Att arbeta med homosexualitet

Fortfarande är det få tonåringar som kan – eller vågar – tala öppet om sina känslor för personer av samma kön. Många är rädda för hur föräldrar, syskon, kompisar och släkt ska reagera. Inte minst kan killar och tjejer från länder där homosexualitet är väldigt tabubelagt eller förbjudet uppleva det som särskilt svårt att vara öppna.

När det gäller transpersoner kan man knappast säga att attitydförändringen har varit lika stor. Fortfarande är det oerhört provocerande med personer som inte identifierar sig med sitt biologiska kön, eller som bryter normerna kring kön. Våld mot transpersoner är dessvärre vanligt.

Man brukar ofta använda begreppet hbt – det står för homo, bi och trans. Om någon säger "hbt-elever" menar man alltså elever som identifierar sig, eller i framtiden kommer att identifiera sig, som homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Hbt används som ett samlingsbegrepp (se artikeln "Ord och begrepp"). Den här texten handlar i första hand om att arbeta med just homosexualitet – även om genus, homosexualitet och transfrågor hänger ihop.

Känner sig osynliga

Homosexuella ungdomar uttrycker ofta besvikelse över skolans sex- och samlevnadsundervisning. De har inte känt sig inkluderade. De känner sig osynliga. Men vi kan samtidigt se att alltfler skolor aktivt arbetar med att bli kunnigare när det gäller hbt-frågor och hbt-elever. Tack vare likabehandlingsarbetet har många skolor fortbildat sig i hbt-frågor. Och självklart måste hbt integreras i sexualundervisningen.

Men innehållet och hur man undervisar om dessa frågor behöver utvecklas. För det verkar vara så att många skolor fortfarande tar upp homosexualitet i och med att någon elev skrikit "bög" eller "bögjävel" till någon, eller i samband med hiv/aids. Det tyder på att homosexualitet ofta tas upp utifrån problem, och att det inte sker på ett i förväg genomtänkt och planerat sätt, utan på så att säga förekommen anledning.

Svårt men viktigt

De flesta lärare tycker att det är viktigt att prata om homosexualitet, men tycker också att det är ett svårt ämne. För lärare och andra som arbetar i skolan kan det vara intressant att veta, att om man frågar bi- och homosexuella elever, så har många av dem stor tilltro till att de ska bli bemötta med respekt av sina lärare om de skulle berätta för dem om sin bi- eller homosexualitet. Det läraren gör och säger är alltså av stor betydelse för elever som identifierar sig som bi- eller homosexuella.

RFSL-informatörer bra komplement

Många skolor som tar upp bi- och homosexualitet använder sig av informatörer från RFSL. Det är utmärkt. De gör ett bra jobb och är oerhört uppskattade av eleverna. Mötet med informatörerna har ofta stor betydelse för en förändrad syn på homosexualitet. Så om det finns RFSL-informatörer där man bor, är det självklart att man använder sig av dem i undervisningen. Men RFSU:s (liksom RFSL:s) uppfattning är att det inte räcker med detta. Informatörerna riskerar då att bli ett inslag som förstärker ett vi-och-dom-tänkande: "nu tar vi en stund med dom, så att vi (heterosexuella) förstår dom bättre". Och så är det över. Då kan eleverna få intryck av att homosexualitet är något som bara finns ibland och "där borta", men egentligen inte här bland oss, på vår skola eller i vår klass eller bland skolpersonalen. De flesta av RFSL:s lokalavdelningar har utbildade informatörer. Ett besök från RFSL bör förberedas, exempelvis genom att eleverna får fundera på vilka frågor de vill ställa.

Undvik ord som förutsätter heterosexualitet

Som lärare bör man inte förutsätta att alla elever är, eller identifierar sig som, heterosexuella och homosexualitet måste benämnas och integreras i den övriga undervisningen, Det kan göras enkelt. Ett sätt är att fundera på hur man uttrycker sig i undervisningen. Till exempel kan man använda ordet partner i stället för flick-/pojkvän, som förutsätter heterosexualitet. Har man en grupp med pojkar kan man (om det är det man pratar om) säga "om/när ni träffar en tjej eller en kille" i stället för att säga enbart "tjej", och motsvarande när man talar med flickor.

Ifrågasätt inte identitet

I värderingsövningar kan man lägga in frågeställningar/påståenden som handlar om bi- eller homosexualitet. Om man använder sig av övningar som "heta stolen", eller "oavslutade meningar", är det lätt att varva med påståenden/meningar om bi- och homosexualitet, utan att göra bi- och homosexualiteten till huvudämnet.

Däremot är det viktigt att värderingsövningarna inte ifrågasätter identitet eller rätten att vara homo- eller bisexuell eller transperson. Ett exempel på ett påstående man ska undvika är följande: ”Det är okej att vara homosexuell”. Det är okej att vara homosexuell (eller bisexuell eller transperson) och alltså inget att ta ställning för eller emot. Det är så att säga inget man röstar om, om folk ska få vara homosexuella (eller bisexuella eller transpersoner) eller inte.

Hbt genom hela skoltiden

Det är viktigt att redan tidigt ta upp hbt-frågor. Mindre barn har sällan djupt rotade föreställningar. De frågar, undrar, konstaterar och – accepterar (för det mesta). För förskole- och lågstadiebarn kan man exempelvis ta upp homosexualitet när man talar om olika sorters familjer eller om kärlek. Att även här betona att man som pojke kan bli kär i en pojke likväl som i en flicka, och som flicka i en flicka likväl som i en pojke, eller att det finns familjer med två mammor eller pappor. Ett par bra böcker för förskolan är barnboken Malins mamma gifter sig med Lisa, och för de ännu lite yngre Lill-Zlatan och morbror Raring (se litteraturtips för barn).

På mellanstadiet brukar barnen mer och mer börja vara ihop. Om man exempelvis diskuterar det hur man blir ihop och vad man kan säga till någon man gillar, kan man också ta upp vad en kille kan säga till en kille eller hur en tjej som gillar en annan tjej kan göra för att visa sitt intresse – och skiljer det sig från om det skulle vara tjej som skulle visa intresse för en kille eller vice versa? Pratar man om kärlek bör man som lärare nämna också samkönad kärlek, om eleverna själva inte gör det. Lafa i Stockholms läns landsting har gett ut metodmaterialet Fråga chans - sex och samlevnad för 10-13-åringar, där man kan få fler tips.

Tonåringar, särskilt pojkar på högstadiet, kan ofta uttrycka kraftigt negativa uppfattningar om homosexuella. De flesta tycker däremot inte att det är ett (stort) problem att ha en homosexuell kompis, även om de kan vara rädda för att kompisen ska bli kär i en. Därför är det viktigt att man fördjupar samtalet. Ett sätt är att använda sig av värderingsövningar, vilket vi ger några exempel på i det nedladdningsbara dokumentet nedan. Det finns också bra filmer att se och skönlitteratur att läsa om homosexualitet. Flera av frågeställningarna kan göras med olika metoder – välj det som passar dig bäst.

Som grund för arbetet med sexuell läggning och identitet ligger arbetet med normer och heteronormativitet, som det har kommit en del material om på senare år (se Metod och handledning), till exempel Bryt! - ett metodmaterial om normer i allmänhet och heteronormen i synnerhet.

RFSU har publicerat boken Jag visste när jag var tio - en handledning för att stödja homosexuella, bisexuella och transpersoner i skolan. Boken är en handledning för skolledare, lärare, elevhälsopersonal och andra som arbetar i skolan för hur man kan integrera hbt-frågorna i såväl skolmiljön som sexualundervisningen.

För vidare instruktioner om hur man arbetar med värderingsövningar, se exempelvis Röda tråden – handbok i sexualitet och samlevnad (Lafa) eller Du har huvudrollen i ditt liv av Katrin Byréus. Också i Kondomboken som RFSU har gett ut finns instruktioner om metoden.