Så blev förövare människor

För drygt trettio år sen, den 1 augusti 1977, öppnades Sveriges första mottagning för våldtagna kvinnor på RFSU. Mottagningen startades som en följd av den enhälliga kritik som riktats mot ett nytt lagförslag om våldtäkt. I princip föll förslaget på att offrets handlande före övergreppet skulle kunna bli ett skäl till lindrigare straff vid bedömningen av brottet. Till exempel ge böter istället för fängelse. Det var en klart kvinnofientlig propå med rötter i gamla könsroller, ansåg RFSU i sitt remissvar, och menade att innebörden var att kvinnan får skylla sig själv om hon inte gör tillräckligt motstånd. En fråga som är aktuell för debatt idag, trettio år senare…

Budskapet i det nya lagförslaget var att mannen inte står att hejda när han nått en viss grad av sexuell upphetsning, och detta skulle ses som en förmildrande omständighet. Men det är ju förövarens beteende, inte offrets som ska värderas vid straffutmätningen, löd resonemanget hos RFSU. I media och på bokdiskarna fortsatte debatten.

Journalisten Inga-Lisa Sangregorio skrev i Dagens Nyheter (maj 1977) om »unkna dofter ur manssamhället« och ironiserade om »nya friska perspektiv i svensk rättspraxis«, »Väskryckaren trodde att den gamla damen ville ge honom en gåva!«

Maria-Pia Boethius häpnade i sin bok Skylla sig själv över att sju män ur socialgrupp 1 med en medelålder på över 60 år samt en enda kvinna satts att utreda sexualbrott som i mer än 90 procent av fallen riktar sig mot en kvinna.

1977 tillsattes en ny, nu parlamentarisk sexualbrottskommitté. Till den vände sig RFSU för att få pengar till att starta en mottagning. Visserligen hade vi aldrig träffat våldtagna kvinnor på kliniken, men det hade ingen annan i vårt land heller. Kvinnor som utsatts för våldtäkt sökte inte hjälp eller trodde inte att de kunde få någon. Självklart var vi spända och nervösa inför öppnandet och läste allt vi kunde komma över om erfarenheter på detta område från USA.

Vår ansökan beviljades snabbt. Det blev dock ingen jourmottagning. En anspråkslös annons i dagspressen fick berätta att vi fanns, men den räckte för att pressen skulle fullkomligt invadera oss första veckan.

Sen kom kvinnor som blivit våldtagna för många år sedan. De ville berätta om sina öden och hur bra det var med RFSU:s initiativ. Efter ett och ett halvt år hade vi mött 66 kvinnor, det vill säga betydligt färre än vi räknat med. Kanske hade vetskapen om mottagningen spritts bättre om vårt förhållningssätt till massmedia varit mindre kluvet. Mot intresset att belysa problematiken kring sexuellt våld stod faran att våra uttalanden skulle dramatiseras eller vinklas, för det hade hänt förr. Om vi berättat om hur kvinnor gör motstånd, hade medier till exempel kortat ner och förenklat det till att bara handla om fysiskt motstånd. Verbala strategier, som att få mannen på andra tankar, muta honom, vädja till hans manlighet, varna för gonorré, att grannen skulle ringa på dörren och så vidare kom oftast aldrig med i medias berättelse.

Att vi redan efter ett år av verksamheten berättat om våra erfarenheter i bokform och rapporter, bidrog till att vi fick ett generöst forskningsbidrag från Socialdepartementet. Det ville vi använda till att få mer kunskaper om de som utsatts för övergreppsproblematik, och om drivkrafterna bakom sexuella övergrepp. Vi ville sprida våra erfarenheter till andra yrkesgrupper.

Intresset att förstå drivkrafterna kom främst från offrens berättelser. Genomgående hade de kvinnor vi mött skildrat männens beteende som obegripligt. Från att ha varit vänlig och charmerande hade mannen plötsligt blivit hotfull. Han kunde också vara som i trance, onåbar. Vad som utlöst våldtäkten låg utom kvinnans förståelse och bidrog till svårigheten att komma över krisen: »Vem är jag som råkar ut för sånt här?«

Var våldtäktsmannen verkligen vilken man som helst, vilket debatten gjort honom till? Någon klinisk skandinavisk forskning fanns inte att tillgå och intervjuer med drygt trettio tjänstemän inom kriminalvård och rättsväsende gav egentligen ingenting. De hade i regel inte funderat över drivkraft er, om gärningsmannen var i kris eller om han borde erbjudas behandling under strafftiden.

Två av oss beslöt att själva börja intervjua dömda män. Det blev till slut 60 män som satt på anstalter runtom i Sverige – en svårgenomförd studie därför att männen sällan var informerade om ändamålet. Intervjuerna tog två till tre timmar, och många män visade sig uppskatta att även deras version var av intresse. Drygt hälft en såg inte det inträffade som en våldtäkt.

»Jo, jag tog i för hårt men våldtäkt var det inte.« »Ska det kallas våldtäkt när hon tog av sig strumpbyxorna själv?« och så vidare. Flera menade att kvinnan kunnat stoppa dem om hon velat. Hon kunde varit »lite mjuk«, hon kunde ha »tjatat«.

Att kvinnan tagit tillbaka anklagelsen »inofficiellt« eller att hon drivits att anmäla av anhöriga, väninnor var en annan förklaring. De flesta av de intervjuade hade inte uppfattat att kvinnan verkligen varit rädd. Ansvaret för det inträffade låg utanför dem själva; på alkohol, på kvinnan, på hennes anhöriga, på domaren eller samhället »som bara tror på kvinnan«.

Männen gav oss ett nytt perspektiv på brottet. Deras hjälplöshet och beroende var påfallande. Få av dem hade haft någon att tala med. Självklart behövde de terapi under strafft iden för att förstå sina handlingar.

Trots att det fanns med i vår rapport tog det tio år innan behandlingstanken förankrades inom Kriminalvården. Då hade RFSU redan arbetat med denna patientgrupp i flera år.

Totalt 184 våldtagna kvinnor sökte sig till RFSU under femårsperioden 1977-1982. Det svåraste för dem hade varit rädslan och maktlösheten. I kristerapin var det viktigt att kvinnan fick återberätta övergreppet, även de sexuella detaljerna. Hur hon tänkt, känt och försökt värja sig. Och hur hon uppfattat gärningsmannen.

Långt in på 1990-talet låg våra erfarenheter till grund för kurser, oft a i internatform på små pensionat, med poliser, läkare, kuratorer, åklagare med fl era. Rollspel varvades med föreläsningar. Känslorna svallade hos både deltagare och kursledare. Sexuellt våld är svårt att hålla ifrån sig.

Vårt pionjärarbete spreds över Europa, först genom det europeiska våldtäktsseminariet »Rape – a drama from two perspectives « (1984) som avsiktligt anordnades på en ö för att ingen deltagare skulle kunna smita in till Stockholm. Därefter via våra handböcker om våldtäktskrisens kännetecken, som översatts till många språk.

De två perspektiven, off rets och gärningsmannens, blev snart både tre och fyra. Det tredje var rådgivarens. Att lyssna till beskrivningar av sexuellt våld kan få rådgivaren att känna sig utsatt själv. Utan att förstå det själv, kan hon/han skydda sig själv genom att t ex fokusera kring vad kvinnan inte gjorde. »Varför skrek hon inte?« »Varför låste hon inte dörren?« Underförstått: det skulle jag ha gjort.

Kvinnan hindras på så sätt från att förstå och bearbeta hur hon kände och betedde sig. »Sexuella övergrepp. Ett drama ur tre perspektiv« blev också titeln på min föreläsning vid utnämningen till hedersdoktor, 1994.

Våldtäkten drabbar också offrets anhöriga (självklart även gärningsmannens). Det är det fjärde perspektivet. Föräldrar kan känna sig skuldmedvetna för att de inte vetat mer om vad dottern gjort på sin fritid. Partnern kan förebrå sig att han inte mötte henne vid bussen eller för att de grälat. Han eller hon kan vara rädd för att inte duga sexuellt. Syskon och vänner kan vara bra stöd men fara illa om de får för mycket ansvar. Samtal med närstående underlättar för offret. Det arbetet sker alltjämt på RFSU:s klinik idag. Vårt engagemang i problemen kring våldtäkt var starkt och är det fortfarande.

Idag har attityderna till sexuella övergrepp, som väl är, förändrats. Att ge vård åt våldtäktsoffer är samhällets uppgift . En akutmottagning i landstingets regi har inrättats i Stockholm. En handbok i omhändertagande har givits ut av Nationellt Centrum för Kvinnofrid och en stödtelefon, öppen dygnet runt, har inrättats.

Lagen slår fast att kränkning av kropp och sexuell integritet är övergrepp. Ändå menar många att anmälningarna är för få och att brottsoff erperspektivet inte är tillräckligt uppmärksammat. Ett fortsatt engagemang från frivilligorganisationer kan vara påtryckningsmedel!

Eva Hedlund
legitimerad psykoterapeut och
hedersdoktor vid Stockholms universitet.