Sexualupplysning i Burundi

Linus Lundby är sexualupplysare hos RFSU Stockholm. På uppdrag av organisationen ASOV åkte han till Burundi för att prata sex och relationer. Det här är hans berättelse.

En ung tjej ställer sig upp. ”När jag var 13 blev jag våldtagen. När det visade sig att jag var gravid kastade min familj ut mig hemifrån. Som 14-åring förlöste jag och tog hand om mitt barn själv. Jag fick ingen hjälp från varken familj eller staten. Ibland behövde jag gå ut på gatan för att ha råd med medicin till barnet.”

Det här är den första av många liknande historier jag får höra den här förmiddagen i Burundis huvudstad Bujumbura. Vi besöker organisationen Reavi-Baho som arbetar med att hjälpa unga mödrar. Nästan alla organisationens cirka 80 medlemmar har fått barn till följd av våldtäkt eller i ett tvångsäktenskap. På Reavi-Baho får de stöd och får träffa andra som är i samma situation. I takt med berättelserna får jag också, förutom det oerhört tragiska i att dessa flickor utsatts för våldtäkt och/eller tvångsäktenskap, upp ögonen för en rad andra stora SRHR-brister i Burundi som försvårar deras situation. Till exempel är rätten till abort i princip obefintlig, det är endast tillåtet om fortsatt graviditet utgör en direkt hälsofara för den gravida. Därtill får ett barn inte födelseregistrera ett annat barn vilket gör att flickorna, som är under 18, skulle behöva ha med barnets pappa, a.k.a. sin våldtäktsman, till registreringskontoret, något som av naturliga skäl aldrig händer. Utan att vara en registrerad medborgare kan barnet inte få tillgång till den, förvisso begränsade, välfärd som staten erbjuder och hamnar således i en extra utsatt situation.

Faktum är att 12 procent av Bujumburas kvinnor får barn i tonåren, en siffra som bara ökar. Till följd av det hamnar många unga kvinnor i fattigdom och utanför utbildningssystemet. Alla de flickor vi möter har varit tvungna att hoppa av skolan för att ha råd och tid att ta hand om sina barn då deras sociala skyddsnät är nästintill obefintliga. Ett ack så tydligt exempel på hur SRHR hänger ihop med en rad andra av de globala problem som världen åtagit sig att rätta till enligt Agenda 2030.

Varför ser det ut så här då? Det finns naturligtvis inte en enskild orsak. Fattigdom, svag aborträtt och dålig tillgång till social välfärd är alla bidragande orsaker. Enligt UNFPA (FN:s befolkningsfond) är dock brist på utbildning om sexuell och reproduktiv hälsa det största problemet i Burundi. Ett tema som flera av flickorna på Reavi-Baho återvänder till när vi frågar vad som skulle behöva göras för att färre ska hamna i deras situation.

Det här är för mig föga förvånande givet ett samtal jag hade några dagar tidigare. Då diskuterade vi sexualitet med några journalister på den nationella radiostationen. De beskrev att kyrkorna, både den katolska och muslimska, förbjuder sexualupplysning och fördömer användandet av kondom i landet. Detta då de menar att upplysning och tillgång till kondom skulle få folk att ha sex innan äktenskapet, något som vore förkastligt i deras ögon. Det här vet vi ju alla inte alls stämmer. Att ge kunskap om sex gör inte att folk har mer sex eller debuterar tidigare. Däremot leder till det till att en gör mer informerade och säkra val när det kommer till sitt sexliv. Det leder till färre STI:er, färre oönskade graviditeter och till mindre sexuellt våld.

När jag hör sådant vill jag bara dra med mig varenda präst, imam och andra konservativa stofiler till den organisationen ve besöker och låta dem lyssna på de flickor vars livssituation är resultatet av deras irräror. Sedan kan de få fundera på vad de tror är den mest troliga följden av att förbjuda kondom, abort, sexualkunskap och diskussioner kring normer och samtycke: 
1. Att ingen har sex innan de gift sig och därefter endast barnalstrande sådant. Sedan lever de lyckliga i alla sina dagar och fria från synd.
2. Att HIV och andra STI:er fortsätter att spridas, att sexuellt våld fortsätter att vara ett enormt stort problem och att organisationer som Reavi-Baho har hundratals utsatta tonårsmödrar på kö till sin verksamhet.

Frustrerande nog fanns det inget vi kunde göra för flickorna annat än att lyssna, sprida deras historier vidare och visa att vi bryr oss. Men om inte annat var det för mig ytterligare en bekräftelse på att vi i RFSU måste fortsätta med vårt internationella SRHR-arbete. Både vad gäller politisk påverkan och sexualupplysning. Det är livsviktigt! 

/Linus Lundby