En barnmorska pratar med en patient och håller upp en broschyr om abort.

Frågor och svar om könsdysfori bland unga

När tonläget höjs i debatten om transvården för unga är det viktigt att hålla sig till fakta. Här har vi samlat några vanliga frågor och svar om könsdysfori och hur RFSU ser på hur vården ser ut idag.

Hur stor är egentligen ökningen av de som söker sig till den könsbekräftande vården? 

Socialstyrelsen släppte i mitten av februari en registerstudie där de redogör för hur många personer i Sverige som fått någon diagnos som hänger ihop med könsdysfori. Samtidigt har de tittat på hur många av dessa som också har fått någon annan diagnos. 

I sammanställningen syns att antalet personer som fått en könsdysfori-diagnos har ökat under hela 2000-talet och särskilt från 2015 och framåt. I början av 2000-talet var det en handfull personer per 100 000 invånare som fick diagnos varje år, nu är det i snitt några tiotal per år och per 100 000 invånare. Störst har ökningen varit bland unga personer, tonåringar, som tilldelades kvinnligt kön när de föddes. 

Du kan läsa mer i Socialstyrelsens rapport Utvecklingen av diagnosen könsdysfori (pdf)

Anova, som är ett av de team som erbjuder könsbekräftande vård, har några olika teorier om vad detta skulle kunna bero på. Bland annat lyfter de fram att kan vara så att det är vanligare att människor upplever könsdysfori än vad vi tidigare har trott och att fler personer idag väljer att söka vård. Anova lyfter fram att 0,5 procent (0,6 procent män och 0,4 procent kvinnor) av representativa stockholmare 2014 svarade ja på frågan om de skulle önska hormoner eller kirurgi för att kroppen skulle likna ett annat kön. Detta kan jämföras med Socialstyrelsens siffror på att det år 2018 fanns totalt 5 841 personer (0,06 procent av befolkningen) med någon könsdysforidiagnos i Sverige. 

En annan förklaring som Anova lyfter är att människor som ville ändra juridiskt kön faktiskt tvångssteriliserades fram till 2013. Att den lagen ändrades ledde förmodligen till en ökning,  och det är också sannolikt så att fler väljer att undersöka om könsdysfori är anledningen till att de mår dåligt. Dessutom har kunskapen inom psykiatrin ökat och fler får möjlighet att komma till utredning, även om det finns andra diagnoser samtidigt. Möjligheten att söka könsbekräftande vård utan remiss från läkare har också ökat.

Vad är könsdysfori?

Det betyder att man lider av, eller upplever hinder i sin vardag på grund av, att det kön man blev tilldelad vid födseln inte stämmer överens med ens könsidentitet. Det kan handla om att delar av kroppen inte känns rätt eftersom de inte stämmer överens med ens könsidentitet. Könsdysfori kan också handla om att andra inte ser och behandlar en som den man faktiskt är. Alla transpersoner har inte könsdysfori. Könsdysfori kan också se mycket olika ut för olika personer – den kan handla om olika delar av kroppen och vara olika i olika situationer. Om man har könsdysfori kan man vilja genomgå könsbekräftande behandling. Sådan behandling gör ofta att könsdysforin minskar. Könsdysfori är en medicinsk diagnos och den beteckning som ofta används idag, men ordvalet kommer sannolikt att förändras.

Vad betyder könsbekräftande behandling?

Könsbekräftande vård och behandling kallas den medicinska process som transpersoner kan gå igenom. Det innebär att man ändrar sin kropp med hjälp av hormoner och/eller operationer så att den bättre stämmer överens med ens könsidentitet. Man kan också ändra kroppen med hjälp av bland annat röstträning, hårborttagning och slipning av adamsäpplet. Andra ord som också används för denna process är könskorrigering, transvård och transition, men könsbekräftande vård är den tydligaste benämnningen. 

En del säger ”byta kön” och "könsbyte" i stället för könsbekräftande vård och behandling. Det kan vara missvisande, eftersom en person inte byter kön utan istället förändrar kroppen så att den stämmer bättre överens med hur man känner sig.

Källa: Transformering.se

Vad tycker RFSU om transvården?

RFSU vill att möjligheten att ändra juridiskt kön och möjligheten att få tillgång till könsbekräftande vård ska skiljas åt. Transpersoner är inte en homogen grupp och utgångspunkten för lagstiftningen bör vara den enskildes behov. Det är inte ovanligt att transpersoner upplever ett behov av kirurgiska ingrepp i könsorganen i könsbekräftande syfte, utan att för den sakens skull även känna ett behov av att ändra sitt juridiska kön. Idag måste transpersoner byta sitt juridiska kön för att få genomföra vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen. Det innebär bland annat att ickebinära inte har möjlighet att få tillstånd till vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen. Att den medicinska processen fortfarande hänger ihop med ändring av juridiskt kön är generellt ett problem. För att få ändra juridiskt kön krävs i praktiken fortfarande en långvarig kontakt med den könsbekräftande vården. Detta innebär också att läkare måste lägga tid på att dokumentera inslag från möten med personer de varit i kontakt med enbart för att uppfylla krav som finns för att en person ska få ändra juridiskt kön – inte för att det är medicinskt relevant. Det är ineffektivt och resursslukande.

Finns det en risk med att erbjuda könsbekräftande vård till unga?

Vi anser att barn som är i behov av vård måste få tillgång till den. Barns rätt till vård stöds av FN:s barnkonvention och svensk lagstiftning. Den vård som erbjuds idag bygger på forskningsstudier och beprövad erfarenhet. I Socialstyrelsens kunskapsstöd finns rekommendationer för vården baserat på den beprövade erfarenhet som finns tillgänglig idag. En könsidentitetsutredning är omfattande och inga snabba beslut tas. Genitala ingrepp görs inte på personer under 18 år. Hormonbehandling med så kallade könskonträra hormoner ges vanligen tidigast från 16 års ålder medan pubertetsstoppande hormoner kan ges tidigare. Majoriteten av unga som söker sig till en utredning får heller inte en könsdysforidiagnos. Utredningen genomförs just för att ge professionellt stöd i att reda ut om en person upplever könsdysfori eller inte och om könsbekräftande vård skulle vara gynnsam. Vi ser det som positivt att fler unga reflekterar, söker kunskap och känner sig trygga nog att vara öppna med sina tankar kring könsidentitet. Tyvärr är köerna till utredning är långa och lagstiftningen ålderdomlig.