Barns frågor om sex väcker känslor bland lärare

"Jag visste inte att det jag gjorde var så ovanligt", säger Carin Eklund när vi träffas på ett gymnasium i en norrförort till Stockholm, där hon numera arbetar. Hon menar att alla ungdomar, oavsett ålder, har så många tankar och frågor om sex och kärlek som de måste få dryfta – "annars går inget annat in heller". Lärarna på mellanstadieskolan där hon tidigare arbetade tillhörde en annan generation, som helt enkelt var ovana och obekväma med att samtala om sex. När livskunskap infördes på schemat var syftet att det främst skulle handla om konflikthantering. Lärarna ansåg att barnens utmanande lekar skulle "stävjas", Carin såg att det handlade om något annat. Därför kom livskunskapen under hennes ledning uteslutande att kretsa kring sexualkunskap.
– Jag var väldigt ensam i det jag gjorde på skolan. Försökte svara barnen så konkret som möjligt på deras frågor, något som kändes rätt men eftersom jag inte hade någon att diskutera med blev jag väldigt osäker. Så gick jag en kurs på Lafa (Landstinget förebygger aids) och då äntligen fick jag bekräftelse på att det jag gjorde var rätt.

Livskunskap på mellanstadiet

Som nyutexaminerad lärare arbetade Carin Eklund 1998 på Åsö gymnasium. Där undervisade hon en grupp mycket sexfixerade killar. Samtidigt gick det en serie på Insidan i Dagens Nyheter om porr, som inspirerade Carin till lektionsupplägg. På det sättet nådde hon dem. Med detta i bagaget började hon sedan att arbeta med livskunskap på en mellanstadieskola. Att samma sorts undervisning där skulle skapa så mycket rabalder hade hon ingen aning om.
På den nya skolan var det 5:or och 6:or som hade sex och samlevnad, en timme varannan vecka, i tjej- respektive killgrupp. De flesta diskussioner utgick från en frågelåda som stod på toaletten. En gång ville några lärare ta del av frågorna för att skapa sig en bild av "vad som pågick". Enligt Carin blev de chockade och bad aldrig mer om att få veta.
För tjejerna handlade det mycket om mens, väntan på mensen och för killarna om sperma och väntan på den. Att den skulle komma när man runkar. Carin jobbade mycket med att stärka tjejerna, uppmanade dem att titta på sina kön i en spegel, att onanera – få bort skamstämpeln från den kvinnliga onanin. Hon ville också uppmuntra dem till att inte vara äcklade över sig själva, till exempel att känna och lukta på sina flytningar.

De yngre eleverna öppnare

Skolledningen hade bestämt att 4:orna var för små för sex och samlevnad. Men det avfärdar Carin som nonsens. De var tvärtom mer öppna och ställde konkreta frågor medan de äldre i 6:an var mer anonyma. 4:orna blev utom sig när de insåg vilken kunskap de lite äldre barnen fick ta del av och som de själva undanhölls.
– Några killar i 4:an brukade fösa med mig lite avsides och där ställde de många modiga frågor. Som om det finns något sätt att göra det lättare att runka på. Förhuden på 10-åringar är ju ofta lite trång, så jag föreslog att de skulle pröva med lite olja. Dagen efter kom de tillbaka och berättade att det hade fungerat.
Hon ringde olika mensskyddstillverkare och fick gratisprover och det var mycket fixande med detta.
– Vad vi doppade, prasslade och fascinerades över hur en tampong kan svälla! Killarna funderar massor på tjejers könsmognad. En tjej som fick sin första mens var ganska orolig att någon skulle få veta. Men när ryktet nådde killarna var de mäkta imponerade. Hon blev liksom högaktad där ett tag!

Fick noll stöd

Carin utarbetade ett förslag till arbetsplan men fick aldrig chansen att förankra den i arbetslaget, hon fick visserligen "hållas" men kände inget direkt stöd från de andra. Hon känner sig också besviken på sin utbildning vid Lärarhögskolan i Stockholm där det inte gavs någon som helst undervisning i sex och samlevnad. Tänk om hon där hade kunnat grunda sitt engagemang och därmed fått känna sig trygg i sin yrkesutövning.
– Jag blir förbannad när jag tänker på det. Hur kan det vara möjligt att som lärare inte få någon vägledning i det som kanske är bland det allra viktigaste i mötet med barn och unga?
När Carin lämnade mellanstadieskolan blev alla barn besvikna. Men situationen blev ohållbar för henne. Hon trodde aldrig att det skulle vara så kontroversiellt att hålla i sex- och samlevnadsundervisning i början av 2000-talet när det varit obligatoriskt i nästan 50 år.
– Det var så synd. Jag kände att vi hade kunnat göra så mycket av deras lust och knoppande sexualitet, säger hon och skakar besviket på huvudet.
I stället blev det en kamp mellan generationer och olika syn på sexualitet. För Carins del som källa till njutning, för de äldre något som locket skulle läggas på.

Anna Knöfel Magnusson