Undervisning om kondomer behöver förändras

I den senaste och största undersökningen någonsin av 15-29-åringars kunskaper, attityder och beteenden gällande sexualitet, UngKAB09, framgår att kondomanvändningen är låg bland Sveriges unga. Det är ingen ny kunskap. Det har vi vetat länge. Här på sexualundervisningssidan har jag skrivit många gånger om att undervisningen om kondomer behöver förändras. Den behöver bli mer inriktad på samtal om situationer och förbereda unga på vad som sker i det sexuella mötet med andra personer – med eller utan kärlek. Ja, det tycks snarare som om kärlek är ett hinder för att använda kondom. När ljuv musik uppstår försvagas riskbedömningen. Hur kan vi komma åt den inställningen, så att kondomen blir en självklar del, och inte ett hinder, i det sexuella mötet?

I UngKAB09 uppger de flesta att de fått kunskaper om sexuell hälsa i skolan, men runt hälften tycker inte att de fick tillräckligt mycket. I en debattartikel i DN (5/4 2011) sneglar man mot hur Finland gör – det gör man för övrigt generellt med skolan. Finska elever är inte bara bättre i matematik än svenska elever, de är bättre på att använda kondom också. I Finland har man ett särskilt ämne som heter Hälsokunskap. Diskussionen om sex och samlevnad ska vara ämnesintegrerat eller ett eget ämne är vare sig ny eller enkel.

Fördelarna med ett eget hälsoämne är uppenbara. Man får en tydlig, avgränsad kursplan. Det är lätt att identifiera de lärare som ska undervisa och att ge dem adekvat utbildning för uppgiften. Ämnet får en tydlig struktur som är lättare att följa upp och det är enklare att kontrollera om skolorna fullgör sitt uppdrag.

Nackdelarna är också uppenbara. Som ett eget, separat ämne finns det en risk att undervisningen främsta uppgift blir att förebygga könssjukdomar och oönskade graviditeter. Diskussionen om ett ämne som hälsokunskap utgår framför allt från höga klamydiatal och antal oönskade graviditeter. Men sex- och samlevnadsundervisningen har ett vidare syfte än att få ned antalet smittade eller oönskade graviditeter. Den ska också ta upp diskrimineringsfrågor och rättigheter. Den handlar om jämställdhet och genus, som är starkt betonat i de nya kurs- och ämnesplanerna Lgr 11 och Gy11. Det finns en fara att sexualiteten utesluts från de andra ämnena – det ska ju ändå tas upp i hälsokunskapen eller sex- och relationsämnet, och hänvisas dit. Det kan bli fragmentariskt på ett annat sätt, att det inte hänger ihop med andra samhällsfrågor. Det kan också försvåra arbetet med den generella arbetsmiljön i skolan i relation till hbt-frågor och jämställdhet, om trakasserier, om våld i hederns namn. Det finns en risk att ”experterna” får hela ansvaret och att övriga lärarkåren ställer sig vid sidan om.

Ända sedan obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning infördes i Sverige har den varit integrerad i andra ämnen. Det har varit med blandat resultat, verkligen. Kvaliteten varierar mellan och inom skolorna. Danmark och Norge har samma problem som vi. RFSU har länge kämpat för att sex- och samlevnadsundervisningen ska få en bättre struktur och ett tydligare innehåll liksom att lärarna ska få bättre kunskaper. Alla ska ha grundkunskaper, några ska vara mer specialiserade. Inte minst är det viktigt att följa upp hur undervisningen bedrivs.

Vi har inte nått ända fram – men förutsättningarna har faktiskt ökat ordentligt. Nu har vi äntligen en chans att få till en ämnesövergripande undervisning värd namnet. Kurs- och ämnesplanerna innehåller många formuleringar i olika ämnen som belyser sex- och samlevnadsfrågorna. Medvetenheten ökar på lärarutbildningarna – och i viss grad på Skolverket. I betänkandet ”Flickor, pojkar, individer” om jämställdhet i skolan finns flera förslag som kan föra utvecklingen framåt. På mellanstadielärarutbildningen kommer sex- och samlevnadskunskaper att bli obligatoriskt. De senaste årens diskussion om sex- och samlevnadsundervisningen och dess didaktik, likabehandlingsfrågor och flickors och pojkars villkor har vitaliserat undervisningen. Vetskapen om den bristande likvärdigheten i undervisningen är större och viljan att göra någonting åt det har ökat. Exempelvis har Lunds kommun ett projekt om att utveckla sex- och samlevnadsundervisningen och resultatet ser preliminärt bra ut. Senare i år kommer RFSU och Lunds kommun att tillsammans ge ut en skrift som beskriver detta arbete.

Vad vi ser som en bra sex- och samlevnadsundervisning och om den ger resultat beror förstås på vad vi anser är dess huvudsyfte. Ska undervisningen i första hand förebygga könssjukdomar eller ska den ge människor kunskaper, attityder och beteenden som bidrar till deras hälsa och välbefinnande, att i enlighet med läroplanens intentioner fostra eleverna till självständiga, demokratiska individer? På vilket sätt ska undervisningen vara normativ (för normativ är den alltid)? Det är förstås dumt att ställa det mot varandra, för det ena utesluter ju inte det andra – men det är ändå där skiljelinjen ofta går.