Att vara trans eller anhörig till en transperson

Alex historia

– Jag har nog alltid känt mig fel i min kropp på ett eller annat sätt. När jag som 22-åring träffade en person som definierade sig som intergender var det som att något föll på plats inom mig, säger Alex.

Anledningen till att Alex inte kände sig hemma i sin kropp var att den var så feminin.

– Brösten var det värsta. När jag nu låtit operera bort dem är det som att jag till slut kunnat flytta in i min kropp. Nu känner jag mig hemma i min könsidentitet, men inte i kategorierna man och kvinna. Jag är inget av det, mittemellan, ett mischmasch, säger Alex.

Det är svårt att uppskatta hur många i Sverige är som Alex eftersom mörkertalet förmodligen är stort på grund av diskriminering och utsatthet. Som anhörig har man därför en viktig roll i transpersonens hälsa och stöd. 

Anhöriga till transpersoner

När en anhörig kommer ut som transperson kan många känslor väckas – inklusive känslan av att inte förstå.

– Alla anhöriga till transpersoner reagerar förstås olika, men en sak som ofta återkommer är att man inte hittar svar på alla sina frågor och funderingar, säger Salar Shalmashi, sexolog och terapeut på RFSU-kliniken.


Salar Shalmashi jobbar som terapeut på RFSU-kliniken. 

När anhöriga får höra att deras partner, barn eller förälder har en annan könsidentitet än den de föddes med kan det väcka starka känslor. Salar Shalmashi har ofta samtal med anhöriga som vill ha stöd.

– Alla reagerar olika. Vilket känsloläge de är i när de kommer beror på många faktorer, bland annat vilken kunskap de har om trans, vilka föreställningar de själva har om kön och sexualitet och hur historiken ser ut – kom det som en blixt från klar himmel, eller har de själva haft tankar om det?

Lättnad, oro och förlust

En del känner lättnad; "äntligen mår mitt barn bra!" Andra kan hamna i kris, känna sorg, rädsla och ångest. Att ens son nu ska bli ens dotter, eller ens partner är en han eller hen trots att man alltid tänkt "hon" kan upplevas som en förlust.

– Många oroar sig för sin anhöriga och frågar sig vad som händer med en själv. Vilken blir min roll i detta? Plötsligt går en familj från pappa, mamma, barn till mamma, mamma, barn – ingen pappa finns längre där. Då blir frågan: Hur ska jag relatera till det? säger Salar Shalmashi.

“Jag måste ha gjort något fel”

– Mitt råd till anhöriga är att inga tankar och känslor är konstiga, varken känslan av skuld, förlust, överraskning, ilska eller vad det kan vara. Vi ska lyssna på våra känslor – och ge oss tid. Inte ställa krav på oss själva att omedelbart förstå allt som sker, säger Salar Shalmashi.

Som anhörig behöver du tålamod – och en förmåga att lyssna. Vad säger transpersonen själv?

– Se till att finnas där för ditt barn, din partner eller vem det kan handla om. Även om du själv påverkas mycket, försök ha din närstående i fokus, visa din omtanke och kärlek, säger Salar Shalmashi.