Till sidans huvudinnehåll
En barnmorska pratar med en patient och håller upp en broschyr om abort.

Aborter bör kunna genomföras i hemmet

I Sverige har vi fri abort sedan 1975. Abortlagstiftningens syfte är att värna kvinnans integritet och självbestämmande över sin kropp. I takt med att samhället och den medicinska utvecklingen gått framåt har dock vissa av lagens formuleringar blivit föråldrade och snarare begränsar möjligheten till abort idag, inte minst under en pandemi. Därför är det dags att modernisera lagstiftningen.

Föreställ dig den 1 januari 1975. Ingemar Stenmark har precis vunnit sin första världscup i specialslalom, kampen för daghem åt alla pågår för fullt, p-piller har funnits i drygt 10 år, en liter mjölk kostar 1,37 kr och homosexualitet klassas fortfarande som en sjukdom i Sverige.

45 år är en lång tid och det har hänt oerhört mycket i Sverige och världen sedan dess. Inte minst på det medicinska området. När abortlagen trädde i kraft innebar abort alltid ett kirurgiskt ingrepp. Idag görs mer än 90 procent av alla aborter i Sverige på medicinsk väg. Det innebär att den som ska göra aborten tar en tablett på sjukhus och en andra dos tabletter hemma, eller på sjukhus om personen väljer det eller om det är medicinskt motiverat. En genomsnittlig abort är idag i princip riskfri utan bestående fysiska men.

Enligt dagens abortlag måste aborter genomföras på sjukhus av behöriga läkare. Detta må ha varit rationellt när lagen skrevs, men är inte medicinskt motiverat idag. Tvärtom kan kravet få negativa konsekvenser för patienterna. Låt oss ta några exempel:

  1. Onödiga sjukhusbesök i samband med aborter tar resurser från annan sjukvård. Den första aborttabletten, l äkemedlet mifepriston, måste enligt medicinska föreskrifter baserade på abortlagen, intas på sjukhus. För att intervallet mellan de båda läkemedlen ska bli korrekt krävs det dessutom ibland återbesök bara för att svälja tabletten. Kravet på att få läkemedel av en läkare tar onödiga personella och ekonomiska resurser från en redan ansträngd sjukvård. 
  2. Att människor behöver transportera sig till ett sjukhus, ibland långa sträckor, kan vara ett problem. Det slår väldigt olika beroende på var patienten bor och dess ekonomiska eller sociala förutsättningar. I pandemitider innebär det också en onödig smittorisk.
  3. Att genomföra en abort kan väcka olika känslor. Hemmet kan upplevas som en tryggare miljö än en gynekologisk mottagning. Syftet med abortlagstiftningen är att värna integritet och självbestämmande över sin kropp. Att göra aborter tryggare och tillgängligare ligger i linje med detta syfte.
  4. Regleringen av abortläkemedel försvårar annan sjukvård. Mifepriston är ett läkemedel som har flera användningsområden utöver abort. Exempelvis kan det användas för igångsättning av en förlossning och vid missfall. Men, eftersom det klassas som ett abortläkemedel kan den som vill ha den mest effektiva behandlingen för sitt missfall bara få denna behandling på en klinik som utför aborter. Detta är inte medicinskt motiverat och skapar dessutom en onödig otrygghet för många.

Självklart ska den som väljer att göra en abort i hemmet erbjudas samma stöd och preventivmedelsrådgivning av vården som idag. Ingen ska mot sin vilja lämnas ensam vid en abort. Pandemin har påskyndat vårdens digitaliseringsprocess och många besök kan nu ske digitalt om patienten önskar. Utifrån dessa måste strategier utarbetas för hur kontakten med vården kan ske på ett bra och tillfredsställande och där behoven för den som gör aborten står i centrum. Vi föreslår inte receptfria abortpiller, en abort måste fortfarande ske via en vårdkontakt. 

Inför de flesta aborter behöver inte någon ultraljudsundersökning genomföras. Dock måste vårdgivaren ta ställning till om det finns skäl att göra en ultraljudsundersökning i de fall man önskar eller om det bedöms medicinskt motiverat. Att ta bort sjukhusobligatoriet innebär inte ett hinder för en person som hellre vill göra sin abort på sjukhus att göra det utan en större valmöjlighet. Vårt förslag innebär alltså inte att rätten att få vård på sjukhus försvinner, men att det lagfästa obligatoriet tas bort. 

Gör man en utblick utanför Sveriges gränser ser man att utvecklingen mot utökade möjligheter till hemabort går framåt på flera håll. Till exempel har Frankrike, Storbritannien och Tyskland tillåtit det i samband med pandemin. Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att det ska vara tillåtet med hemabort. I länder med lägre kapacitet i sjukvården kan detta vara en fråga om liv och död eftersom medicinska aborter hemma dels är väldigt säkra, dels eftersom det frigör mycket utrymme i sjukvården. Även i Sverige skulle denna möjlighet kunna bidra till förbättrad kvalitet av vården. 

Redan när abortlagen skrevs var lagstiftaren medveten om att den medicinska utvecklingen snart skulle kunna göra den inaktuell. Ändå har kravet på att aborter ska genomföras på sjukhus av behöriga läkare tuffat på i 45 år medan världen runt omkring dem sprungit förbi. Det är fundamentalt att lagarna är i takt med vetenskaplig utveckling för att ha legitimitet. Vi föreslår därför:

  • Att kravet på att abort måste genomföras på sjukhus tas bort i abortlagen och att den medicinska regleringen av mifepriston inte begränsas av denna bestämmelse.
  • Att kravet på att läkare måste utföra aborten ändras. Aborter handläggs redan idag av barnmorskor. Rådgivning och stöd inför en abort ska fortsatt ges och läkemedel ska ordineras av läkare eller barnmorska med förskrivningsrätt. Det innebär också att barnmorskors förskrivningsrätt behöver utökas. 
  • Att läkemedlet mifepriston i förlängningen ska kunna säljas på apoteket efter recept utfärdat av läkare eller barnmorska med förskrivningsrätt.
  • Att lagen ändras permanent men att en snabb ändring är särskilt angelägen på grund av pandemin.

Den svenska abortlagen har ett brett och starkt stöd både i riksdagen och hos svenska folket. Sedan lagen trädde i kraft har abortvården i Sverige blivit mer effektiv och säker, accepterad och lättillgänglig. Sveriges abortlagstiftning är i många delar en av de bästa i världen, men det föråldrade kravet på att aborter ska genomföras på sjukhus av behöriga läkare utsätter patienterna för onödiga risker och byråkrati. 

Abortlagstiftningens syfte är att alla som bär på en graviditet som de önskar avbryta, ska kunna värna sin integritet och sitt självbestämmande. Resor till och från läkarvård begränsar tillgången till abort för många och under en pandemi är det extra tydligt. I Sverige genomförs årligen mellan 35 000 och 38 000 aborter. Kan vi ge vård till människor i deras hem, eller att de själva medicinerar men har tillgång till stöd och information på distans, så ökar vi trygghet och självbestämmande över den egna kroppen för den som önskar avsluta sin graviditet. 

Samtidigt hjälper vi samhället att minska smittspridningen av covid-19 och i framtiden kanske andra smittor. Våra förslag till förändringar vore inte bara i takt med tiden och vetenskapen, utan också ett viktigt steg i att Sverige får en modern och relevant abortlagstiftning som inte motverkar sitt syfte. 

Michael Algovik
Ordförande SFOG
Kristina Gemzell Danielsson 
Professor, Överläkare, WHO-center för Human Reproduktion, Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset
Hans Linde
Förbundsordförande RFSU
Helena Kopp Kallner 
Överläkare i obstetrik och gynekologi, docent, ordförande i SFOGs arbets- och referensgrupp för familjeplanering.
Eva Nordlund
Ordförande Svenska Barnmorskeförbundet