Är prostitution ett samhällsproblem som skulle lösas om kvinnor fick rätt till utbildning och lika lön för lika arbete? Eller ett nödvändigt ont som samhället måste erkänna?
Vid sekelskiftet 1900 diskuterades prostitutionen livligt – och åsikterna gick isär. Dagens debatter är överraskande snälla i jämförelse. Det skriver forskarna Yvonne Svanström och Anna Jansdotter i den nyutkomna antologin Sedligt, renligt, lagligt. Prostitution i Norden 1880-1940.
Det var kontrollen av kvinnorna i prostitutionen som diskuterades. Under 1800-talet infördes den så kallade reglementeringen – av staten satta regler för hur prostituerade kvinnor skulle leva – som till en början motiverades med hänvisning till medicinska skäl för att förhindra spridandet av könssjukdomar. Men snart kom kontrollen mer att handla om ordning och moral.
– Reglementeringen var en del i moderniseringsprocessen. Det handlade om att hantera en omoral och en sexualitet som man inte ville skulle synas. Staden skulle bestå av gasljus och raka gator.
Samhället skulle skyddas från smitta. Det gjorde att prostituerade kvinnors medborgerliga rättigheter förbisågs för nationens bästa, säger Yvonne Svanström, som är docent i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och en av redaktörerna till den nya antologin.
––––––
De nordiska länderna gjorde sina första försök att reglera prostitutionen redan under 1830- och 1840-talen – och det var kvinnorna som skulle kontrolleras. Paragrafen som gällde »ordning« var påfallande lika i de nordiska länderna och reglerna för kvinnor som skrivits in som prostituerade var stränga: De fick inte vistas på vissa gator, de fick inte bära vilka kläder som helst och inte vara ute efter klockan elva på kvällen. Ordningsreglerna påverkade även kvinnor utanför prostitutionen – kvinnor som vistades i offentligheten, på gatorna – och polariseringen mellan olika grupper av kvinnor ökade. Det gällde att hålla sig på rätt sida om gränsen för respektabilitet.
– Det skapades en grupp osedliga, ickerespektabla kvinnor i arbetarklassen och en kategori respektabla kvinnor i medelklassen. Många debattörer tillskrev arbetarklassens kvinnor en okontrollerad sexualitet, säger Yvonne Svanström.
Men medelklassens kvinnor kritiserade även reglementeringen, som fanns i flera svenska städer under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. I Sverige började protesterna organiseras 1878, då den svenska avdelningen av den så kallade »Federationen«, en organisation vars mål var att avskaffa reglementeringen för prostituerade, bildades. Under det tidiga 1880-talet rymde Federationen både kvinnor som i dag skulle kallas feminister och kvinnor som betonade kristna värderingar och sedlighetsbevarande – det vill säga värnade »god« moral och anständighet.
En av de aktiva i Federationen var agitatorn och opinionsbildaren Ellen Bergman, som av August Strindberg kallades den »djefla maran«, eftersom han inte gillade hennes åsikter om kvinnofrigörelse. Ellen Bergman ansåg att prostitutionen och kontrollen av den berörde alla kvinnor. Hon talade offentligt och skrev artiklar, där hon hänvisade till att det var ekonomiska villkor tillsammans med synen på kvinnor som en handelsvara som gjorde att kvinnor prostituerade sig.
Medelklassmännen förutsattes vara de huvudsakliga köparna av underklassens kvinnor och kvinnorna inom Federationen ställde krav på att männen skulle förändra sin sexualmoral. Eftersom kvinnorna i medelklassen hade kravet på sig att leva i avhållsamhet fram till äktenskapet borde männen också följa deras exempel.
– Kvinnornas krav på männen var otroligt radikala, säger Yvonne Svanström. En stor del var gifta kvinnor, de hade ingen rösträtt och de hade inte rätt att förvalta sina egna ekonomiska medel. Ändå debatterade de den manliga sexualiteten offentligt och talade om kvinnors rättigheter.
––––––
Bara det faktum att de var kristna kvinnor som talade om sexualitet offentligt bröt mot vedertagna normer. Men Federationen ifrågasatte också mäns rätt till sexuellt umgänge och ville solidarisera sig med prostituerade kvinnor. Det var dock inte okomplicerat, och Federationens medlemmar fick stå ut med nedsättande kommentarer, höra att de var oattraktiva och sexualfientliga.
Federationen framställdes som en organisation som hade en hierarkisk och övervakande relation till de arbetarklasskvinnor de försökte rädda.
En liknande kritik mot kvinnor som kämpar mot prostitution finns i dagens debatt, skriver hon. Till exempel när den svenska sexköpslagen kom till i slutet av 1990-talet. Kritiker menade då att de som stödde lagen utövade makt över kvinnor i prostitutionen.
Parallellerna mellan dåtidens debatt och dagens är flera. Yvonne Svanström säger att prostitutionen, då som nu, är en feministisk nyckelfråga:
– De senaste 15-20 åren har man talat om mäns ansvar på ett tydligt sätt. Det gjorde man på 1800-talet också. En annan likhet är den prostitutionskritiska linjen, som går ut på att se exploateringen av kvinnor i prostitutionen. Men statens och stadens hållning har helt ändrat inriktning. Då var den del i kontrollen av kvinnor. Nu finns tydligt fokus på att det är männen som köper som ska kontrolleras, inte kvinnorna.
––––––
1999 kriminaliserade Sverige sexköp. Finland fick förra året en lag som kriminaliserar köp av sexuella tjänster från någon som är utsatt för sexhandel eller hallickverksamhet. Nästa år förväntas Norge införa en lagstiftning som liknar den svenska sexköpslagen. I Danmark är sexköp lagligt.
May-Len Skilbrei är sociolog vid forskningsstiftelsen Fafo i Oslo. Tillsammans med sociologen Charlotta Holmström från Malmö högskola är hon projektledare för ett nytt forskningsprojekt om nordisk prostitutionspolitik. Historiskt innebär det ett perspektivskifte att, som i Sverige, rikta in sig på efterfrågan bland männen som köper sex, både när det gäller socialpolitik, lagstiftning och forskning.
– Det är i huvudsak köparna som har stått i fokus i den svenska debatten, både inom forskningen och i den politiska diskussionen. Så har det inte riktigt varit i de andra nordiska länderna, säger May-Len Skilbrei.
Men prostitution kan sägas ha varit ett tema för oenighet i jämställdhetsdebatten i Norden, fortsätter May-Len Skilbrei:
– Den offentliga prostitutionspolitiken i de nordiska länderna har sedan 70-talet haft som utgångspunkt att prostitution är ett socialt problem som kräver politiska åtgärder. I flera av de nordiska länderna som Sverige, Norge och Finland ses prostitutionsfrågan som en jämställdhetsfråga, en fråga om kön som förstås utifrån teorier om våld mot kvinnor. Därför blir prostitution en offentlig angelägenhet i Sverige. Men i Danmark anses inte prostitution automatiskt handla om jämställdhet.
––––––
I den svenska prostitutionsdebatten har man länge varit väldigt säker på vad prostitution är, säger May-Len Skilbrei. Det fanns få brott mot konsensus. Men debatten som följde efter Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister visade att det finns andra sätt att förstå prostitution på, också i Sverige. Bland annat ställdes frågan om det är rätt att se prostitution som en del av mäns sexualiserade våld mot kvinnor. Östergren betonade att kvinnor i prostitutionen kan ha olika erfarenheter och upplevelser av att sälja sex, något som sedan länge funnits med i den norska prostitutionsdebatten, enligt May-Len Skilbrei.
Exakt hur debatten skiljer sig åt i de nordiska länderna ska hon och andra forskare undersöka under nästa år.
Den svenska diskussionen om prostitution går vidare; frågorna om sexualmoral, prostituerade kvinnors självbestämmande, och mäns ansvar för prostitutionen är inte slutdiskuterade.
Lena Sohl
frilansskribent