"Fler måste få abort i Sverige"
Det blev ingen ”abortturism” när Sverige gjorde det lagligt för utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Det visar den rapport som Socialstyrelsen offentliggjorde häromdagen. Nu måste stat och landsting bana vägen för att fler utländska kvinnor får tillgång till den vård som faktiskt erbjuds, skriver RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér.
Första januari 2008 ändrades svensk lag så att utländska kvinnor fick möjlighet att göra abort i Sverige under förutsättning att de själva betalade för vården.
Tidigare var detta i princip bara möjligt om kvinnan blivit gravid i Sverige eller tillsammans med en svensk man. All annan vård var tillgänglig för utländska medborgare som kunde betala för sig – men för abort var det stopp. Läkare som trots detta utförde aborter på utländska kvinnor blev polisanmälda.
RFSU kämpade länge för att lagen skulle ändras, och att abort skulle likställas med andra vårdinsatser. Motståndarna till lagändring varnade för ”abortturism” och en växande andel sena aborter. Man oroade sig också för att abortköerna skulle växa och att relationerna till grannländer med mer restriktiva abortlagar skulle störas.
Nu vet vi hur det gick. Häromdagen offentliggjorde Socialstyrelsen sin rapport ”Utländska kvinnors aborter i Sverige under år 2009”. Under förra året var det 132 utländska kvinnor som gjorde abort i Sverige. Mer än hälften av aborterna, 58 procent, gjordes före utgången av graviditetsvecka nio och ytterligare 24 procent före utgången av vecka 12.
Detta bekräftar att de argument som fördes fram mot lagändringen var lika ihåliga som RFSU hela tiden sagt. All tillgänglig forskning visar att aborter sker oavsett om de är lagliga eller inte. Den enda skillnaden är att i länder där aborter är förbjuda är också risken att kvinnor ska skadas och dö av ingreppen mycket större.
Osäkra aborter uppskattas kosta 70 000 kvinnor livet varje år och utgör totalt cirka 13 procent av mödradödligheten i världen. I vissa utvecklingsländer beräknar man att så mycket som en tredjedel av mödradödligheten beror på osäkra aborter. I skenet av detta är den svenska lagändringen inte bara självklar utan en mycket viktig markering mot länder där abort är förbjudet eller starkt begränsade. Sådana länder finns det gott om i världen. Till och med inom EU finns det miljontals kvinnor som saknar den mänskliga rättigheten att själva bestämma över sina kroppar.
Bland annat av den anledningen bedriver RFSU just nu en stor kampanj (www.uniteforwomen.se) som kulminerar på internationella kvinnodagen 8 mars. Men det räcker inte att ideella föreningar kämpar för alla kvinnors självklara rätt till abort. Jag hoppas därför att Sverige nu äntligen kan gå vidare och verkligen underlätta för utländska kvinnor som vill göra abort i Sverige. Att så få kvinnor från till exempel Polen kommit för att få hjälp att avsluta oönskade graviditeter är antagligen ett tecken på att resa, boende och behandling kostar för mycket. Det är olyckligt att bara de som har mycket pengar ska få tillgång till vården.
Det är också illa att stat och landsting inte informerar ordentligt om att utländska kvinnor har den här möjligheten i Sverige. Vad det kostar, hur långa vårdköerna är, hur länge man bör stanna och var man kan bo borde vara självklar information på samtliga landstings hemsidor. Att informationen finns på olika språk likaså. Så är det knappast i dag.
Lika självklart borde det vara för den svenska regeringen att internationellt informera om att vi i Sverige tagit det här beslutet, och att vi gärna ser att kvinnor från länder där lagstiftarna inte tillmäter dem förmågan att själva bestämma över sina liv och sina kroppar kommer till Sverige och får den vård de borde haft rätt till i sitt eget land.
Men den som söker information på engelska om abort på den svenska regeringens hemsida möts inte av det budskapet, istället är det den gamla lagstiftningen som visas – med det helt felaktiga budskapet om att utländska kvinnor inte kan få göra abort i Sverige.
Ett misstag att texten på hemsidan inte har ändrats? Ja, antagligen. Men det säger också något om hur oprioriterat detta är – och att det måste ske en förändring snarast.