Man blir en människa av kött och blod

När Irja Nordin nu trappar ner arbetet har hon fortbildat tre kollegor så att livskunskapen kan leva vidare. Skolsajten har pratat om vikten av rätt kompetens också i detta ämne med Gillis Johansson, Thomas Wilén, Elias Dahl och Irja Nordin, och om hur det gick under det första året.

Gillis Johansson, Thomas Wilén och Elias Dahl är lärare på Tibble gymnasium i Täby strax norr om Stockholm. Förutom att de undervisar i livskunskap har de också naturkunskap, geografi och historia (Thomas). De tre ingår nu i samma arbetslag som Irja Nordin och Katarina Molinari, men så var det inte när Irja och Katarina först började diskutera framtiden.

– Jag och Katarina kände en viss oro över hur det skulle bli när jag så småningom skulle sluta undervisa. Om Katarina och Carin var de enda livskunskapslärarna kvar vore det inte bra. Vi har tidigare under en period varit två som hållit i all livskunskap på skolan och vet hur tungt det lasset var, säger Irja.
Men så fick arbetslaget tre nya unga krafter som efter lite övertalning kunde tänka sig att börja undervisa i ämnet med stöd av Irjas fortbildning och några kurser.

– Det lät spännande, men lite småosäker var jag nog. Inget jag hållit på med tidigare, säger Gillis.

Grundlig forbildning som förberedelse

Under ett år har nu Gillis, Thomas och Elias träffat Irja regelbundet ett tjugotal gånger för att diskutera allt man kan tänkas behöva i undervisning om framför allt sexualitet och relationer. Gått igenom kursmaterial, metoder och planerat undervisningen och deltagit i kurser på Centrum för sexualitet och hälsa (Lafa) om HBT, ungdomar och sexualitet samt forumspel. De har även fått individuell handledning av Irja som också auskulterat på deras lektioner och de på hennes. Livskunskapen på Tibble bygger mycket på värderingsövningar och diskussioner mellan eleverna – eleverna ska reflektera över sina ståndpunkter och på olika sätt ge uttryck för dem och lärarna ska leda övningar och diskussioner. Gillis, Thomas och Elias är överens om att fortbildningen varit absolut nödvändig. Den har gett dem en utmärkt grund att stå på, och utan den vet de inte hur de skulle ha gjort:

– Jag hade inte så många farhågor innan för vi var så väl förberedda. Det var en enorm trygghet i att få så mycket på fötterna, annars hade jag nog inte gått in och gjort det här. Men oavsett ämne så kan man oroa sig för om man har kompetens, det gäller också detta. Jag undrade nog hur man skulle göra om eleverna skulle tvärvägra att göra övningarna, menar Thomas.
– Jo, vi hade blivit väl förberedda av Irja, jag hade stort förtroende för kursens innehåll, det oroade jag mig inte för. Men det gäller att planera och göra det på ett bra sätt, precis som i annan undervisning. Första gången kan det vara svårt att göra det intressant hela tiden, säger Elias.

Att bli varm i kläderna måste få ta tid

De har under våren nu genomfört sina första livskunskapskurser och tycker att det fungerade väldigt bra. Eleverna var överlag engagerade och deltog i övningarna utan knot. Elias menar att det är bra att undervisningen är så aktivitetsinriktad:

– Att ha just övningar i detta ämne så att hela klassen är aktiv är a och o. Det blir lätt grupperingar annars – det kan det bli nu med, vissa pratar mer än andra – men annars skulle det lätt kunna bli som att man bara hade lektion med en viss del av klassen. Det är viktigt att övningarna är gjorda så att man inte kan vara passiv. Samtidigt måste eleverna känna att de inte är tvingade att tala om känsliga saker. Det finns en massa övningar där man inte behöver prata, men man måste ta ställning i olika frågor genom aktion. Byta stol, räcka upp handen till exempel.

– Jag har lärt mig mycket under det här året. Det är en del man kommer att förändra, vissa saker kan man göra bättre. Vi hade massor av material – vi hann inte använda allt. Och nästa år vet man mer om hur man själv funkar. Eleverna känner ju direkt om man känner sig obekväm i något. Man måste känna att övningarna funkar för en själv också, tycker Gillis.

För Irja, som har undervisat i sex och samlevnad i många år, är det en självklarhet att det tar tid att bli varm i kläderna och att man blir bättre och säkrare tids nog.

– Man lär sig allt eftersom. Jag tänker på min egen oförmåga inledningsvis att se vilka trådar som man bör lyfta för att ta diskussionen vidare, och följa upp saker som kommer fram.

Personkemi är också viktigt för att det ska bli bra:

– Man måste nog ha en viss personlighet för att göra detta, men man är olika och det är bara bra. Det viktiga är att man överlag har goda elevrelationer och respekterar deras åsikter, det ger bra förutsättningar för att lyckas, säger hon.

Nya sidor hos varandra

Vad vinner man då på att vara lärare i livskunskap? Thomas menar att det är väldigt annorlunda jämfört med det de gör i vanliga fall. All interaktion med eleverna gör att man får en bättre kontakt som man har nytta av i övrig undervisning också:

– Jag får en annan relation till eleverna, en ny bild av dem. Det är speciellt roligt om man har dem i annan undervisning. Och förmodligen ser de på mig på ett nytt sätt.

– Det är nog ovant för dem att ha en lärare som pratar om sådana här saker på det sättet, säger Gillis.

Elias fyller i:

– Ja, man blir lite mer människa av kött och blod.

– Den första klassen som jag skulle ha livskunskap med var en väldigt tyst och inbunden klass. Jag var faktiskt oroad över hur det skulle gå. Men det var obefogat, de levde upp och jag fick en helt ny bild av dem. Väldigt positivt för mig, tycker Thomas.

Svåra frågor

Fanns det några kontroversiella ämnen som det blev problem att genomföra övningar kring? Elias tycker inte det, snarare förvånas han över att det som kanske borde vara kontroversiellt inte var det:

– Genusfrågorna till exempel. Många tyckte att det var tråkigt att diskutera dem. Men de kanske inte är mogna, tillräckligt gamla för att diskutera det? Jag vet inte.

– De verkar tycka att det är som det är i samhället. Vi försökte göra allt för att provocera dem, men det var ändå så att de konstaterade: ”killar tjänar mer, vadå”, ”min mamma är hemmafru, det ska jag också vara, det är väl inget konstigt med det?”, säger Gillis lite konfunderad och fortsätter:

– Till nästa år ska jag förändra genuspasset och tänka extra på hur det ska bli bra. I år var det genuspasset som gjorde att vi tappade lite fart.

– Men det beror på vilka klasser man har också. Vissa är mer debattsugna, esteterna till exempel, men också att vissa personer i en klass kan vara tongivande, menar Thomas.

Men det finns känsliga saker även för en lärare med bred och lång erfarenhet. Irja säger att hon fortfarande tycker att det är en balansgång när man kommer in på områden som övergrepp och våldtäkter.

– Det finns svåra saker för en del elever att delta i, det gör det. Men det är bra att signalera i god tid att vi under det passet kommer att gå igenom de här sakerna. Vi är också väldigt tydliga med hur vi diskuterar dem. Att ett övergrepp eller en våldtäkt aldrig är den drabbades fel till exempel.

Känner hon sig trygg nu att lämna över till den nya generationen livskunskapspedagoger?

– Ja, absolut, här har vi tre unga män på en och samma skola som håller i ämnet livskunskap. Det är nog unikt! Jag hade aldrig vågat hoppas på en sådan lösning. Det är ett stort framsteg. De lämnas ju inte ensamma heller, Katarina, och Carin – som har erfarenhet av livskunskap från både årskurs 2 och 3 – finns kvar som mentorer.

Irja framhåller också att hon själv har utvecklats under det här året genom fortbildningen av de nya lärarna.

– Att få föra diskussioner med 30-åriga killar om sex och samlevnad har gett mig nya perspektiv!

Tilläggas bör att skolledningens stöd i form av anslag och extra timmar för denna fortbildning av de nya livskunskapslärarna varit nödvändig.

Text och bild:
Anna Knöfel Magnusson