Genus - vårt sociala kön

Genus är det man brukar kalla socialt kön, och handlar om de förväntningar och föreställningar som både individer och samhälle har på hur man bör vara och uppträda utifrån sitt biologiska kön: gester, kläder, språk, vad vi gör eller inte gör med mera. Till vardags tänker vi inte så mycket på det – inte förrän någonting bryter mot det vi förväntar oss. Exempelvis när killar sminkar sig, och ännu mer om en 50-årig man skulle göra det. Eller en tjej som jämt busar i klassrummet eller drar snuskiga skämt, eller om en tioårig kille skulle komma i kjol till skolan.

Dessa föreställningar och förväntningar är kulturellt skapade och verkar på samhällsnivå, vilket i sin tur påverkar individen. Det är vad man även kallar det socialt konstruerade könet. Man kan också tala om könsmyter och dikotomier, alltså en åskådning som ser könen som varandras motsatser och därmed också blir uteslutande – vi är olika varann av biologiska eller genetiska orsaker. Det som betecknas som kvinnligt kan då inte samtidigt vara manligt och tvärtom.

Könsmyter och föreställningar om vad som är ”kvinnligt” och ”manligt” påverkar även vår syn på homo- och bisexualitet, transsexualism och förstås även heterosexualitet.

Parallellt med beskrivningarna av kvinnor och män som varandras motsatser har tankar funnits att det är just dessa motsatser som attraktionen bygger på i sexualiteten. Motsatserna dras till varandra. Det ser man ofta i tidningarnas mer lättsamma reportage och beskrivningar av sexualiteten. Män och kvinnor kompletterar varandra, enligt det synsättet. Män och kvinnor får på så sätt olika uppgifter och egenskaper, och man kopplar därmed lätt en viss sorts sexualitet till kvinnor respektive män. Till exempel att kvinnor ska vara känslosamma, passiva och mottagande. En kvinna som då är aktiv i sin sexualitet uppfattas som okvinnlig. Män ska då tvärtom vara mindre känslosamma, aktiva och drivande. En man som inte har lust att ha sex och säger nej kan då uppfattas som mindre av man. Uppfattas könen som olika och särskilda åt kan de inte vara både och – även om de flestas erfarenheter är att detta inte stämmer i verkligheten. Uppfattningen om komplettering gör att homosexualitet har uppfattats som något konstigt och avvikande och bidragit till tanken att endera parten i sådana relationer (såväl kärleks- som sexuella relationer) måste vara ”man” respektive ”kvinna”, vilket i sin mest banala form kan visa sig att heterosexuella undrar vem i paret som diskar eller lagar bilen. Normen blir att kvinnor ska känna begär till män och män till kvinnor.

Negativa uttryck om homosexualitet hänger bland annat samman med hur vi uppfattar att killar och tjejer ”ska” vara, för att uppfattas som ”riktiga” tjejer och killar. De sätter press på och begränsar alla pojkars och flickors möjligheter – inte minst pojkarnas. En del menar också att homofobi (rädsla för eller negativ syn på homosexualitet/homosexuella) i själva verket är en ”transfobi”, i bemärkelsen negativ syn på sådant som avviker från normerna för kön. Bland många pojkar i 12-15-årsåldern finns till exempel en rädsla att uppfattas som bög eller för att man ska ha ett bögigt beteende, vilket i pojkarnas föreställningsvärld betyder ”mindre manlig” – något man inte bör vara. Att då diskutera frågor som hur vi får vara som pojkar och flickor blir också ett sätt att arbeta med homo-, bi och transfrågor, utan att det är det som är huvudtemat.

Syfte och mål enligt läroplanen

Skolan har ett tydligt uppdrag att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Läroplanen anger bland annat att skolan ”har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster” och skolan ”skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter”. Läroplanen tar även upp att sättet som flickor och pojkar bemöts och bedöms på och vilka förväntningar man har på dem är med att forma hur de uppfattar vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”.