30 år sedan homosexualitet slutade vara en sjukdom i Sverige (Aftonbladet)

Det är exakt 30 år sedan homosexualitet slutade vara en sjukdom i Sverige.
Trots det får hbt-personer fortfarande räkna med att bli diskriminerade under hela sin livstid.
Nu har regeringen chansen att ändra på detta, skriver RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér i en debattartikel Aftonbladet.

För 30 år sedan passerades en av milstolparna i modern svensk historia: Socialstyrelsen tog bort diagnosen homosexualitet ur sina register.

Fram till dess hade homosexualitet betraktats som en sjukdom – en kvinna i Småland hade till och med fått sjukpenning för att hon var homosexuell. Den svenska homorörelsen hade förgäves kämpat för att Socialstyrelsen skulle stryka homosexualitet ur sjukdomsregistret, men varken debattartiklar, uppvaktningar eller brevskrivande gav resultat.

Till slut tröttnade homorörelsen. Den 29 augusti 1979 ockuperade en grupp aktivister Socialstyrelsens dåvarande lokaler och krävde att sjukdomsstämpeln skulle tas bort.

Den nytillträdda generaldirektören för Socialstyrelsen, Barbro Westerholm (i dag riksdagsledamot för Folkpartiet) tog intryck och kunde den 19 oktober 1979 meddela att Socialstyrelsens diagnosregister inte längre innehöll ”sjukdomen” homosexualitet.

Sedan dess har det hänt mycket och många hinder för jämlikhet har röjts ur vägen. Så sent som i våras röstade till exempel Sveriges riksdag för att äktenskapslagstiftningen skulle göras könsneutral så att samkönade par också har rätt att gifta sig.

Trots detta diskrimineras hbt-personer fortfarande på många sätt, visar en rapport som EU:s byrå för grundläggande rättigheter (Fundamental Rights Agency, FRA) släppte i våras.

Enligt rapporten är diskriminering, trakasserier och våld mot hbt-personer fortfarande vanligt förekommande i hela EU – även i Sverige. Mobbning i skolan, utsatthet på arbetsplatser, problem i kontakter med sjukvård och ett fördomsfullt rättsväsende är bara några exempel. Attentat mot föreningslokaler, misshandel och mord är en realitet.

Våldet kommer ofta från högerextrema kretsar, sporrade av politiker och religiösa ledare. Den koalition av de största kristna församlingarna i Lettland som gick samman med flera etablerade politiker för att stoppa Prideparaden i Riga är ett tydligt exempel. Den nya lagen i Litauen som förbjuder information om homo- och bisexualitet riktad mot barn likaså.

Detta står i bjärt kontrast till de grundvalar som EU vilar på: alla människors lika värde och respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Som ordförande i EU har den svenska regeringen en unik möjlighet att förbättra situationen för hbt-personer i Europa. Just nu förhandlar EU-länderna om ett direktiv som kommer att stärka skyddet mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning. I våras ställde sig Europaparlamentet bakom förslaget med stor majoritet.

Direktivet innebär bland annat att personer inte bara ska skyddas mot diskriminering i arbetslivet utan också i övriga samhällslivet, såsom i tillgången till varor, tjänster, bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård med mera. På så sätt liknar det den svenska diskrimineringslagen.

De Sverige-ledda förhandlingarna har dragit ut på tiden. På många sätt är detta märkligt. Diskriminering är inte bara förkastligt i sig enligt EU:s fördrag och grundläggande principer, utan också ett hinder mot den fria rörligheten för personer. Kan hbt-personer känna sig trygga att resa, än mindre flytta, till EU-länder där samkönade par inte ens garanteras rätten att dela hotellrum?

I sin handlingsplan inför ordförandeskapet skrev regeringen att man hoppades kunna förhandla klart direktivet och därmed göra det bindande för alla EU-stater. Nästa förhandlingsmöte om antidiskrimineringsdirektivet är nu på torsdag. Det är sedan bara drygt två månader kvar till Sverige måste lämna ordförandeklubban vidare.

RFSU uppmanar därför regeringen att leva upp till sin handlingsplan och kraftfullt driva på för att ett starkt antidiskrimineringsdirektivet antas av ministerrådet så snart det går.

Visst, motståndet från andra regeringar är starkt inom EU. Men inte förrän allas lika värde respekteras i hela unionen kan vi tala om en europeisk gemenskap värd namnet. Låt 2009 bli en ny milstolpe då EU fick en lagstiftning som också ger skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning.