Paradoxalt nog kan kärleken vara ett hinder mot att använda kondom. För är man kär och menar allvar, ja, då använder man inte kondom!
Tidigare | Nästa sida
”Det är självklart att man använder kondom”, sa Zahir när jag samtalade med en grupp killar i nian. Han fortsatte: ”Och jag fick som en chock när en kompis berättade att han inte hade skyddat sig. Du kan ju bli farsa! sa jag till honom”.
Unga människor vet att de bör använda kondom. Man hör dem heller inte särskilt ofta säga sådant som ”kondom, det är som att äta kola med papper på”. Så visst har de lärt sig läxan, vad de förväntas göra. Vi behöver alltså inte övertyga tonåringar om att använda kondom. Ändå gör de inte alltid som de har tänkt sig. För som David på gymnasiet sa: ”Om man träffar nån och så har man ingen (kondom)... då har man sex ändå”. Det är inte så konstigt eller överraskande. Ingen katastrof heller – för det mesta.
Det spelar roll hur vi arbetar med kondomfrågan, och vad vi säger. Unga människor behöver få samtala mer, vrida och vända på frågan. Vi behöver tala med dem om mer än hur man använder kondomen och vad den skyddar mot. I stället behöver vi koppla kondomen till situationer, till den verklighet som den kommer in i – alltså till sexualiteten. Kondomer och sexualitet hör ihop. Inte kondomer och sjukdomar. Sjukdomar eller oönskade graviditeter är konsekvenser av att inte använda kondom. Kunskapen behöver personifieras, det vill säga bli deras egen, bli begriplig och vara relevant för deras liv. Samtalet och arbetet måste handla om de situationer som man kan hamna i. För kondomen finns med när man möter en annan person som man hoppas på att ha sex med. Hur kan jag då göra för att kunna använda kondom? Vad gör jag om den andre inte vill använda kondom? Kan jag lita på den andre, på mig själv? Var kan jag skaffa kondomer och vem vågar jag prata med? Hur gör mina kompisar?
Det hjälper inte hur väl vi än talar för att man ska använda kondom, om den 15-åriga flicka som bär med sig kondomer riskerar att uppfattas som ”horig”. Då är sannolikheten stor att hon låter bli att ta med sig kondomer. Då är det synen på flickors sexualitet som är ett hinder mot att använda kondom. Om kondomen uppfattas som ett misstroendevotum mot partnern, eller att den signalerar att den som tar fram en kondom har en könssjukdom, ja, då behöver vi prata om det. Zahirs kompis Jonathan sa så här i vårt samtal: ”Det är seriösare utan kondom”. De andra höll med. Underförstått: använder man kondom betyder det att det är ett engångsligg. Konsekvensen är alltså att kärleken paradoxalt nog kan vara ett hinder mot att använda kondom. För är man kär och menar allvar, ja, då använder man inte kondom. Kondomen måste alltså sättas in i ett större sammanhang av sexualitet och relationer.
Börja gärna tidigt att prata om kondomer i sexualundervisningen. År 5 och 6 är givna (även om de flesta inte debuterar förrän i 16-årsåldern – men en del debuterar när de går i sjuan eller åttan). Pojkar i 11–12-årsåldern visar ofta en fascination och ett nyfiket intresse för kondomer. De har kanske en kondom nerstoppad i plånboken, de samlar på olika sorter och byter med varann. Kondomen blir en symbol för vuxenhet och växande, kopplat till en framtida sexualitet som hör vuxenlivet till. Tidigare än så, när man kanske samtalar om hur barn blir till, kan man också visa och tala om kondom, och berätta varför man använder den.
Samtalet med 11–12-åringar ser annorlunda ut än med tonåringar. Det är ofta tacksamt att ha samtal om sex och samlevnad med 11–12-åringar, eftersom de i den åldern, framför allt pojkarna, rätt frimodigt delar med sig av sina funderingar. Dessutom är de i en ålder då sällsamheter och underligheter fascinerar samtidigt som intresset för kärlek, relationer och sexualitet börjar spira i en annan mer medveten riktning än tidigare. Då kan samtal om kondomer vara både självklara och enkla. Bara man står ut med fniss i början och deras rättframma, snudd på brutala frågor. Tar man upp det i dessa år blir det också ännu tydligare att det är ett preventivmedel för pojkar och män. De har dock sällan någon erfarenhet av situationer – det blir bara krystat att försöka få dem att förutse hur de skulle komma att handla. De har inte något att relatera till. Men frågor har de – om kondomer, om kroppen, om relationer, ofta inriktat på dem själva. Sexualitet med en partner finns knappt ens i tanken för många av dem.
När man undervisar om kondomer, särskilt på högstadiet och i början av gymnasiet, bör man komma ihåg att de flesta pojkar och flickor inte har samlagserfarenhet. Man talar alltså om någonting som många av dem ska använda senare – i alla fall ihop med en partner. Man kan också förmoda att eleverna vet en del om kondomer och utvecklat nån sorts förhållningssätt, men inte om samlaget. För kondomer har de sett, de kanske har öppnat förpackningar hemma och kollat, och gäller det pojkar har de kanske onanerat med kondom. Vårt intryck är dock att flickor och pojkar har olika erfarenhet av kondomen. Många av flickorna, åtminstone på högstadiet, har inte öppnat en kondom. En del unga flickor uttrycker till och med att de är äckliga. Så trots att den är så känd är den obekant för dem rent praktiskt. Däremot har de tankar om samlaget: om hur det går till, hur länge det ”ska” vara, hur man ska smeka – så glöm inte att prata om det!
Men det finns även de tjejer och killar som har samlagsdebuterat eller som känner på sig att de kommer att göra det snart; de vill, de längtar, de söker tillfället. En del har ett mer eller mindre regelbundet sexuellt aktivt liv. Andra har gjort det en eller nån enstaka gång. Det finns killar som är på väg ut som bi- eller homosexuella och som kanske träffar killar som är äldre än dem, för det är dem de vågar vara tillsammans med.
Till vår frågelåda får vi ofta frågor om kondomer. Många av dem är från tonårskillar. En hel del av frågorna handlar om storlekar – på penis eller kondomerna. Att penisen är för liten, för bred, eller för lång, och att det är svårt att hitta en kondom som passar. Andra vanliga frågor, särskilt från yngre killar, är om olika sorter – och de vill gärna veta vilken som är bäst! De är måna om kvaliteten! Ofta skickar folk frågor till oss när de är oroliga för någonting, t ex om kondomen gått sönder, eller om kondomer verkligen skyddar mot könssjukdomar. Vi har samlat en del av de kondomfrågor som vi har fått i avsnittet Frågelådan.
Det är båda parters ansvar att skydda sig, men ändå vill vi säga att det är särskilt viktigt att prata med pojkarna om kondomen – kondomen är verkligen pojkarnas preventivmedel. Av omtanke om sig själva och partnern. Det är pojkarnas chans att bestämma över sin sexuella och reproduktiva hälsa. Det är viktigt också därför att upplysningen så ofta vänt och vänder sig till flickorna och kvinnorna, lagt ansvaret på dem. Vilket samtidigt utesluter bi- och homosexuella pojkar. Vår erfarenhet är att pojkar och unga män är ansvarsfulla – de vill skydda sin partner, de vill inte utsätta andra för risker. Däremot bemöter ”vi”, dvs vuxna och samhället, dem som om de inte är det. Som om gamla föreställningar om pojkar som ansvarslösa och busiga och risktagande lever kvar: ”Ja, det vet man väl hur pojkar är!”. Det har förstås sina orsaker att flickor och kvinnor har tvingats ta det tyngsta ansvaret för att skydda sig. Det är flickorna och kvinnorna som har fått ta konsekvenserna av oönskade graviditeter. Det är de som har fördömts. Men när det gäller pojkarna menar vi att det också har med förväntningar att göra. Om vuxna, och kanske i synnerhet män, förutsätter att pojkarna är ansvarsfulla ska vi också se att de flesta av dem är det och har önskan om att vara det. Killar (och män) kan styra sin lust, har makt över den. Men det gäller också att arbeta med föreställningar om sexualitet: tala med pojkarna om flickors sexualitet. Olle Waller arbetar med kondomverksamheten på Lafa – centrum för sexualitet och hälsa. I sin bok Olle Waller om sex berättar han om hur samtalet kan gå när han talar med pojkar.
RFSU:s erfarenhet, bland annat från det internationella arbetet, är att om man arbetar med pojkar och har ett genusperspektiv, så har det en direkt effekt för flickorna. Genussystemet begränsar också pojkarnas handlingsutrymme, om än på ett annat sätt än för flickorna. Får pojkarna diskutera de frågor de har på sina egna villkor, om sig själva, om andra pojkar, om sexualitet, om homosexualitet, om flickor, så kommer det även flickorna till godo.
Det är viktigt att försöka integrera könsrollsaspekten i sitt sätt att tänka när man undervisar i sexualitet, så att vi inte förstärker en könsstereotyp sexualitet, och därmed exkluderar det pojkar och flickor de facto känner, tänker och uppfattar sig som. Det gäller även bi- och homosexuella ungdomar, som ofta uttrycker besvikelse över sex- och samlevnadsundervisningen, då de inte känt sig inkluderade. Vi brukar ibland tala om uteslutandets pedagogik. Med det menar vi när undervisningen eller upplysningen – mer eller mindre omedvetet – utesluter vissa sätt att vara eller känna.
I Sexatlas för skolan. Vägvisare för att planera och genomföra sex- och samlevnadsundervisningen i grundskolan och gymnasiet skriver vi mer om uteslutandets pedagogik: ”Uteslutandets pedagogik begränsar individens möjligheter och upplevelse av sig själv. Det innebär att vi benämner och beskriver individer på ett sätt som stämmer överens med myter och förväntningar, med en samhällsnorm som utesluter andra sätt att känna, uppleva och vara på. – Det kan vara vilka gester pojkar och flickor kan använda, vilka ord som anses passande, vad de ‘får’ vara intresserade av, eller vilka känslor de får visa och vem de får bli kära i.”
Villkoren och förutsättningarna när det gäller sexualitet och relationer och kärlek är olika för flickor och pojkar, liksom för hetero- och homosexuella, och behöver diskuteras. Det är bra att ha i bakhuvudet också när man lägger upp undervisningen om kondomer.
Författare: Hans Olsson
Tidigare | Nästa sida