Till sidans huvudinnehåll

Sverige har prövat att ha en förtryckande befolkningspolitik

En historisk avgrund öppnar sig när svenska politiker försöker väcka liv i den så kallade befolkningsfrågan. Besluten om, när och med vem man skaffar barn gör de bäst i att hålla sig långt borta från, skriver Hans Linde på RFSU.

Under de senaste åren har stora och komplexa samhällsproblem allt oftare förklarats med icke-­vita kvinnors barnafödande. Vissa debattörer och organisationer vill förklara klimatförändringarna med att det föds ”för många” barn i syd. Samtidigt skylls trångboddhet, arbetslöshet och gängkriminalitet i Sverige på utrikesfödda kvinnors barnafödande, nu senast i TV4:s partiledardebatt. Syftet är tydligt: att flytta ansvaret för bristande hållbarhet, rasism och ojämlikhet från politiken för att lägga skulden på icke-vita barnfamiljer.

Debatten om det hotande barna­födandet och kraven på att staten ska ingripa är inget nytt, det är ett eko från 1900-talets mörkare delar då beslutsfattare var upptagna av den så kallade befolkningsfrågan. Befolkningsökningen, i synnerhet i syd, sågs som huvudförklaring till fattigdom och miljöförstöring. Svaret var en befolkningspolitik där staten försökte styra vem som födde barn och hur många barn som föddes.

Sverige var på inget sätt ett undantag, med tvångssteriliseringar av bland annat resande, romer, samer, transpersoner och personer med funktionsnedsättning som värsta exempel.

Resultaten av befolkningspolitikens decennier förskräcker. I land efter land misslyckades statens försök att styra hur många barn som föddes. I allt för många fall ledde politiken snarare till ökade klyftor och i värsta fall till grymma övergrepp. Erfarenheterna, även från vårt eget land, borde avskräcka. Befolkningspolitiken erbjuder inga svar på de samhällsutmaningar vi ser idag.

RFSU har själva i högsta grad varit en del av denna utveckling. I vårt första idéprogram, från 1934, lyftes krav på legaliserad abort och sexual­undervisning, men också ”rätten till sterilisering på ras­biologiska (arvsbiologiska), medicinska och sociala indikationer”. Det är en skamfläck i vår historia.

Jag som förbundsordförande idag kan inte få det ogjort, men jag och RFSU har ett ansvar att lära av vår historia och säkerställa att samma misstag inte upprepas.

På 90-talet skedde äntligen ett skifte, bland annat genom den stora befolkningskonferensen i Kairo 1994. Fokus flyttades från statens styrning till individens rättigheter. Befolkningspolitiken ersattes av ett arbete för allas sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter. Resultaten är tydliga; när fler fått sina rättigheter respekterade och ett ökat självbestämmande har det både förändrat livet för miljoner människor och våra samhällen.

Vi vet idag att ett framgångsrikt arbete för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste vara rättighetsbaserat. Här är FN:s rekommendationer, forskningen och vår egen erfarenhet i RFSU entydiga. Det innebär att arbetet behöver utgå från människors egna frågor och behov, och syfta till att stärka varje individs möjligheter att göra egna och informerade val om sin kropp och sin sexualitet. För friheten att själva bestämma om, när och med vem vi skaffar barn är grundläggande för våra liv. FN har tydligt visat på sambandet mellan oönskade graviditeter och fattigdom, ojämlikhet, mödradödlighet och lägre utbildningsgrad.

Det rättighetsbaserade arbetet ­bygger på en tilltro till att människor är fullt kapabla att själva fatta beslut om sin kropp och sexualitet – om de får förutsättningar att göra det.

Om svenska staten i dagsläget skulle införa familjeplanering riktat till en specifik grupp istället skulle det betyda man byter inriktning för arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Behoven är stora av ett rättighetsbaserat arbete för allas rätt till sin kropp och sexualitet, för den sexuella och reproduktiva hälsan är inte jämlik i Sverige. Vi kan och borde göra mer för att alla i Sverige, oavsett etnicitet, födelseland eller bostadsort, ska ha makt och frihet att själva bestämma över sin egen kropp, sina relationer och sin sexualitet.

Vi behöver bland annat mer sexual­upplysning och säkra en jämlik tillgång till god vård och preventivmedel. Det krävs också ett systematiskt arbete mot konservativa normer och hedersrelaterat våld och förtryck och andra former av våld i nära relationer som begränsar möjligheten för kvinnor och andra gravida att fatta beslut om sina egna kroppar och barnafödande.

I grunden handlar det om att stärka alla människors rättigheter och frihet, inte att begränsa dem.

Miljoner människor världen över saknar fortfarande både makt och resurser att fatta beslut om sin egen kropp och sexualitet. Här kan Sverige göra betydligt mer, både i vårt eget land och internationellt. Men besluten om, när och med vem man skaffa barn gör politiken bäst i att hålla sig långt borta från.

Hans Linde, förbundsordförande RFSU