Remissvar ”Könsstympning av flickor och kvinnor. Kunskapsstöd för hälso- och sjukvården.

RFSU möter varje år flera tusen människor med sexualupplysning – i fysiska möten, på nätet och via media. Vårt arbete grundas i ett rättighetsperspektiv: sexualupplysning handlar om alla människors rätt till kunskap om sin kropp och om sin sexualitet, för att möjliggöra rätten att vara, välja och njuta. Utifrån detta perspektiv har vi läst kunskapsstödet.

RFSU välkomnar ett kunskapsstöd om könsstympning av flickor och kvinnor. Vi vet sedan tidigare att det finns brister i det förebyggande arbetet och att vården ofta saknar riktlinjer och kunskap för att möta dessa flickor och kvinnor på bästa sätt. Det innebär att personal inom förskolan, skolan och hälso-och sjukvården kan ha svårt att närma sig dessa personer både i det förebyggande arbetet eller som stöd för flickor/kvinnor som är könsstympade. RFSU menar därför att kunskapsstödet fyller en mycket viktig funktion i att tillhandahålla tydliga riktlinjer och stärka professionella i att våga fråga om könsstympning.  

Vi har några synpunkter på sådant som skulle kunna utvecklas eller förtydligas i kunskapsstödet.

Målgruppen för dokumentet beskrivs som vårdpersonal och chefer inom landstingen/regionerna.

Förskolepersonal och personal inom skolan i allmänhet är inte inkluderade i målgruppen vilket vi ser som en svaghet. Även om kunskapsstödet riktar sig till vården, ser vi att det är viktigt med samverkan med andra delar av samhället. Förskolan skulle kunna spela en viktig del i det förebyggande arbetet, liksom delar av det civila samhället. På s. 28 redogörs för olika specialiteters förutsättningar att bidra i det preventiva arbetet. Denna sammanställning bör kompletteras med möjligheter till samverkan också utanför vården.

Kunskapsstödet har ett starkt medicinskt fokus och kunskapen om sexualitet och sexuell hälsa kan förstärkas för att verka främjande och förebyggande. Ett sådant perspektiv skulle finnas med i det inledande stycket samt i sammanfattningen för att skapa rätt perspektiv i förhållningssätt till enskilda flickor eller kvinnor samt hela kunskapsområdet. Vi välkomnar att kunskapsstödet lyfter fram rättighetsperspektivet, men menar att detta kunde göras tydligare, t.ex. i diskussionen om minderåriga och defibulering vilket diskuteras nedan. RFSU anser att rättighetsperspektivet bör lyftas fram både i sammanfattningen och i inledande kapitel Varför en vägledning.

På s. 55 skriver man om vikten av att göra mognadsbedömningar då en flicka under 18 år vill göra en defibulering. Här menar vi att flickans självbestämmanderätt måste betonas starkare.

Personal på ungdomsmottagningar är vana vid att möta personer under 18 år som behöver stöd och hjälp. Den bedömning som behöver göras handlar om hur flickan kan få bästa vård och vilket stöd hon kan få om hon vill göra en defibulering. Om det finns risk för utfrysning, hot eller våld från familjen bör socialtjänsten kopplas in. Det är inte rimligt att en tonåring som vill göra en defibulering ska behöva vänta i flera år.

I avsnittet om bemötande (s. 33-36) är det bra att man betonar ett helhetsperspektiv, men man skulle på ett tydligare sätt kunna lyfta att flickor/kvinnor som är könsstympade ofta lever med andra begränsningar.  Det kan handla om kontroll på grund av heder och möjlighet att själv välja sin partner. Könsstympning och hedersförtryck hänger ofta ihop och det är viktigt i patientmötet att inte bara se till det rent medicinska. I till exempel kapitlet som handlar om elevhälsan (s. 51-53) finns det ett avsnitt som handlar om att fråga om könsstympning. Här skulle man kunna ge tydligare riktlinjer för hur man kan öppna upp för ett samtal om andra typer av begränsningar.

Sådana riktlinjer borde även kunna ingå i de övriga kapitlen som riktar sig till olika specialiteter (s. 41-60).

Delen som handlar om sex och samlevnad (s. 69-70) kan utvecklas och fokusera mer på mötet med den enskilda kvinnan. Vi vet sedan tidigare att flertalet av vårdens professioner och skolans yrkesgrupper saknar grundläggande kunskaper inom sexologi vilket innebär att personalen undviker att samtala om sexualitet då man känner sig osäker (se t.ex. Folkhälsomyndigheten ”Sex, hälsa och välbefinnande”). Kunskapsstödet behöver därför förstärkas på det området. Hur kan man stödja flickor och kvinnor, vilka möjligheter till sexuell njutning finns? Även om många könsstympade kvinnor vuxit upp med en sexualsyn där sex framför allt förknippas med reproduktion finns det också de som levt större delen av sina liv i Sverige och även mött en mer njutningsfokuserad sexualsyn – hur kan vi möta även dessa flickor och kvinnor? Vilka konkreta tips kring sexuell praktik kan man ge? Dessa aspekter bör lyftas in i flera avsnitt, t.ex. det som riktar sig till ungdomsmottagningspersonal (s. 54-55) och gärna med en egen rubrik i delen om bemötande (s. 33-36). I kunskapsstödets inledande del beskrivs till exempel klitoris anatomi – den typen av kunskap kan man även förmedla till den enskilda flickan/kvinnan.

Sammanfattningsvis ser RFSU positivt på det nya kunskapsstödet och vi hoppas att det kan ge könsstympade flickor och kvinnor i Sverige bättre tillgång till vård, samt vara en del i det mycket viktiga arbetet att förebygga könsstympning.

Stockholm 12/12 2014
Maria Andersson, generalsekreterare RFSU