Mystisk låda i garderoben
Elin Gerdin, Arenaskolan, Timrå.
“Han är så fin, hans ögon förtrollar mig.” tänker jag för mig själv, när jag blev avbruten i mina drömmar. “Axel, kolla in bruden där borta! Henne skulle man vilja ha i sängen.” säger Pontus ivrigt. “Mm.” svarar jag ointresserat. Vi har nyss haft hockeyträning och är på väg hem. “Visst kommer du till festen hos Vilma ikväll? Jag har hört att hon gillar dig och om du har tur kanske du lyckas haffa nån brud.” frågar Pontus. Jag känner hur ångesten växer sig starkare inombords. En känsla, som är jämförbar med att bli knivstucken i hjärtat. “Ja visst. Jag måste skynda mig hem nu.” svarar jag fort och börjar springa hemåt. “Ses ikväll Axel!” hör jag Pontus ropa efter mig. Men ångesten hindrar mig från att svara honom, och jag ökar farten ännu mer.
När jag kom hem kastade jag av mig ytterkläderna och väskan i hallen. Tog en lång varm dusch. Mina inre demoner plågade mig men det varma vattnet höll dem under kontroll. Jag klev ur duschen och gick till mitt rum, klädde på mig och la mig i sängen. Demonerna växte sig allt starkare. Tankarna började dansa i mitt huvud. Jag är så förvirrad, det har varit så här i flera år nu, jag förstår inte. Tänkte jag för mig själv.
Det knackar på dörren. “Aa.” ropar jag och mamma stiger in genom dörren. “Hej gubben, hur har dagen varit?”. “Bra.” svarar jag bittert. “Hur gick hockeyträningen? Blev du utvald till junior SM?”. “Mm.” svarar ja nonchalant. “Vad stolt jag blir över dig! Jag visste att du skulle nå långt inom ishockeyn! Du är min duktiga lilla pojke du! Har du hittat nån snygg tjej än då?” frågar mamma och blinkar mot mig med ena ögat. Jag, dock inte lika intresserad, utan snarare väldigt irriterad svarar med ett drygt nej och mamma lämnar mig äntligen ifred.
Egentligen tror jag inte att mina föräldrar bryr sig så mycket om mig. För jag får göra exakt vad jag vill och jag har inga regler jag måste förhålla mig till. Jag har druckit alkohol många gånger, jag har också kommit hem stupfull några gånger men dem märkte ingenting eller verkade bry sig. Det enda de bryr sig om är hockeyn. De har aldrig frågat mig hur jag egentligen mår. Ingen i hela världen verkar bry sig om hur jag egentligen mår. Det var så längesedan jag mådde bra så att jag inte ens kommer ihåg hur det känns. Jag känner ingenting överhuvudtaget.
Jag ligger utsträckt på sängen. Alla tycker att jag är en typisk hockeykille som får alla brudar och lever ett drömliv. Men det är jag ju inte egentligen, det är bara en fasad. Men alla tvingar mig. Kanske inte med flit men de känns som så. Ingen har någonsin tänkt på vad jag vill, och vad jag känner. Jag förstår inte heller varför mina föräldrar och kompisar är så på mig om att hitta en tjej och ligga med en tjej. Varför kan jag inte ligga med en kille? De förstår ingenting. Ingen känner mig på riktigt. Mitt liv suger verkligen.
Jag öppnar en låda som jag gömt i min garderob. I den finns mitt rätta jag, min hemlighet. Det svarta hålet i mig försvinner för en sekund när jag öppnar lådan. Jag stänger lådan och gömmer den i garderoben igen. Jag tittar på mobilen och ser att klockan redan är sex. Det känns som om jag har en stor sten i magen. Jag vill inte gå på den där festen, men om jag inte gör det kommer alla tycka att jag är konstig och en tönt. Motvilligt tar jag på mig en vit Calvin Klein t-shirt, svarta Levis jeans och en röd Norrlands keps. Jag går ner till mamma och säger hejdå. Jag känner hur mina fötter förvandlas till sten klumpar. Jag lyfter mina två tunga sten klumpar över dörrtröskeln och ut i de okända.
Tre kvarter bort ligger Vilmas hus. “Hej Axel!” säger Vilma ivrigt, när jag går upp för uppfarten. Vilma är skolans populäraste och snyggaste tjej, enligt mina polare iallafall. Men jag vet inte. Visst hon är inte ful men jag attraheras inte av henne direkt. Hon är bara en kompis.
Det känns nästan som om taket skulle falla av huset av basen i högtalarna. Mitt huvud håller på att explodera. Alla muskler i hela kroppen spänns när jag går in genom ytterdörren med mina sten klumpar istället för fötter. Samtidigt som det faller det ner en stor sten i magen. “Fan också.. Jag orkar verkligen inte med det här.” mumlar jag svagt för mig själv när Pontus möter mig i hallen. “Tjena Axel! Hur är läget?”. “Bra” svarar jag snabbt. Haha det är den största lögnen jag sagt på länge. “Jag går och hämtar något och dricka till dig, så är du redo för att haffa några guzzar!” Pontus blinkar mot mig med ena ögat och går iväg. Jag kastar en blick mot vardagsrummet. “Wow!” mumlar jag lågt för mig själv. Hela min hud reser sig och alla demoner går på semester för ett ögonblick. Han ler mot mig, min mage fylls av fjärilar. Hela världen stannar upp för en sekund. Jag står där och stirrar av förundran. Hans himmelsblå ögon tittar rakt in i mina.
Jag kutade hem. Jag var alldeles andfådd när jag rotade fram lådan ur garderoben och öppnade den sakta. Jag satte mig ner i sängen med lådan i knäet. Jag plockade långsamt ut sakerna ur lådan. La dem på min byrå, nedanför den stora spegeln. Och beundrade dem en stund. Det här är jag. Jag är jag och ingen ska få ändra på det. Jag orkar inte må såhär längre. Jag måste ta tag i det här.
Efter ungefär en timme är jag klar. Jag tittar på mig själv genom spegeln. Jag får en varm känsla i hela kroppen. Självförtroendet har aldrig varit såhär högt. Jag beundrar hur snyggt jag applicerat ögonskuggan runt mina lysande blå ögon. Hur fin bas foundationen blev och hur rougen förvandlade mina bleka kinder till rosande röda.
“Mamma, pappa!” ropar jag. Dem kommer in genom dörren och tittar på mig med stora ögon. Några sekunder går. Jag samlar till mig mod. “Det här är jag”, säger jag med en darrande röst. Det var det enda jag kunde kläcka ur mig. Ett obehagligt rus sprider ut sig i kroppens alla delar. Det känns som om jag väntar på en dödsdom. Några sekunder, av vad som känns som evig tystnad, går förbi. Jag vågar inte tänka på alla saker som kan gå fel. Nu är det redan försent för att backa ur. Tillslut rusar mamma och pappa fram och ger mig en stor varm kram. Hela jag fylls av kärlek. Och den tunga ryggsäcken med stora stenar i, som suttit fastkedjad på min rygg går upp i rök och mina axlar känns mycket lättare. Jag ser hur mammas ögon tåras. “Jag är så stolt över dig min son”.