På spaning i sexualpolitiken

Gruppsex på bio

John Cameron Mitchell, som tidigare gett oss queermusikalen Hedwig & the Angry Inch, är tillbaka med filmen Shortbus, som har fått stor uppmärksamhet i höst. En film som till stor del berättas genom sex. Det onaneras, rövslickas, gruppsexas och tittas på andra som gör detta mest hela tiden.

Det är ett vackert berättarspråk, och Mitchell lyckas förmedla sorg, ensamhet, osäkerhet och glädje genom sin armada av nakna, tatuerade och knullande skådisar. Resultatet är klart sevärt, om inte annat för scenen med tre killar som slickar varandra samtidigt som de sjunger den amerikanska nationalsången.

/VB

Pappa dricker inte latte

Efter de senare årens explosion av möjliga (om du är medelklass) mamma-identiteter – böcker, mode, barnvagnar in style – kan det påpekas att den där moderna pappan, som är en del av det nya mammaprojektet, fortfarande bara finns i mammatidningarna. I verkligheten är det fortfarande tillräckligt om pappa ÄR DÄR, det vill säga tar ut pappamånader när det är vinter-OS. Med en jämställdhetsbonus kanske de får råd med lite lyxiga chips också.

/VB

Sabuni bluddrar

Det är inte utan att man blir tårögd då man tänker på hur det var förr i tiden. Alltså bara för några år sedan. Feminism var frågan för dagen och varenda partiledare (ja, inte Alf Svensson, förstås, men alla andra med Göran Persson i spetsen) kallade sig feminister utan att darra på manschetten. Låt vara att det kanske mest var en läpparnas bekännelse, men nu blåser andra vindar. Jag frågar Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister: Är du feminist?

– Jag tror på ett jämställt samhälle. Ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter och möjligheter. Ett samhälle där män och kvinnor delar på ansvar och makt. Jag står för de demokratiska värderingarna och tror på alla människors lika värde. Kallar jag mig demokrat? Eller antirasist? Vissa värderingar måste inte åtföljas av ett epitet. Jag kallar mig därför heller inte feminist.

Sveriges jämställdhetsminister kallar sig inte feminist utan kommer med ett menlöst bludder om samma rättigheter och demokrati. Feminismens backlash kan inte illustreras tydligare än så.

/EP

I djurens underbara värld

De som pekar på att allt utom heterosexualitet är ”onormalt” och att sex är en fortplantningsverksamhet och yada yada, har ju sedan länge fått stänga käftarna då det visar sig att DJUREN I NATUREN, som ska vara så himla NATURLIGA, inte alls är det. Eller snarare är det. Inte nog med att djuren är bi- och homo, de har också sex för nöjes skull, de runkar och använder sex som mutor och tröst, och beter sig i stort sett som vilken människa som helst.

Och de som är genetiskt allra mest lika oss, primaterna, är fiffiga nog att använda sexleksaker. Det finns schimpanshonor som observerats när de stoppat styva, fjädrande löv mellan benen varpå de klämt ihop låren för att sedan slå på bladskaftet med fingrarna. Voila, en vibrator!

Kvinnor kan. Killarna också, faktiskt. Orangutanghanar har använt blad som de gjort hål i och som de sedan trätt på styva snoppen och dragit fram och tillbaka. Obs: Inte i fablernas värld, utan i den alldeles riktiga och naturliga djurvärlden. Detta vet Bengt Silverin, vid Zoologiska institutionen på Göteborgs Universitet, att berätta.

/EP

Vilka våldtas?

Under hösten har fokus i massmedierna legat på överfallsvåldtäkter som ägt rum runt om i landet. Det är givetvis viktigt att rapportera om, men det blir ironiskt på ett allt annat än roligt sätt när det som en bisats nämns att de flesta våldtäkter sker i hemmet. Underförstått ”det ska vi inte skriva om”.

Intressant är också det mycket konsekventa bildspråk som använts för att beskriva läget. Unga kvinnor, alltid blonda med matt puder och kajal, poserar med stora ögon framför en korsning i en mörk park. I artiklarna ges handfasta tips för hur man stålsätter sig mot hoten (prata i mobil på vägen hem, krama nyckelknippan i handen, ögon-hals-skrev-knä).

Problemet är att det enda legitima våldtäktsoffret är en ung, vit kvinna. Gärna intelligent men värnlös, ofta med en snäll pojkvän som aldrig kan våldta. Ingen journalist intresserar sig för att prata med kvinnor om våldtäkter i hemmet, både om de som sker, och om rädslan för att det kan ske. Rädsla är bara giltigt i parken, och då samtidigt den enda godkända känslan. Ingen får frågan om de vill bli fotade i sitt sovrum. Det privata är inte politiskt.

/VB

Eufemismer

En kvinna skjuts ihjäl inför sin 11-åriga dotter. Mördaren är (som vanligt) en man som haft/ har en relation med mamman.

Expressen kallar dödandet ett ”kärleksdrama”. I DN benämner en polis det hela ”en familjetragedi”. Dessa försköningar av brutalt kvinnovåld, hur kan det fortgå? Inte ens de som arbetar med detta – reportrar och poliser – verkar inse hur stötande dessa val av ord är för den som funderat på mäns våld mot kvinnor. För att inte tala om hur det måste kännas för de drabbades nära och kära.

En kvinna skjuts ihjäl inför ögonen på sin lilla dotter. Kärleksdrama. Smaka på ordet och se avrättningen framför er. Kärleksdrama?

/EP

Bögarna tar över!

Miljöminister Anders Carlgren hann knappt få sitt jobb innan Världen Idag (en ”offensiv kristen tidning”) ryckte ut och anklagade honom för att vara utsedd enbart för att han är bög. Man kan ju undra om de är rädda för att Carlgren ska förväxla ”avskaffa kärnkraften” med ”avskaffa kärnfamiljen”.

Men i ärlighetens namn, om vi i homolobbyn lyckats få så mycket makt att vi kan fixa ministrar, hade vi inte valt vilket departement som helst utom det som ägnar sig åt miljö? Det enda jag ser framför mig är insatser för cruising i ekologiska parkmiljöer, och det beslutas väl på kommunal nivå?

/VB

Och till sist…

...vill vi tipsa om höstens trend; onanilåtar av tjejer.

Linda Sundblads första solosingel Oh father spelas nu flitigt på radion. I refrängen sjunger hon ”Oh father I’ve been touching myself and I’m worried, is Heaven still open for me?”. Låten har hon skrivit tillsammans med sin producent som växte upp i Jehovas Vittnen där det var oerhört syndigt att leka med sig själv.

Några andra onanilåtar som sjungs av tjejer genom pophistorien (det inte precis DRÄLLER av dem):

• Tweets – Oops Oh My
• Britney Spears – Touch of My Hand
• Divinyls – I Touch Myself
• Cyndi Lauper – She Bop

/EP