Bryt isoleringen för unga med hiv i Sverige
Publicerad 2006-12-12 | Uppdaterad 2010-05-12
| 0 kommentarer
Tipsa
Fyll i e-postadressen till den person du vill tipsa om denna sida.
Jag möter dagligen barn och unga vuxna med hiv-infektion. De försöker anpassa sina liv till det liv som blivit deras. Ett nittiotal barn i åldrarna 1-18 år lever med hiv i Sverige idag, de flesta är smittade i moderlivet eller vid födseln. Några tonåringar har smittats sexuellt.
Jag vet inte hur många unga vuxna som lever med hiv i Sverige, jag har träffat ett fyrtiotal de senaste tre åren. Att vara hiv-positiv i Sverige innebär att man lever med vetskapen om att man bär ett livshotande, smittsamt virus. Man måste ta ett stort eget ansvar och berätta om sin status innan en sexuell kontakt, och detta kräver både mod och en stark självkänsla. Smittskyddslagen ställer höga krav på den som har hiv. Den drabbade bär på ansvarsbördan att inte smitta andra. Ska vi ställa stora krav på de redan drabbade måste samhället ge stöd så att de har möjlighet att förstå och hantera ansvaret. De behöver utbildning och stöd av medmänniskor med kunskap för att förstå och klara av att leva bra liv utan att smitta. Att ha en dödlig smitta med sig i bagaget kan göra livsresan tung och det psykosociala stödet är livsviktigt.
Jag är initiativtagare till Hivskolan för barn med hiv-infektion och sedan fyra år bedriver jag en utbildningsverksamhet för unga vuxna med hiv, min bärande tanke är att det är läkande att möta andra unga vuxna i samma situation. De får under några dagar lyssna och delta i samtal om hiv, mediciner, smittsamhet, smittskyddslag och sexualitet. Att få möjlighet att samtala om det som man inte vågar prata om i vardagen. Väldigt få unga vuxna med hiv har någon som de berättat för, inte ens deras bästa vänner vet. Men det är inte alla unga som får möjligheten att delta, det beror på om deras läkare, sjuksköterska eller kurator förstått hur viktig en sådan här verksamhet är.
Jag tycker att det är dags att utvärdera och samordna det psykosociala stödet till hiv-positiva, och jag önskar att Socialstyrelsen satsar mer på att vi som möter de unga hiv-positiva i vården får utökade och samordnade resurser. Vi måste bryta den ensamhet och tystnad som omger alldeles för många med hiv.
Vi har aldrig tidigare levt tillsammans med så många hiv-positiva medmänniskor som nu, låt dem få vara med!
Christina Ralsgård, socionom och projektledare
Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge