Kap 5 - Del 2

Tidigare | Nästa sida

Om värderingsövningar

Grundläggande för värderingsövningar är att det inte finns något självklart svar som man ska komma fram till. Värderingsövningar är till för att öppna för samtal eller reflektion. Med hjälp av dem kan man hitta sin egen ståndpunkt, få lära sig att lyssna till och att respektera andras uppfattningar. De som deltar ska förklara eller argumentera för sin ståndpunkt, inte emot de andras. Tanken är inte att man i första hand ska få heta debatter för och emot, där det gäller att övertyga de andra om vilken uppfattning som är bäst. Samtal med frågor till varann är förstås i sin ordning. Och ledaren (eller andra deltagare) kan ställa klargörande frågor till eleverna, så att de får träna sig i att utveckla sina ståndpunkter. De klargörande frågorna kan hjälpa eleverna att upptäcka ologiska resonemang eller vilka konsekvenser deras värderingar får.

Frågeställningarna/påståendena i värderingsövningar ska inte gå att ”kunna” – det ska inte finnas endast ett rätt svar. Det är ju just värderingsövningar, inte kunskapstest. Undvik alltså påståenden som t ex ”hälften av alla 17-åringar har haft samlag”. Övningarna ska inte heller användas för att under trevliga former få veta vad eleverna gör eller hur de beter sig. Man får visserligen information och kunskaper om ungdomarna genom övningarna – men det ska inte vara syftet. Alltså, inga kontroller av hur många som har haft samlag eller råkat ut för en könssjukdom eller andra liknande erfarenheter. Vill man veta sådant, bör man använda sig av enkäter som eleverna får besvara anonymt. Det är förstås vanligt att eleverna i anslutning till olika övningar berättar om egna erfarenheter, vilket också är välkommet – vi strävar ju efter en öppen och trygg atmosfär. Men då sker det frivilligt och i ett sammanhang. Som ledare bör man dock vara observant på att eleverna inte berättar sådant som de kanske ångrar efteråt att de berättade.

En viktig förutsättning för värderingsövningar är att man deltar av egen vilja. Ingen ska därför tvingas att vara med. Det är nu väldigt sällan det inträffar att någon inte vill delta. Om det sker får den som inte vill vara med i stället titta på. Erfarenheten är att han/hon ganska snart väljer att delta. Frivilligheten gäller också frågor från ledaren – man behöver inte svara/motivera sig om man inte har lust. Eftersom det handlar om värderingar, kan det hända att någon under övningens gång vill byta åsikt efter att ha hört andra motivera sitt val, till exempel i fyra hörn. Den som vill byta hörn, är då välkommen att göra det. Man får byta fler gånger om man hör nya argument som man instämmer i. Syftet är ju inte att under övningarna komma fram till sin slutliga uppfattning, utan att få pröva tanken, lyssna, ta ställning. Man kan också fråga deltagarna, när alla hörn har motiverat sina val, om det är någon som nu vill byta hörn.

Ibland är det bättre att formulera påståenden med ”kan” och liknande ord i stället för bergfasta påståenden, som låser samtalet eller möjligheten att ta ställning. Exempelvis fungerar formuleringen ”porr kan ge bra sexualupplysning” bättre än ”porr är bra sexualupplysning”. Däremot är det viktigt att formuleringarna är tydliga och inte riskerar att missförstås. Påståendena/övningarna ska också vara realistiska. En god tumregel är att man som ledare skulle kunna tänka sig att vara med i den övning man planerar, om man skulle vara deltagare.

Det finns olika uppfattningar om huruvida ledare ska delta själv i övningen eller inte. Generellt sett, anser jag, bör inte ledaren delta i själva övningen, eftersom det kan påverka deltagarnas ställningstaganden. Det beror på vad det handlar om och vilken övning det gäller. Vid fyra hörn är det ofta olämpligt, det är tillräckligt att hålla reda på ändå, man behöver koncentrera sig på att leda övningen. Vid frågor från gruppen om ledarens uppfattning bör man självklart svara, för att visa att man är i rummet på samma villkor som de andra. Vuxna ska inte mörka med sin uppfattning, men poängtera att det är ett personligt ställningstagande. Begär vi av eleverna att de ska vara personliga bör vi som lärare vara det i gengäld, vilket inte betyder att man måste berätta allt. Man kan dra sin gräns, säga att det vill man hålla för sig själv. Det visar att det är tillåtet också för eleverna. Denna gräns kan förändras med vilken grupp man arbetar eller med ens egen erfarenhet av att arbeta med sex och samlevnad.

Som med andra metoder är det bara att träna för att bli bättre. Man misslyckas ibland. Påståendena blev otydliga, frågeställningen kändes inte relevant i gruppen osv. Det ingår. Eftersom det är en dynamisk metod är den lite oförutsägbar. Och det är just det som gör den så suverän i värderingsfrågor.

För att sammanfatta några grundregler när man förbereder värderingsövningar:

• Fråga efter åsikter, ej handlingar. Även om många av övningarna är handlingsinriktade, så frågar man då efter ”hur man tror/tycker” att man ska handla.
• Inga självklara rätt och fel; varning för värdeomdömen.
• Tydligt språk; undvik negationer om det går.
• Håll hyfsat tempo – ungdomar blir snabbt uttråkade.

Förhållningssätt:

• Ställ uppföljningsfrågor respektive klargörande följdfrågor.
• Uppmuntra gruppen, men undvik beröm till enskilda personer, som t ex ”vad du är klok” – det kan få andra att känna sig mindre kloka.
• Frivillighet – både i att delta och att ge kommentarer på ledarens frågor.
• Fördela ordet och frågorna, så att alla deltagare får prata.

Tidigare | Nästa sida