Till sidans huvudinnehåll

En myndighet för jämställdhet behövs!

Behovet av och stödet för en myndighet som verkställer, samordnar och följer upp jämställdhetspolitiken har aldrig varit större. Jämställdhetsarbetet behöver samlas och utvecklas, inte avvecklas. Vi uppmanar alla riksdagsledamöter i arbetsmarknadsutskottet att rösta nej till Moderaternas och Kristdemokraternas förslag om att lägga ned Jämställdhetsmyndigheten, skriver flera organisationer.

Jämställdhet är en vår tids mest avgörande frågor och ett perspektiv som berör och engagerar många människor. Det märktes på valdagen när jämställdhet rankades som den tredje viktigaste frågan.

Det märktes när tusentals människor, framförallt kvinnor och flickor, modigt berättade om sina erfarenheter av mäns övergrepp, sexuella trakasserier och våld under #metoo. Och det märktes på alla de demonstrationer som arrangerades under året i Sverige och runt om i världen. Det är tydligt att människor är beredda att än en gång försvara rättigheter som särbeskattning, abort och friheten att organisera sig.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna trots ett brett folkligt stöd och engagemang för jämställdhet vill lägga ned Jämställdhetsmyndigheten är ett svek mot väljarna, och ett brott mot Sveriges jämställdhetsambitioner.

Under lång tid har det funnits en enighet bland jämställdhetsexperter, civilsamhällesorganisationer och aktivister om att jämställdhetspolitiken behöver bli mer långsiktig, sammanhållen och strategisk. Vi är trötta på kortsiktiga projekt som stannar i byrålådan. När Riksrevisionen år 2015 granskade arbetet med jämställdhetsintegrering fann man att mycket av det arbete som gjorts riskerade att rinna ut i sanden eftersom det inte fanns någon funktion som kunde samla, följa upp och sprida det jämställdhetsarbete som gjorts. Därför har flera på varandra följande statliga utredningar föreslagit att jämställdhetspolitiken, i likhet med andra politikområden, bör få en egen myndighet.

2016 presenterade regeringen skrivelsen Makt, mål och myndighet som sedan röstades igenom av riksdagen. Skrivelsen innehåller förslaget om att etablera en myndighet med uppdrag att bidra till en strategisk, sammanhållen och långsiktig styrning och ett effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken. Som en del av skrivelsen lanserade regeringen också en tioåring nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Den 1 januari 2018 slog den nya Jämställdhetsmyndigheten äntligen upp portarna.

Myndigheten har sedan den startade bland annat tagit fram ett system för uppföljning och analys av jämställdhetspolitiken, fortsatt arbetet med att stötta andra myndigheter i deras arbete med jämställdhetsintegrering och arrangerat flera kunskaps- och spridningskonferenser på teman som maskulinitet och förebyggandet av hedersrelaterat våld- och förtryck. Jämställdhetsmyndigheten bidrar dessutom till ett intersektionellt och tvärsektionellt synsätt i jämställdhetsarbetet genom att samarbeta med andra myndigheter. Ett exempel är regeringsuppdraget att titta på den ekonomiska ojämställdheten för kvinnor med funktionsnedsättning tillsammans med Myndigheten för delaktighet. Ett annat är uppdraget att vara en strategisk myndighet för hbtq-frågor.

Men trots att Jämställdhetsmyndigheten fortfarande befinner sig i sin uppbyggnadsfas är den redan nedläggningshotad.

Moderaterna och Kristdemokraterna motiverar nedläggningen med besparingar. Men att avskaffa en myndighet efter så kort tid är allt annat än ansvarsfull ekonomisk politik. De investeringar som har gjorts hittills för att inrätta och bygga upp myndigheten kommer att vara till ingen nytta.

Ett av Jämställdhetsmyndighetens uppdrag är att samordna och utveckla ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot mäns våld. Att satsa resurser på detta är både klokt och resurseffektivt. Utöver det mänskliga lidandet så kostar mäns våld mot kvinnor samhället oerhörda pengar. Närmare bestämt 43 miljarder kronor per år. Sätt gärna det i relation till de 40 miljoner kronor 2019, 77 miljoner kronor 2020 och 78 miljoner kronor 2021 som Moderaterna och Kristdemokraterna vill spara in på nedläggningen av Jämställdhetsmyndigheten.

Partierna har heller inte svarat på vad som ska hända med Jämställdhetsmyndighetens olika uppdrag om myndigheten läggs ned och finansieringen dras in. Ska vi återgå till en ordning där jämställdhetsarbetet utgörs av isolerade, tidsbegränsade insatser? En ordning som vi vet inte kommer att leda oss framåt. Ska den expertis som har samlats på myndigheten skingras för vinden igen? Förväntas andra myndigheter som tidigare haft uppdrag som sedan flyttats till myndigheten ta tillbaka dessa uppdrag igen utan framförhållning och ekonomisk ersättning? Ska jämställdhet återigen reduceras till en åsiktsfråga istället för en kunskapsfråga?

Sverige står inför stora jämställdhetsutmaningar. Ohälsan skenar i det ojämställda samhället. Unga tjejer mår dålig av press utifrån, sjukskrivningarna i offentlig sektor ökar och destruktiva maskulinitetsnormer skadar mäns psykiska hälsa. Skillnaderna mellan tjejers och killars skolresultat är fortsatt stora och sexuella trakasserier är en del av vardagen för unga tjejer. Alldeles nyligen gjorde Brå en skolundersökning som visade att nästan en tredjedel av tjejerna i nian utsatts för sexualbrott.

Listan kan göras längre. Problemen kommer inte att kunna lösas utan ett strukturellt arbete som väger in olika perspektiv och delar av samhället. Och det finns ingen annan aktör än Jämställdhetsmyndigheten som har till uppgift och har förutsättningar att ta sig an dessa frågor på ett sammanhållet sätt. Jämställdhetspolitiken förtjänar och kräver ett helhetsperspektiv och en långsiktighet i arbetet. Jämställdhetspolitiken förtjänar en egen myndighet.

Alán Ali, ordförande MÄN
Kristina Wicksell, kommunikatör Make Equal
Jenny Holmström, medgrundare #porrfribarndom
Elin Sundin, ordförande Fatta!
Emmy Lilliehorn, samordningen #Metoouppropen
Kristina Henkel, OLIKA AB
Clara Berglund, generalsekreterare Sveriges Kvinnolobby
Marie Trollvik, ordförande Lönelotsarna
Bernardita Nuñez, verksamhetsledare Terrafem
Olga Persson, generalsekreterare Unizon
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Kirsti Kolthoff, ordförande, Östersjöfred – Women’s Baltic Peacebuilding Initiative
Sara Haraldsson, generalsekreterare Maktsalongen
Mårten Granlund, verksamhetsansvarig Under Kevlaret
Julia Östfeldt, verksamhetsledare Föreningen Tillsammans
Margaretha Nilsson, Kvinnofronten
Ulrika Kärnborg, ordförande Fredrika Bremer Förbundet
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande 1,6 miljoner & 2,6 miljoner klubben
Anneli Thyli, ordförande Ruotsinsuomalaisten Naisten Foorumi, Sverigefinskt Kvinnoforum 
Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot och ordförande VHEK
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors rätt
Hans Linde, förbundsordförande RFSU
Elisabeth Wagner, förbundsordförande BPW Sweden
Maria Johansson, ordförande FQ, Forum – Kvinnor och funktionshinder
Anna Karlsson, ordförande Kvinnlig Prioritet
Gunilla Åkesson, ordförande Kvinnor i Svenska kyrkan
Esther Kazen, generalsekreterare Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd
Cecilia Silfwerbrand, ordförande SKEN (Svenska Kvinnors Europa Nätverk)
Gret-Lis Grönlund, ordförande Swe Q
Nina Rung, Huskurage

Länk till debattartikeln på Svenska dagbladets webbplats