Det var jul. Det var blekgula väggar och en gigantisk ask med English Breakfasttepåsar rad upp och rad ner. Det var gräddtårta som enda krydda i tillvaron på julafton. Det var nattsärkar så fula att vem som helst hade blivit deprimerad, och det var rum efter rum, korridor upp och korridor ner av människor som inte längre kände livets låga och som ville att den alldeles och helt skulle dö ut.
––––––
Jag var 21 när jag las in på psyket. Jag blev LPT:ad. Det betyder lagen om psykisk tvångsvård, jag hade med andra ord inget val. Min stil för tillfället var "vinterdrottning" och jag klädde mig i glitter och klänningar och var sånär som på mitt psykiska tillstånd mycket nöjd med mitt liv. Jag hade varit sjuk förut. Jag hade varit 17 och djupt deprimerad. Den gången hade jag inte haft någon tilltro till människor, den gången hade jag börjat knulla runt och för första gången känt att jag därmed tillhörde något och kunde läka mina psykiska sår med mina egna och andras välvilliga händer. Sen gick det några år och min livslust hade varit nog så intakt tills det att mitt förflutna hann ikapp och golvade mig helt. Jag ville och försökte ta mitt liv. Jag hamnade på avdelningen för de depressiva.
––––––
Jag klädde mig i glänsande siden och sammet, högt uppsatt hår och svepande kjolar. Det hade länge varit min typ av kläder. Jag tyckte om te med smak också, och om godis, mina vänner kom till mig med saker jag tyckte om så gott som varje dag. Besöken utlöste ett smärre upplopp bland de andra patienterna, jag blev utan tvekan populärast på psyket. Det var inte det att jag gjorde något extraordinärt eller anmärkningsvärt, jag hade bara lite mera färg än den som väggarna var målade med och mera smak än maten som serverades. De andra bad mig snurra runt, de bad mig sätta upp deras hår som jag satt upp mitt, och de bad mig inte minst – att kramas.
––––––
Bara några dagar hann gå innan jag kände misstycket. Inte från de självmordsbenägna, inte från patienterna som skulle botas och bli bättre. Det kom istället från sjuksköterskorna, från biträdena och från vissa doktorer; de gillade inte hur jag klädde och förde mig, mina färgrika kläder och varma kramar var inte önskade. De tyckte, med sina egna ord "inte om hur jag bar min sexualitet", de lät mig veta att jag inte klädde mig "som man klär sig på ett sjukhus". Och jag frågade, med all den kraft jag kunde uppbåda, att jag undrade vad det betydde, och de svarade att "det finns män på den här avdelningen". Jag frågade "vad innebär det?" och de sa "det är för din egen skull" och jag frågade dem ifall de trodde att dessa självskadande introverta människor plötsligt skulle visa aggressivitet och förgripa sig på mig. Och de sa återigen "det är ett sjukhus, det passar sig inte". Men det är inget argument.
––––––
Jag skulle kunna skriva hyllmeter om varifrån detta icke-argument härstammar, jag skulle kunna komma med milslånga förklaringar om hur människor som uppfostras till kvinnor genom avskyvärt många sekel tuktats och tryckts ner, jag skulle kunna skriva om hur "det passar sig inte" är ett lysande exempel på den egentligt tandlösa men åh så effektiva skam och skuldbeläggning som råder när det kommer till att hålla människors, och i synnerhet kvinnors, sexualitet i schack. Jag skulle kunna skriva om det, men jag var och förblir förhållandevis övertygad om att mina skötare och doktorer inte tänkte så. De säger inte "det passar sig inte" för att de tänker att en nollställd kvinnlig sexualitet är målet, de tänker bara att det där, det hon där håller på med bara inte är ok. För så fungerar det när en värld förändras; slaggprodukter, restargument lämnas kvar i människors medvetanden, och när det kommer till sexualiteten blir det kanske som mest uppenbart; många har en stark känsla för vad som är accepterat och inte, men mycket få kan tala för sin sak.
––––––
Att vara LPT:ad är att vara frihetsberövad, helt utelämnad till andra människors åsikter om hur man mår och vad man borde syssla med. Att vara LPT:ad är att inte längre ha en egen vilja. Detta är nödvändigt ibland, det var det även i mitt fall. Frågan som dock blir extremt relevant är vilka värderingar de med så mycket makt över människors liv har, vilka slaggprodukter de håller sig med, vad de tycker är bra respektive dåligt. För deras blotta känsla av vad som är fel och rätt blir oemotsagd lag.
––––––
Jag hade extravak, någon satt och tittade på mig dygnet runt, kikade in när jag var på toaletten, och såg hur jag och mina bästisar pussade varandra på munnen. Snart kom en sjuksköterska in till mig med den strängaste blicken och sa "det passar sig inte med vissa beteenden här, det passar sig inte alls". Jag förstod direkt på grund av hennes rodnande kinder vad hon syftade på, men jag tänkte att om hon verkligen menar det här ska hon få säga det rakt ut. "Vad?" frågade jag. Till slut sa hon åt mig att gå och lägga mig. "Du vet vad jag menar", sa hon, och det visste jag ju. Jag hade pussat min bästa vän med stängda läppar på munnen. Det var tydligen att gå över gränsen. I mitt huvud gick jag igenom allt vad respekt för medmänniskor heter. Jag tänkte på att vissa säkerligen hamnat på avdelning 31 för att de fått sitt hjärta krossat, jag tänkte på att en del givetvis inte vill få andras gemenskap gnuggad i ansiktet, men jag tänkte också på att det enda pussande jag sysslat med och hade för avsikt att syssla med, skedde på mitt eget stängda rum, med endast min övervakare som åskådare. En puss var över gränsen. Mina kramar till de medpatienter som sökte kroppskontakt var inte heller populära, och mina kläder bannlystes. Jag fick gå runt i morgonrock. Hela tiden påtryckt av ett och samma värdelösa argument om att "det är ett sjukhus, det är ett sjukhus, det är ett sjukhus".
Det tog inte många dagar innan jag ville komma därifrån, av många skäl. Ett var mitt förbättrade tillstånd och ett annat min oerhörda ilska över personalens rädsla och naivitet. För sexualitet må kunna visa sig i former av förtryck, sexualitet kan förkläs i skam och press och skuld och tvång. Men sexualitet kan vara, och är ofta och för väldigt många: liv, sinnlighet, att låta hela kroppen känna och andas.
––––––
På avdelning 31 sitter de som inte längre känner puls och liv, och mycket sällan känner lust eller kåthet. Allt det har de berövats på, när lust egentligen är något som sjukvården borde uppmuntra med brinnande vilja och passion! Inte så att depressionsavdelningar ska bli boudoirer, men de borde ha som uppgift att se till att den lust som fortfarande finns i människan ska bejakas och uppmuntras, inte kväsas och förtryckas.
––––––
En enda sorts te, en enda aptrist färg på alla väggar. Varför? Varför denna rädsla för liv, smak och färg? Ju mer jag ser mig omkring på de platser som förtrycker och fruktar sexualiteten, desto mer slår det mig att förtrycket sällan stannar där, vid sexualiteten. Att trycka ner sexualitet är en ytterlighet av att frukta och förtrycka en allmän vilja till njutning och hängivelse. Att den mentaliteten och strukturen finns inom vissa kulturer, grupper eller religioner som uppmanar till måttlighet och försiktighet kan jag med funktionalistisk logik förstå.
––––––
Men på psyket i Stockholm i Sverige år 2006? Det är inte logiskt, det är inte
berättigat, det är inte acceptabelt. Min erfarenhet är av en enskild avdelning under en begränsad tidsperiod, men jag vore nog oerhört naiv om jag trodde att jag bara har haft otur. Det finns en rädsla för sinnlighet, för åtrående kroppar och för bultande kön, en rädsla som sträcker sig förbi förnuftet och som i många lägen, som det jag beskrivit, blir ett hinder för målsättningen i arbetet att läka människors kroppar och själar. Sexualiteten är en möjlighet, en ynnest och ett medel. Det är dags för den synen att sprida sig ut genom hela vår behövande värld in i varje iskall sjukhussal och korridor.
Carin Franzon, sexualpolitiker