RFSU:s yttrande över För framtidens hälsa - en ny läkarutbildning SOU 2013:15
Inledning
RFSU har inte fått rubricerade promemoria på remiss från Utbildningsdepartementet, men tackar för möjligheten att lämna synpunkter.
RFSU är en partipolitiskt och religiöst obunden folkrörelse med uppgift att sprida en positiv, bejakande och öppen syn på samlevnads- och sexualfrågor. Vi arbetar med utgångspunkt i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) för ett jämlikt och jämställt samhälle där sexualitet är en källa till glädje och njutning i människors liv.
Hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet som är nödvändig för utövandet av alla mänskliga rättigheter. Sexuell och reproduktiv hälsa är viktiga och nödvändiga delar i rätten till fysisk och mental hälsa. Sexuell och reproduktiv hälsa kan varken uppnås eller skyddas utan sexuella eller reproduktiva rättigheter. Sexuell och reproduktiv hälsa är mer än frånvaro av sjukdom.
Reproduktiva rättigheter innebär rätten att fritt bestämma om en vill bli förälder och därmed antalet barn och tidrymden mellan havandeskapen samt att få tillgång till upplysning och utbildning, liksom till de medel som behövs för att kunna utöva denna rätt.
Sexuella rättigheter omfattar mer än bara hälsofrågor. Sexuella rättigheter garanterar var och ens åtnjutande och uttryck för sin sexualitet fritt från tvång, diskriminering och våld. De sexuella rättigheterna bidrar till att förverkliga principer om frihet, jämlikhet, jämställdhet, självbestämmande och värdighet.
Sammanfattning
RFSU vill särskilt påpeka att sexologi måste ingår i läkarens grundläggande utbildning och i samtliga specialistutbildningar. Sexuellt välbefinnande är en del av definitionen för god hälsa (WHO). Sexuell hälsa är också ett viktigt område för arbetet med att minska skillnader i hälsa.
Sexologi som kunskapsområde saknas generellt i flertalet yrkesutbildningar inom vård och omsorg. Det påverkar i alla högsta grad mötet med patient och närstående samt befolkningens hälsa och välbefinnande. I promemorian omnämns sexualitet på två ställen, dels som grund i diskrimineringslagen, dels riktat mot universitetens ansvar mot sexuella trakasserier för studenter.
RFSU ställer sig positiv till att utredningen vill lyfta hälsobegreppet som grund i läkarutbildningen och att hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete ska få ökat focus.
Bakgrund
På många lärosäten med läkarutbildning, saknas kursplaner för utbildning i sexologi. Examinerade läkare saknar därför ofta grundläggande kunskap i mänsklig sexuell funktion och påverkan på sexuellt välbefinnande vid medicinska interventioner såsom kirurgiska och farmakologiska behandlingar. Utbildning runt dessa frågor är ännu inte tillräckligt utbyggda för att täcka behovet av teoretisk och praktisk utbildning. Avsaknad av sexologisk kunskap innebär att yrkesutövaren avstår från att lyfta in sexualiteten i mötet med patient och närstående, vilka förväntar sig att bli tillfrågade.
Utifrån ett samhällsperspektiv tycks den sexuella ohälsan ha ökat, med ett markant större antal hjälpsökande för sexuella problem under senaste tio åren (Fugl-Meyer & Fugl-Meyer, 2002; Fugl-Meyer & Giami, 2006). Patienter söker aktivt hjälp och kräver att få den. Olika patientgruppers behov av information, samt vilken information om sexuell hälsa relaterat till olika medicinska tillstånd, sjukdomar, funktionsnedsättningar och behandling är stora och icke tillgodosedda idag. Vård och omsorg måste i högre utsträckning vara beredd att möta dessa behov. Läkare och andra yrkesutövare har en skyldighet att ge information om behandlingar och deras biverkningar. Detta kan inte ske enbart inom specialistvård utan även inom primärvården. Det innebär att läkares grundutbildning och samtliga specialistutbildningar där läkare möter patienter och närstående, måste ha en basal sexologisk kompetens. Primärvården möter ofta patienterna i en första kontakt och behov av sexualmedicinsk/sexologisk anamnesupptagning är grundläggande.
Dock visar både internationella och nationella studier att informationen om sexuell hälsa är bristfällig. Klinisk erfarenhet visar att information som ofta efterfrågas om sexuell lust, sexuell funktion och fertilitet uteblir. Patienter uttrycker i olika studier önskemål om att sjuk- vårdpersonal skall bjuda in till samtal kring sexualitet och samliv. Dessa behov måste tillgodoses både individuellt men också till eventuella partners. Läkare bör alltid beakta sexualiteten vid mötet med patienten när en sjukdom eller en livssituation väsentligt inverkar på̊ patientens sexualitet. Yrkesverksamma läkare kan aldrig kringgå frågan om sexualitet, oberoende av skälet till patientens besök och oavsett om de arbetar inom somatik eller psykiatri så kommer de att beröra patienternas sexualitet.
I många olika studier framkommer både en osäkerhet och ovilja hos professionella att prata om sexualiteten med sina vårdtagare. (Haboubi, Lincoln, 2003; Shalev, Yerushalmi, 2009, Socialstyrelsen 2011, Larsdotter, Jonsson och Gäredal, 2011). Schwartz och Plawecki (2002) visar på̊ att patienter under behandling kan ha funderingar kring om det är lämpligt att vara sexuellt aktiv eller ej. Författarna belyser att sjukvårdspersonalen måste informera om detta, liksom om de behandlingsbiverkningar som kan ha betydelse för den sexuella förmågan.
RFSU vill understryka att sexualiteten har ett stort egenvärde och att den är en av byggstenarna i vår identitet. Sexuell ohälsa ger avtryck såväl fysiskt och psykiskt och kan uppstå i samband med olika sjukdomar, kriser, problem mm. Sveriges regering betonar tydligt sexualitetens betydelse för hälsan och har skrivit in sexualiteten i de nationella folkhälsomålen. Sexualiteten utgör en väsentlig del av en människas välbefinnande som ofta påverkas av sjukdom, åldrande och medicinska interventioner. Kunskap i sexologi och sexualmedicin underlättar för att med sin patient rådgöra i frågor som rör sexuellt välbefinnande.
Maria Andersson
Generalsekreterare RFSU