Skyddsombuden som lär sig ta tempen på det osynliga måendet
Frukostfrallorna är försenade och deltagarna ser lite trumpna ut när vi kliver in i mötesrummet i Garden Arena i Jönköping. Här sitter ett 30-tal skyddsombud från IF Metall bänkade inför en heldag med RFSU:s utbildning “Hur är läget?” Dagen inleds med att Henrik Lindholm, hälso- och säkerhetsansvarig på Husqvarna, där alla är anställda, berättar om hur företaget jobbar med säkerhet mer övergripande. Därefter dyker frallorna upp och efter en efterlängtad kaffepaus är det Jonas Lemons tur att ta vid. Faktum är att det står hans namn på varenda programpunkt resten av dagen.
Jonas Lemon är utbildare inom projektet, som hittills träffat över 400 skyddsombud inom LO från hela landet. Idag är det alltså Jönköpings tur, men faktiskt också Borlänges, där Jonas kollega Annika Åsäter befinner sig exakt samtidigt och gör ungefär samma sak.
“Hur är läget?” finansieras av Folkhälsomyndigheten och syftar till att minska mäns psykiska ohälsa och suicidrisk. Metoden som RFSU använder är noga framtagen i samråd med fackföreningsrepresentanter, men också med input från män i allmänhet. Idén är briljant: Om skyddsombuden tar hand om den fysiska hälsan på arbetsplatsen, borde de inte också kunna bidra till den psykiska? RFSU är inte först på bollen, flera av skyddsombuden i rummet idag har redan gått psykosociala utbildningar. Men skillnaden här är de konkreta verktygen, tipsen och råden som fungerar i vardagen. Och så är utbildningen öppen för vad som händer i rummet:
– Det finns ingen som helst anledning att jag drar igenom hela presentationen som jag förberett. Om ni har något mer relevant att prata om så gör vi det. Avbryt mig när ni vill. Det här är en dag då vi lär oss av varandra, inleder Jonas.
Tårar, jargong och frågesportskort
Det märks att deltagarna känner varandra sedan innan. Flera av dem har jobbat tillsammans länge och stämningen är tillåtande och öppen. Det skämtas, men det kommer också tårar mellan varven. De har varit med om mycket: en kollegas självmord, skador, sjukskrivningar och utbrändhet. De har erfarenhet av att stötta kollegor genom skilsmässor, föräldrars bortgång och problem med struliga tonårsbarn.
Men det finns också en stor portion glädje och humor i rummet. Ett av skyddsombuden firar 30-årig bröllopsdag och har dagen till ära på sig en tröja med texten: “Jag ifrågasätter aldrig min frus val. Jag är ju själv ett av dem.” En annan deltagare ser fram emot pensionen i augusti efter att ha jobbat nästan 50 år på fabriken. Då ska han skaffa hund och få tid att hänga mer med barnbarnen.
– Nu börjar livet! säger han skämtsamt.
Jonas Lemon inleder med ett quiz om mäns psykiska hälsa och relationer. Han läser upp tre påståenden och skyddsombuden håller upp fingrar för att visa vilket alternativ de tror är rätt. Därefter blir det ett gemensamt resonemang innan det rätta svaret visas. Det märks att det finns mycket samlad kunskap i rummet redan, men nog blir den också lite uppgraderad.
Under nästa paus får jag chans att prata med Jörgen Sjödin, som är huvudskyddsombud och en av initiativtagarna till dagen.
– Det är vi skyddsombud som jobbar närmast kollegorna. Cheferna har självklart ett ansvar för arbetsmiljön, men det är vi som jobbar tätt ihop varje dag och ser varandra i vardagen. Därför är det viktigt för oss med den här utbildningen. Jag hoppas att folk blir mer öppna. Om man börjar dela med sig av hur man själv har det när man mår dåligt, så öppnar det upp för andra också. Då tror jag inte att det blir lika stigmatiserat.
Just på Husqvarna är en stor andel av de anställda kvinnor jämfört med liknande företag inom IF Metall. Trots det finns det risk för att en grabbig jargong uppstår. Jonas ger tips på hur man kan bryta osunda mönster, men deltagarna har också egna, handfasta metoder:
– Om jag märker att samtalet fastnat i samma ämne rast efter rast, eller om det för den delen blir helt tyst, så brukar jag slänga fram ett gäng frågesportskort. Vi tävlar inte utan diskuterar bara frågan tillsammans och kollar sedan på svaret, säger skyddsombud Tim Hedbjörk.
Han berättar att hans avdelning är mitt uppe i ett generationsskifte där yngre personal ska ersätta trotjänare, vilket under en period ledde till en hårdare jargong.
– Problemet var att några av de yngre som kommit in hade ett behov av att hävda sig. Det blir ingen sund kultur när folk ska spela allan. Det har vi fått arbeta aktivt med att stävja, men där är det viktigt att komma ihåg att jag som skyddsombud inte är ensam ansvarig. Det ansvaret ligger även på cheferna.
Ryggen är lättare att förstå än psyket
Därefter är det dags för lunch. Det serveras kyckling och ris och männen slår sig ner runt borden i matsalen en trappa upp. Jag tar tillfället i akt att prata med Ulf Lantz, han som snart ska gå i pension efter ett halvt sekel på företaget. Under årens lopp har han varit sjukskriven både för ryggbesvär och en utmattningsdepression. Det sistnämnda inleddes med att han en dag på jobbet bara började skaka i hela kroppen.
– Jag åkte hem och min fru sa att vi skulle åka till akuten. Sedan sa hon psykakuten, och då förstod jag att det inte var kroppen det var fel på den här gången.
Det var betydligt lättare att vara sjukskriven för de fysiska besvären, menar Ulf.
– Det är lättare att förstå. Då vet man när man börjar bli bra. Man vaknar och känner att ryggen är lite bättre. Med det psykiska är det svårt att veta när man faktiskt är frisk.
När han kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen var det ingen som pratade om det. Däremot kände han att han blev väl mottagen av sin chef.
– Jag fick komma upp till jobbet och fika lite medan jag var sjukskriven, och det fick jag betalt för ändå. Det var bra. Man märker att man är saknad när man inte är på jobbet.
Från tysta raster till livsviktiga ambassadörer
Efter lunchen skiftar fokus till hur man som skyddsombud praktiskt kan främja, förebygga, uppmärksamma och åtgärda psykisk ohälsa, ensamhet och risk för suicid. Deltagarna får se korta filmer och diskutera olika scenarier i smågrupper. Jonas Lemons viktigaste medskick under övningarna blir en påminnelse om att sänka trösklarna för samtal:
– Vi behöver inte göra det så komplicerat. Ibland räcker det med att bara säga: "Hur är läget?" och dröja kvar lite, visa att man undrar på riktigt. Det kan lyfta en människa och öppna dörrar som ett vanligt fikasamtal inte gör.
Text & foto: Ulrika Hammar