsades få orgasmer trots att alla vet att det manliga könsorganet består av mer än två ensamma pungkulor, och att det är nästintill omöjligt för en man att få orgasm om han inte – för att tala klarspråk – får runka samtidigt.
-----
Jag blir så vansinnigt trött när jag ser att mainstreamporr fortfarande, år 2006, låtsas som om det segt utdragna, monotona vaginalknullet är kungsvägen till den kvinnliga orgasmen. Kanske är det också enda gången jag blir moraliskt upprörd över porr. Jag vill helt enkelt inte att den bilden av sex ska vidareföras till kommande generationer.
Men som tur är så håller ju saker och ting på att förändras. Med Shere Hite har kunskapen om den kvinnliga orgasmen blivit vida känd, och tack vare en mängd radikala heterosar, homosar, bin och queers som varit modiga nog att våga tala om – och i film, text och bild gestalta sin sexualitet – så håller den sexuella kartan äntligen på att skrivas om. Även inom porren. Kanske kommer det monotona halvtimmesjucket en dag att stämplas som en avvikelse.
Vaginalpenetration som en perversion. Ha, det vore nåt det!
Gabriella Håkansson, författare och frilansjournalist