”Informationsplikten om hivsmitta måste avskaffas” (DN)

Tillämpningen av den svenska straffrätten i relation till hiv strider mot internationella rekommendationer. Även om hiv inte har överförts så riskerar en person som har oskyddat sex och bär på hiv, och inte berättar om det, flera års fängelse. Dessutom råder rättsosäkerhet i svenska domstolar. Kunskapen om hiv är låg hos rättsväsendet, och domstolarna har inte följt Högsta domstolens prejudikat – konsekvensen för den enskilde är alldeles för hårda straff.

När hiv fördes in i smittskyddslagen i slutet av 80-talet fanns ingen effektiv behandling mot hiv och infektionen var en dödsdom. I dag är hiv med hjälp av hivmediciner en kronisk sjukdom, men kunskapen om detta är låg i samhället. Smittskyddslagen har ett gott syfte. Den finns där både för att minska smittspridning och för att säkerställa vissa rättigheter. Ändå befarar vi att vissa delar av dagens smittskyddslag, till exempel informationsplikten, i kombination med straffrättslig lagstiftning, har motsatt effekt.

Av de anledningarna ansluter vi oss till det ställningstagande som UNAIDS (FN:s samarbetsprogram för hiv- och aidsfrågor) har: bara den som avsiktligt överfört hiv till en annan person ska åtalas.

För att det hivpreventiva arbetet ska vara effektivt måste människor våga testa sig och vara öppna med sin hivstatus. De måste våga tala om för sin läkare vem de kan tänkas ha fått hiv av och till vem de riskerar att ha fört det vidare. De måste våga närma sig vården för att få stöd utan att vara rädda för repressalier. Om de hotas av tvångsåtgärder och åtal är risken stor att vårdkontakter undviks, och att öppenheten inför vårdpersonal försämras.

Den som lever med hiv (och vet om det) och har oskyddat sex med en annan person utan att informera om sin hivstatus kan riskera att bli åtalad – oavsett om hiv har överförts eller inte. Den som däremot inte har kännedom om sin hivstatus kan inte ställas till svars, vilket skulle kunna öka drivkraften för att inte testa sig – något som knappast är hivpolitikens syfte.

Vi anser inte att information om hivstatus är irrelevant. Tvärtom anser vi att det är ett moraliskt ansvar att informera en tilltänkt sexpartner om viruset. Men det är inte rimligt att allt ansvar för att hindra smittspridning läggs på människor som lever med hiv. En grundbult i det framgångsrika preventiva arbetet är synsättet att var och en har ansvar för sina sexuella handlingar.

Med tanke på de stränga domar som avkunnats i brottmål som gällt överföring, eller risk för överföring, av hiv är det angeläget att agera både politiskt och inom rättsväsendet. Trots Högsta domstolens prejudicerande dom från 2004 är dagens situation rättsosäker. Det är mycket svårt att förutse vad åtal kommer att rubriceras som och lika fall behandlas inte alltid lika.

Trots att HD-domen visar att ”normalfallet” är ett oaktsamhetsbrott, har domstolarna i många fall valt att döma för ett uppsåtsbrott som grov misshandel, i stället för ett oaktsamhetsbrott som vållande till sjukdom. Detta har stor betydelse för straffets längd – ett uppsåtsbrott kan resultera i flera års fängelse medan ett oaktsamhetsbrott ofta ger ett betydligt kortare straff. Problemen i rättstillämpningen har lyfts fram av straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud och Peter Gröön, jurist vid Smittskydd Stockholm, i olika sammanhang.

Det finns ingen svensk eller internationell studie som visar att straff för hivöverföring minskar spridningen av viruset. Det råder däremot ingen tvekan om att åtal och straff bidrar till stigmatisering av människor som lever med hiv – det gör i sin tur att risken för diskriminering och annan kränkande behandling ökar. Vi tror dessutom att det minskar öppenheten runt hiv.

Att vi har en lagstiftning och rättstillämpning som, enligt oss, är kontraproduktiv är extra oroväckande med tanke på det brytningsläge vi befinner oss i. Fler personer än någonsin lever med hiv i Sverige och ungdomars medvetenhet om hiv är låg. Bland män som har sex med män ökade antalet nysmittade i Sverige i fjol för tredje året i rad. I kombination med ett ökat sexuellt risktagande finns en uppenbar risk för ökad hivspridning.

Vi kräver därför att delar av smittskyddslagen genomgår en grundlig översyn. Denna översyn måste också omfatta rättstillämpningen i brottmål som rör överföring, eller risk för överföring, av hiv.

En sådan översyn borde enligt oss leda till att informationsplikten avskaffas, och att det straffbelagda området begränsas till fall där personer avsiktligt överfört hiv.

Inger Forsgren, ordförande Hiv-Sverige

Anders Karlsson, överläkare Venhälsan, Södersjukhuset i Stockholm

Åsa Regnér, generalsekreterare RFSU

Per Ole Träskman, professor i straffrätt vid Lunds universitet