Till sidans huvudinnehåll

RFSU:s remissyttrande över SOU 2023:37: Förstärkt skydd för den personliga integriteten, Ju2023/01620

Remissinstans: Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU

Innehåll på sidan

Klicka på länkarna för att ta dig till avsnittet i texten.

1. Om RFSU

Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell medlemsorganisation som grundades 1933. Genom kunskap, engagemang och påverkan bidrar RFSU till en värld där alla människor är fria att bestämma över och njuta av sin kropp och sin sexualitet. Organisationen arbetar lokalt, nationellt och internationellt för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
RFSU tackar för möjligheten att inkomma med synpunkter på utredningen SOU 2023:37: Förstärkt skydd för den personliga integriteten (fortsättningsvis “utredningen”).

Fenomen som oskuldskontroller, oskuldsintyg, oskuldsingrepp, tvångs- och barnäktenskap och omvändelseförsök är alla uttryck för hedersproblematik som bottnar i patriarkala, kollektivistiska, heteronormativa och förlegade föreställningar om kön och sexualitet. Dessa fenomen strider på ett principiellt plan mot varje individs rätt till sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. En av RFSU:s centrala målsättningar är att alla människor ska kunna uppleva sexuell integritet, självkänsla och välbefinnande i alla faser av livet, oavsett kön, könsidentitet/könsuttryck, sexualitet/sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion, funktionalitet, ålder eller sammanhang. Att alla människor ska ha makten över den egna kroppen och sexualiteten är i slutändan en fråga om mänskliga rättigheter, stadfästa i konventioner som Sverige åtagit sig att respektera, garantera och uppfylla.

2. Sammanfattning

RFSU välkomnar denna utredning och tillstyrker flera av dess slutsatser. Ett ökat skydd mot oskuldskontroller, oskuldsingrepp, tvångsäktenskap och barnäktenskap syftar till att skydda rätten att själv få bestämma över och njuta av sin kropp och sin sexualitet. Detsamma skulle gälla ett ökat skydd mot omvändelseförsök av hbtq-personer.

RFSU vill samtidigt betona att oskuldskontroller, oskuldsingrepp, oskuldsintyg, tvångs- och barnäktenskap och omvändelseförsök inte existerar i ett vakuum. De är såväl en produkt av som uttryck för normer som har komplexa orsaker och förklaringar och som är föränderliga över tid. Åtgärder som vidtas mot dem måste beakta hela den samhälleliga, ekonomiska och sociala kontexten för att med rätt förutsättningar kunna åstadkomma en varaktig och rättighetsbaserad förändring. Kriminalisering är ett verktyg, men utan andra kompletterande och väl resurssatta åtgärder kommer inte kriminalisering att uppnå önskat resultat. RFSU vill understryka att enbart straffrättsliga angreppssätt riskerar att öka utsattheten ytterligare för kvinnor, flickor och hbtqi-personer som lever med hedersnormer. En ung människas situation kan bli ännu mer farlig om hennes pappa eller släkting polisanmäls; i detta läge måste hon beredas stöd och skydd. Enligt RFSU är det orimligt att enskilda flickor och kvinnor som lever i utsatthet ska användas som medel och riskera att skadas av en strävan att åstadkomma (förvisso önskvärda) samhällsförändringar. Därför måste hedersfrågan ses ur ett helhetsperspektiv.

Av dessa skäl är det av yttersta vikt att förslagen i utredningen kompletteras med utbildnings- och stödinsatser till såväl de personer som riskerar att drabbas som till deras familjer och omgivande sociala sammanhang, samt till myndigheter, skolor och andra samhällsinstanser. Dessa insatser måste vara förebyggande, långsiktiga, evidensbaserade och intersektionella för att uppnå bästa möjliga resultat.

Oskuldskontroller har som regel en kollektiv och performativ (uppvisande) funktion och det är därför rimligt att samtycke inte ska frita från straffrättsligt ansvar. Risken för manipulation och påtryckningar skulle helt enkelt bli för stor om samtycke i dessa fall kunde utgöra ansvarsfrihetsgrund. Oskuldsingrepp har dock delvis en annan funktion och tenderar snarare att genomföras utan insyn, ofta som en ren försvarsåtgärd från kvinnan eller flickan i fråga. RFSU ser med oro på förslaget att samtycke från vuxna kvinnor inte ska utgöra ansvarsfrihetsgrund heller i fråga om oskuldsingrepp när dessa inte når upp till misshandel av normalgraden. Förslaget strider mot grundläggande straffrättsliga principer och ogiltigförklarar vuxna människors möjligheter att fatta informerade beslut om sin kropp. RFSU instämmer helt med utredningens slutsatser om att oskuldsingrepp ofta utförs i ett kontrollerande syfte och under påtryckningar från det sociala nätverket. Detta innebär dock inte att de aldrig kan vara resultat av rationella val från kvinnan själv, inom de ibland snäva ramar hon har till sitt förfogande. Ibland kommer hon till och med att se dessa åtgärder som nödvändiga för att kunna undkomma långt allvarligare repression. Från ett harm reduction- och rättighetsperspektiv är det orimligt att straffbelägga den som i en sådan situation väljer att hjälpa henne. Resonemanget utvecklas nedan.

I korthet kan RFSU:s synpunkter på utredningen sammanfattas som följer:

  • RFSU tillstyrker att det införs ett särskilt straffrättsligt förbud mot oskuldskontroller i brottsbalken, dock med reservation för att vissa viktiga terminologiska ändringar bör göras i den föreslagna lagtexten.
  • RFSU tillstyrker att det införs ett särskilt straffrättsligt förbud mot oskuldsingrepp i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, dock med reservation för att vissa viktiga terminologiska ändringar bör göras i den föreslagna lagtexten. RFSU avstyrker dock förslaget att kriminalisering även ska omfatta oskuldsingrepp på vuxna, samtyckande kvinnor.
  • RFSU instämmer i utredningens slutsats att oskuldsintyg inte ska kriminaliseras.
  • RFSU tillstyrker att möjligheten att besluta om utreseförbud enligt LVU utökas till att omfatta fall där det finns påtaglig risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att genomgå ett oskuldsingrepp eller en oskuldskontroll.
  • RFSU uppmanar till att även inkludera risken för omvändelseförsök i utlandet som en grund för utreseförbud enligt LVU.
  • RFSU avstyrker förslaget om att kriminalisera underlåtenhet att avslöja äktenskapstvång och barnäktenskap och efterlyser ytterligare utredning för att rättssäkerheten i ett sådant förslag ska kunna tillgodoses.
  • RFSU beklagar slutsatsen att omvändelseförsök av hbtq-personer inte ska kriminaliseras och uppmanar till ytterligare utredning med avsikten att införa ett sådant särskilt förbud.

3. Utredningens förslag och RFSU:s ställningstaganden

3.1 Om terminologin

RFSU har under flera års tid bedrivit ett aktivt upplysnings- och påverkansarbete för att ifrågasätta myten om den så kallade “mödomshinnan”, och verkat för att det mer anatomiskt korrekta ordet “slidkrans” istället ska användas. Vi välkomnar utredningens resonemang om terminologi i denna del liksom dess beslut att använda slidkrans som begrepp.

Precis som utredningen konstaterar är begreppet “oskuld” problematiskt och bärare av patriarkala, socialt konstruerade idéer om kvinnlig sexuell “renhet”. Det är därför inte idealiskt att reproducera ordet i lagtext. RFSU förstår samtidigt att ordet kan behöva användas eftersom oskuldsnormen fortfarande existerar i många sammanhang och begreppet ännu – i och utanför dessa sammanhang – är i bruk. RFSU välkomnar att utredningen problematiserar begreppet och instämmer i utredningens resonemang om att ordets förekomst i detta sammanhang inte bör ses som en legitimering av föreställningar om “mödomshinnan” eller om idéer om kvinnlig sexuell “renhet”. Vi ser att begreppet av kommunikativa och pedagogiska skäl kan behöva användas. RFSU vill dock understryka att det är av stor vikt att lagtexten inte får det att framstå som att någon kan “vara” oskuld. En sådan föreställning reproducerar nämligen förlegade och potentiellt förtryckande idéer om den kvinnliga kroppen och om kvinnlig sexualitet. Därför föreslår RFSU en omskrivning av formuleringen i förbudet mot oskuldskontroller; se vidare nedan i avsnitt 3.3.4.

Utredningen föreslår att begreppet “kvinnliga könsorgan” används både i kriminaliseringen av oskuldskontroller och oskuldsingrepp. RFSU vill snarare rekommendera användningen av “vulva och vagina”. Detta är dels för att tydligare poängtera att kontroller kan gälla såväl de yttre som inre delarna av könsorganen och dels för att lagtexten ska vara så tydlig som möjligt och inte bidra till mytologiseringen och omskrivningen av den kvinnliga anatomin. Dessutom skulle skrivningen på ett ändamålsenligt sätt även inkludera transpersoner med vulva och vagina som inte identifierar sig som kvinnor. Se vidare i avsnitt 3.3.4 och 3.5.3.

3.2 Behov av andra åtgärder

Under senare år har en mängd åtgärder tagits i Sverige för att motverka hedersförtryck och hedersnormer. Utredningen redogör på ett förtjänstfullt sätt för flera av de initiativ som tagits. RFSU ställer sig positivt till att hedersproblematiken synliggörs och motarbetas med olika medel, som en del i att flickor, pojkar, kvinnor och hbtqi-personer i samhällets alla grupper bättre ska få tillgång till sitt sexuella och kroppsliga självbestämmande. Samtidigt vill RFSU understryka att fenomen som oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp inte existerar i ett vakuum utan ofta är del av en mycket större hedersproblematik. Åtgärderna som vidtas mot dem måste beakta hela den samhälleliga, ekonomiska och sociala kontexten för att ha rätt förutsättningar att åstadkomma en varaktig och rättighetsbaserad förändring. Kriminalisering är ett verktyg, men utan andra åtföljande, väl resurssatta, åtgärder kommer inte kriminalisering att uppnå önskat resultat.

Tvärtom, enbart straffrättsliga angreppssätt riskerar att öka utsattheten ytterligare för kvinnor, flickor och hbtqi-personer som lever med hedersnormer. Om en ung person ser som sin enda utväg att göra ett oskuldsingrepp för att undgå långt värre repressalier och ett sådant är otillgängligt kan det få ödesdigra konsekvenser för henne. Enskilda kvinnor och flickor får aldrig “offras” i principernas eller behovet av samhällsförändringars namn. I sådana situationer vill RFSU betona ett så kallat harm reduction-perspektiv: skyddet och stödet för enskilda utsatta individer måste prioriteras före ett upprätthållande av principer till varje pris. Vi utvecklar detta resonemang nedan i de delar vi diskuterar möjligheten att samtycka till kontroller och ingrepp.

Av samma skäl är det av yttersta vikt att förslagen i utredningen kompletteras med utbildnings-, informations- och stödinsatser till såväl de personer som riskerar att drabbas som till deras familjer och omgivande sammanhang, samt till myndigheter, skolor och andra samhällsinstanser. Dessa insatser måste vara förebyggande, långsiktiga, evidens- och rättighetsbaserade och intersektionella för att uppnå bästa möjliga resultat.

RFSU vill också understryka att, liksom i tillämpningen av andra hedersrelaterade brott, det är av största vikt att rasistiska och stereotypa uppfattningar om heder och kultur motverkas i rättstillämpningen. Därför måste rättsväsendets aktörer ges evidens- och rättighetsbaserad utbildning om hedersproblematik i allmänhet och oskuldsnormer i synnerhet (liksom de komplicerade uttryck dessa tar sig och kvinnors möjligheter att navigera inom ramen för dessa normer) inför att de nya reglerna börjar gälla.

Att insatserna ska vara evidensbaserade innebär att relevant forskning ska tas i beaktande i deras utformning. Här är storstadskartläggningen från 2019, Heder och samhälle, Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar, av central betydelse. [1] Det är den hittills mest omfattande studien av det hedersrelaterade våldets uttryck, former och mekanismer som genomförts i Sverige, vilken gjordes på uppdrag av Stockholms, Göteborgs och Malmö stad. Utredningen hänvisar till storstadskartläggningen i bakgrundsbeskrivningen av hur hedersproblematiken ser ut i Sverige, men studiens resultat är värda att också ta i beaktande i utformningen av åtgärder. En av dess främsta slutsatser är att hedersnormer inte är statiska över tid samt att hedersrelaterat våld och förtryck ökar i inneslutna och isolerade grupper, där kontakterna med omgivande samhället är små. Forskarna sammanfattar:

"[V]åldsutövning ökar i introverta eller inneslutna grupper där samspelet med andra grupper är låg – alltså där mobiliteten är låg. Hedersrelaterat våld och förtryck närs exempelvis av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet urholkar däremot våldsnormerna och minskar våldsanvändandet. Möjlighet till umgänge, skolgång, studier och arbete i sammanhang som skapar kontakt mellan aktörer är gynnsamt för sociala relationer utan våld." [2]

Arbetet mot segregation och för social rörlighet är med andra ord helt avgörande för att hedersrelaterat våld och förtryck ska minska och med tiden avta helt. Denna slutsats bör informera alla insatser mot hedersproblematiken och även andra migrationspolitiska, sociala och ekonomiska förslag som kan påverka möjligheten till integration i positiv eller negativ riktning.

3.3 Förslag om kriminalisering av oskuldskontroller

3.3.1 RFSU tillstyrker förslaget att kriminalisera ofrivilliga oskuldskontroller

RFSU instämmer i utredningens konstaterande att oskuldskontroller är ett uttryck för patriarkala och skadliga normer som bygger på stigmatiserande ideal om kvinnlig, sexuell “renhet” och manlig eller kollektiv kontroll över kvinnokroppen. Huruvida en person haft slidsamlag kan inte beläggas genom en undersökning och oskuldskontroller har således inget medicinskt värde, vilket också utredningen redovisar. RFSU konstaterar även att det finns en bred konsensus att oskuldskontroller utgör en kränkning av en stor mängd mänskliga rättigheter, vilket bland annat kommer till uttryck i det gemensamma uttalande som Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) och FN:s kvinnoorgan (UN Women) publicerade 2018 (i fortsättningen: FN:s uttalande). [3] FN-organen konstaterar att oskuldskontroller kan kränka bland annat rätten till privatliv, rätten att inte utsättas för könsdiskriminering, tortyrförbudet, rätten till hälsa och barnets rättigheter. [4] De går också emot rätten till sexuellt och kroppsligt självbestämmande och kan leda till mycket negativa psykiska och fysiska konsekvenser för de individer som utsätts.

Av dessa anledningar välkomnar RFSU förslaget att kriminalisera ofrivilliga oskuldskontroller. Även om sådana faller under redan existerande straffrättsliga lagrum såsom olaga tvång, våldtäkt, sexuellt ofredande eller sexualbrott mot barn är det av normativ och pedagogisk vikt att instifta ett särskilt brott för att understryka brottets särskilda karaktär och allvar.

3.3.2 Om förslaget att kriminalisera även oskuldskontroller på vuxna, samtyckande kvinnor

Det kan finnas situationer där en vuxen kvinna givit sitt samtycke till en oskuldskontroll, och dessa förtjänar att diskuteras mer ingående än vad utredningen gjort. Utredningen konstaterar att ett straffrättsligt förbud av oskuldskontroller som sker med samtycke “utgör ett ingrepp i den personliga autonomin” samt att det att genomgå en oskuldskontroll “kan vara, eller upplevas vara, det bästa handlingsalternativet jämfört med att exempelvis bryta med familjen och det övriga sociala nätverket eller att riskera ännu värre konsekvenser”. [5] Dessa konstateranden till trots kommer utredningen ändå till slutsatsen att oskuldskontroller ska förbjudas även för vuxna kvinnor som givit sitt samtycke.

Utredningen motiverar sin slutsats dels med att oskuldskontroller ändå inte får utföras inom hälso- och sjukvården, oavsett samtycke och patientens ålder, och att en kriminalisering således “utgör [...] en skärpning och ett förtydligande snarare än en ny inskränkning av den enskildes handlingsutrymme”. [6] Detta argument bemöter dock inte utredningens konstaterande om att en oskuldskontroll i vissa situationer kommer att vara det rationellt bästa för en kvinna eller flicka i en utsatt situation. Utredningen resonerar vidare:

"I detta fall berör handlandet inte enbart den enskilda kvinnan. Oskuldskontroller bidrar också till hedersnormernas fortlevnad i samhället. Dessutom är det något som de berörda kvinnorna i stor utsträckning genomgår på grund av rädsla eller oro trots att de egentligen inte vill. Även om det inte skulle uppstå någon skada eller kränkning i det enskilda fallet är det fråga om åtgärder som typiskt sett skadar och kränker. Det finns inte heller något egenvärde för kvinnor att genomgå en oskuldskontroller [sic]”. [7]

Inte heller i den här delen bemöter utredningen sitt eget påstående om att i vissa fall kommer oskuldskontroller att vara det mest rationella för en kvinna som befinner sig i ett utsatt läge. Snarare tyder utredningens resonemang på att den enskilda kvinnans mycket prekära belägenhet ska underordnas samhällets intresse av att markera mot en destruktiv praktik. RFSU vill varna för ett sådant resonemang. Att helt frånta vuxna människor möjligheten från att ta informerade beslut om sin kropp – hur svårbegripliga sådana beslut än kan vara för en utomstående betraktare – är en riskabel väg att gå eftersom det kan bana väg för att vissa grupper av individer betraktas som i avsaknad av agens och egenmakt.

Faktum är att forskning visar att det kan finnas situationer då kvinnor, förvisso inom snäva ramar, väljer att med informerat samtycke låta genomföra oskuldskontroller. Det kan handla om att kvinnan mycket väl förstår att ett oskuldstest inte kan “visa” att hon inte haft slidsamlag men att hon behöver göra ett sådant test för att kunna gifta sig – och att det kan innebära allvarliga hot mot hennes säkerhet om hon inte får tillgång till ett test. [8]

Samtidigt kan givetvis mycket svåra överväganden uppstå i bedömningen av huruvida en persons samtycke verkligen varit fritt och informerat i en individuell situation. Detta gäller i synnerhet eftersom de oskuldskontroller som utförs i Sverige inte sker inom ramen för hälso- och sjukvården där formella krav skulle kunna ställas på vårdgivarna att försäkra sig om att fritt, informerat samtycke inhämtats. Dessutom är oskuldsnormen utbredd i sammanhang präglade av patriarkala normer och starka interna hierarkier, och i sådana sammanhang kan en kvinna pressas att avge sitt samtycke och att få det att framstå som fritt. Om samtycke kan användas som ansvarsfrihetsgrund kan det således utnyttjas. Lagtillämparens möjligheter att bedöma huruvida kvinnans samtycke i en enskild situation varit fritt är sannolikt ofta mycket begränsade.

RFSU kan konstatera att frågan om huruvida samtycke till oskuldskontroller ska kunna användas som ansvarsfrihetsgrund är svår. En viktig aspekt att ta i beaktande är att oskuldskontroller typiskt sett har en kollektiv och performativ funktion: en flickas eller kvinnas “oskuld” ska visas upp för (och godkännas av) kollektivet. Här finns en avgörande skillnad mot oskuldsingrepp, vilket utvecklas i nästa avsnitt. Vad gäller just oskuldskontroller landar RFSU i slutsatsen att risken för manipulation och påtryckningar från kollektivet på kvinnan att “samtycka” helt enkelt är för stor. Om samtycke som ansvarsfrihetsgrund skulle tillåtas, skulle detta kunna utnyttjas så till den grad att skyddet för kvinnor (vilket är syftet med ett förbud) enbart skulle bli illusoriskt. Därför bör kriminalisering av oskuldskontroller gälla oavsett samtycke. Slutsatsen stöds av det enhälliga fördömandet av praktiken från FN-organen; i FN:s uttalande diskuteras överhuvudtaget inte huruvida samtycke från kvinnan ska kunna fria från straffansvar.

RFSU vill samtidigt understryka att risken finns att just vissa kvinnor från vissa grupper – med utomeuropeiska rötter och med viss religiös tillhörighet – genom regleringen pekas ut som oförmögna att ta informerade beslut över sina kroppar. Detta kan leda till stigma, ökade fördomar och minskad egenmakt för kvinnor som lever i utsatta situationer. En sådan utveckling måste motarbetas med kraft, vilket bland annat kan ske genom utbildning, information och relationsbyggande mellan samhällets instanser och relevanta grupper. Se vidare nästa stycke.

3.3.3 Rekommendationer från FN om oskuldskontroller

FN:s uttalande fördömer oskuldskontroller och förordar att de förbjuds, som nämnts utan diskussion om samtycke. Det är dock värt att notera att uttalandet tar ett mycket bredare grepp än att enbart rekommendera kriminalisering. Bland de strategier som staterna rekommenderas att vidta, vid sidan av att förbjuda praktiken med oskuldskontroller och straffbelägga dem som utför dem, kan nämnas:

  • alla risker och möjliga tolkningar av ett förbud ska analyseras för att förhindra att praktiken går under jorden,
  • vägledning ska sökas från människorättsorganisationer, kvinnorättsorganisationer, vårdgivare och ledare för grupper som berörs (“community leaders”),
  • myndigheter ska sponsra utbildningskampanjer för att vårdgivare och allmänheten ska informeras om att oskuldskontroller inte har något medicinskt eller vetenskapligt värde och inte kan användas för att “bevisa” huruvida vaginalpenetration skett,
  • nationella myndigheter måste investera i sådana åtgärder som är centrala för att oskuldskontroller långsiktigt ska kunna elimineras, som grundläggande sexuell och reproduktiv hälso- och sjukvård och sexualutbildning.

FN:s uttalande understryker särskilt att “communities” ska ges en vägledande roll i hur arbetet ska bedrivas. FN-organen påpekar också att ambitionen att eliminera oskuldskontroller, för att vara effektiv, måste gå hand i hand med insatser för social rättvisa, social rörlighet och stärkande av utsatta gruppers roll och röst i samhället. Dessa rekommendationer är mycket viktiga att ta i beaktande i den svenska kontexten. De anknyter särskilt till RFSU:s påpekande ovan om att människor i vissa grupper annars löper risk att stigmatiseras och att vissa kvinnor kan komma att betraktas som “offer” utan egen agens.

3.3.4 Terminologin: undvik begreppet “kvinnligt könsorgan” samt modifiera användningen av ordet “oskuld”

Utredningen föreslår en reglering där det görs straffbart att undersöka “(...) någon annans kvinnliga könsorgan i syfte att, för egen eller annans del, bedöma om personen är eller framstår som oskuld (...)”. RFSU ser flera problem med dessa formuleringar.

Utredningen motiverar valet av termen “kvinnliga könsorgan” med att begreppet “(yttre) kvinnliga könsorgan” förekommer i könsstympningslagen och därmed får anses etablerat i lagtext. Utredningen anser också att det bör sakna betydelse vilket kön den undersökta personen identifierar sig med. Som nämnts ovan menar emellertid RFSU att orden “vulva och/eller vagina” skulle vara mer precisa och anatomiskt relevanta samt dessutom inkludera transpersoner på ett mer ändamålsenligt sätt.

Precis som utredningen noterar är användningen av ordet oskuld mycket problematiskt. Begreppet är starkt laddat och kan befästa felaktiga föreställningar om existensen av en “mödomshinna”. I en hederskontext kan ordet dessutom handla om mer än avsaknad av sexuell erfarenhet; där kan finnas föreställningar om att cykling, ridning, användande av tampong eller menskopp i en hederskontext utgör fara för att skada en flicka eller kvinnas “mödomshinna” och att sådana aktiviteter således skulle hota hennes “oskuld”. Även om användandet av ordet oskuld är förenat med många risker, delar RFSU ändå utredningens bedömning att termen av tydlighets- och kommunikativa skäl bör användas.

RFSU vill dock bestämt avråda från att använda formuleringen “i syfte att (...) bedöma om personen är (...) oskuld (...)”. Precis som utredningen fastställer har oskuldskontroller en social och kollektiv innebörd, och begreppet “oskuld” är en social konstruktion. Att i lagtext formulera det som att personer kan “vara” oskuld eller inte, vilket en fysisk kontroll av vulva eller vagina skulle kunna belägga, är påståenden som saknar vetenskaplig grund. RFSU vill därför starkt rekommendera att formuleringen ändras. Eftersom kontrollen har ett performativt, inte vetenskapligt, syfte räcker det att behålla formuleringen “i syfte att (...) bedöma om personen framstår som oskuld”.

RFSU rekommenderar således följande lydelse av den första meningen i det föreslagna lagrummet:

"Den som undersöker någon annans vulva och/eller vagina i syfte att, för egen eller annans del, bedöma om personen framstår som oskuld, döms för oskuldskontroll till böter eller fängelse i högst ett år."

3.4 Förslag om kriminalisering av oskuldsintyg

Så kallade oskuldsintyg är ytterligare en mekanism som används för att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet i sammanhang där den anses vara en angelägenhet för kollektivet eller gruppen. Intyget utfärdas av en läkare eller en annan betrodd person. Flickan eller kvinnan framställs direkt eller indirekt som “oskuld”, till exempel genom utlåtanden om huruvida hennes “mödomshinna” är intakt eller inte.

Intygande av oskuld vilar på, förstärker och bekräftar hedersnormer och felaktiga föreställningar om vaginans anatomi, och gör individens sexualitet till en angelägenhet för kollektivet. Mot denna bakgrund måste förekomsten av oskuldsintyg, liksom de felaktiga antaganden som dessa vilar på, bekämpas. RFSU delar dock utredningens bedömning att det inte är rimligt att kriminalisera utfärdandet av oskuldsintyg. Kriminalisering bör ske med restriktivitet, och det skulle vara en långtgående åtgärd att förbjuda var och en att muntligen eller skriftligen lämna en uppgift om detta utan koppling till genomförd oskuldskontroll. I och med kriminaliseringen av oskuldskontroller minskar i praktiken utrymmet att straffritt intyga oskuld. Den som utfärdar ett oskuldsintyg med vetskap om att det ska användas vid barn- eller tvångsäktenskap riskerar också att dömas för förberedelse till barnäktenskap eller äktenskapstvång.

Dessutom är det viktigt att poängtera att ett förbud mot att utfärda oskuldsintyg skulle kunna försätta vårdpersonal i svåra etiska dilemman. Situationer kan uppstå där en vårdgivare som blir ombedd att utfärda ett oskuldsintyg inser att den flicka eller kvinna som ber om intyget löper stora risker att utsättas för svåra repressalier om hon inte kan visa upp ett intyg. Att neka henne ett intyg skulle helt enkelt kunna leda till att hon försätts i livsfara. Från ett människorätts- och harm reduction-perspektiv vore det orimligt att bestraffa den som i en sådan situation väljer att hjälpa henne. [9]

3.5 Förslag om kriminalisering av oskuldsingrepp

3.5.1 RFSU tillstyrker förslaget att kriminalisera ofrivilliga oskuldsingrepp

Oskuldsingrepp är, liksom oskuldskontroller, bärare av patriarkala idéer om den kvinnliga sexualiteten som en kollektiv angelägenhet, samt bygger på vanföreställningar om den kvinnliga anatomin. Idén att det skulle finnas en “mödomshinna” som genom kirurgiska ingrepp skulle gå att “restaurera” saknar medicinsk och vetenskaplig grund. Lika allvarlig är, menar RFSU, föreställningen att en flicka eller kvinna ska behöva bevisa sin sexuella oerfarenhet – sin “renhet” – för att duga i en framtida makes eller släkts ögon. Oskuldsingrepp som fenomen går således typiskt sett emot allas individuella rätt att bestämma och råda över sin kropp och sin sexualitet.

Mot bakgrund av ovanstående instämmer RFSU i att ofrivilliga och påtvingade oskuldsingrepp bör kriminaliseras. Även om sådana ingrepp i vissa delar redan skulle falla under rådande straffbestämmelser är det av normativ vikt att kriminalisera fenomenet som sådant, för att visa att själva syftet med ingreppet är klandervärt oavsett vilket uttryck det tar sig.

3.5.2 RFSU avstyrker förslaget att kriminalisera oskuldsingrepp som sker med fritt och informerat samtycke

Utredningen slår fast att oskuldsingrepp, i högre utsträckning än oskuldskontroller, kan ses som rena “försvarsåtgärder” från kvinnornas sida, samt att de ofta görs i hemlighet. Avsikten är många gånger att det sociala nätverket runt kvinnan inte ska känna till att ingreppet gjorts. [10] RFSU instämmer i dessa slutsatser, och vill här understryka att det därigenom finns en skillnad mellan oskuldskontroller – som har en performativ, social och kollektiv funktion – och oskuldsingrepp. Den skillnaden är enligt RFSU avgörande i hur frågan om kvinnans möjlighet till samtycke ska bedömas. Enligt utredningen ska även oskuldsingrepp kriminaliseras även då de görs med samtycke från en vuxen person. RFSU är av en annan åsikt.

Kriminalisering har förvisso en normbildande effekt. I detta fall skulle ett förbud av oskuldsingrepp, oavsett samtycke, signalera att samhället motsätter sig oskuldsnormen och den patriarkala föreställningen om att flickans eller kvinnans värde ligger i att hon ska vara, eller framstå som, sexuellt orörd. Ingen person borde behöva genomgå kirurgiska, medicinskt ogrundade ingrepp för att leva upp till en patriarkal och förtryckande norm. Detta är målbilden, vilken RFSU till fullo delar.

Vad utredningen dock inte tar i beaktande är att den önskade normförskjutningen kommer att ta tid, och att den inte kommer att uppstå enbart (eller i huvudsak) genom straffrättsliga åtgärder. Under tiden kommer många flickor och kvinnor att fortsätta att leva i sammanhang präglade av heders- och oskuldsnormer. Den centrala frågan uppstår hur en kriminalisering av oskuldsingrepp riskerar att påverka dem här och nu. Utredningen skriver att det finns en risk för att flickor och kvinnor genomgår ett ingrepp på grund av rädsla eller oro för mer eller mindre allvarliga konsekvenser. [11] Den svarar däremot inte på vad dessa flickor och kvinnor ska ta sig till om ingreppen inte längre finns tillgängliga för dem. Möta dessa allvarliga konsekvenser, vilka i vissa fall kan vara livshotande i form av dödligt våld från familjemedlemmar eller släkt? Här ställer sig RFSU frågande till konstaterandet att “en kriminalisering bör innebära en stärkande effekt för flickor och kvinnor”. [12] Denna ståndpunkt bygger helt på utredningens antagande att en kvinna aldrig kan samtycka till ingreppet. Om ingreppet tvingas på henne, mot hennes vilja, kommer hon givetvis att stärkas av att det inte kan genomföras. Men vad innebär ett nekande om det faktiskt är så att hon söker ingreppet på eget initiativ, oavsett vilka grunderna för detta är och oavsett hur snävt utrymmet är för henne att utöva egen agens?

Utredningen utvecklar inte sitt antagande om att vuxna personer inte kan samtycka till oskuldsingrepp, utan hänvisar tillbaka till sitt resonemang om oskuldskontroller. RFSU är som nämnts av åsikten att dessa två åtgärder är av olika art och bör bedömas var och en för sig. Mot bakgrund av detta beklagar RFSU att utredningen inte för ett samtyckesresonemang separat i den del som behandlar oskuldsingrepp.

De påståenden utredningen presenterar om oskuldskontroller och samtycke får antas gälla även i dess slutsatser om oskuldsingrepp. Men den inkluderar inga källor till stöd för sina slutsatser att kvinnor som regel genomgår oskuldsingrepp “trots att de egentligen inte vill” eller att åtgärderna “typiskt sett skadar eller kränker”. Här ser RFSU stora brister i utredningens resonemang.

Forskning pekar nämligen på att det kan finnas många olika orsaker till att kvinnor genomgår oskuldsingrepp. Medan den omgivande hederskontexten och de oskuldsnormer som råder där är centrala, visar studier att kvinnor inom (den snäva) ramen för denna kontext ofta ändå har olika valmöjligheter, eller viss agens. Efter att ha sammanställt existerande forskning av oskuldsingrepp såväl i Mellanöstern och Nordamerika som bland vissa minoritetsgrupper i Europa, diskuterar den nederländska sociologen Sawitri Saharso hur kvinnors kroppsliga och sexuella självbestämmande ska förstås inom ramen för sammanhang som präglas bristande autonomi för kvinnor. Hon konstaterar att det kan vara svårt att prata om ett “fritt val” inom sådana sammanhang, men att detta samtidigt inte kan underkänna kvinnors möjlighet och förmåga att fatta några beslut alls. Saharso skriver, efter en gedigen genomgång av forskningen om kvinnor som genomgått oskuldsingrepp:

"The women’s motives appear to be varied. Some women lost their virginity through sexual abuse; for them, hymen ‘repair’ is a way to overcome trauma. For others, it is an act of covert rebellion against the virginity norm or just a way to please their future husband. For many who had premarital sex, the motive is a fear of sanctions." [14]

Dessa konstateranden överensstämmer med forskningsresultaten i den studie från 2012 som nämns i utredningen, också från Nederländerna, men som sedan tyvärr inte informerar utredningens slutsatser alls. [15] RFSU menar att den bredd av erfarenheter som forskningen pekar på måste tas i beaktande av lagstiftningen. Detsamma gäller konsekvenserna av en kriminalisering för de kvinnor och flickor som ännu lever i en hederskontext.

Ett totalförbud signalerar förvisso att samhället tar avstånd från oskuldsnormen, men ett sådant avståndstagande kan inte ske på bekostnad av de individuella kvinnor och flickor som berörs. Precis som utredningen nämner ska straffrättsliga åtgärder bara tas till när alla mindre ingripande åtgärder visat sig otillräckliga. I fråga om en kriminalisering av oskuldsingrepp även då kvinnan i fråga samtycker menar RFSU att andra, såväl mindre ingripande som mer effektiva åtgärder står till buds. Bland dessa åtgärder kan nämnas upplysning, information, relationsbyggande med berörda grupper, satsningar på sexualundervisning och elevhälsa, samt stöd till skolor, socialtjänst och andra myndigheter.

RFSU diskuterade ovan, i avsnittet om oskuldskontroller, svårigheten att avgöra huruvida ett samtycke som uttrycks i ett starkt hierarkiskt och patriarkalt sammanhang verkligen är fritt och informerat. Samma invändning kan givetvis uttryckas i förhållande till oskuldsingrepp. Det är svårt att tala om fritt och informerat samtycke i sammanhang där individens – och i synnerhet kvinnans och flickans – valmöjligheter är så begränsade som de tenderar att vara i hederssammanhang. Men här måste åter den helt centrala skillnaden i funktion som oskuldsingrepp och oskuldskontroller har i förhållande till kollektivet vägleda lagstiftaren, liksom existerande forskning om vad kvinnor själva uppgett som genomgått ingreppen. Frågor om samtycke som ansvarsfrihetsgrund och de bevistekniska svårigheter som följer är heller inte nya för rättstillämpningen. Med rätt utbildning och information för rättsväsendets aktörer om hedersproblematikens komplexitet, samt med kompletterande relationsbyggande mellan rättsvårdande myndigheter och berörda grupper bör svårigheterna kunna övervinnas. Utmaningarna i tillämpning kan inte motivera att helt frånta vuxna människor deras möjlighet att fatta beslut över sina kroppar. Det gäller särskilt som risken annars är stor att kvinnor från just vissa grupper – med utomeuropeiska rötter och med viss religiös tillhörighet – pekas ut som oförmögna att ta informerade beslut. RFSU vill skarpt varna för en sådan utveckling.

I detta sammanhang vill RFSU peka på kopplingen mellan oskuldsingrepp och intimkirurgi, i bemärkelsen estetiska kirurgiska ingrepp i könsorganen som sker utan hedersmotiv. Intimkirurgi regleras i lag (2021:363) om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar, vilken innehåller ett specifikt krav på samtycke. Utredningen diskuterar relationen mellan oskuldsingrepp och de ingrepp som faller under lagen om estetiska kirurgiska ingrepp, dock utan att specifikt gå in närmare på frågan om samtycke. [16] Med en reglering där oskuldsingrepp skulle kriminaliseras oavsett samtycke, finns risken att detta också skulle påverka vilka kvinnor som skulle anses förmögna att samtycka till intimkirurgi under 2021 års lag. Med andra ord: utredningens förslag skulle kunna leda till att kliniker som utför intimkirurgi skulle neka kvinnor med utomeuropeiska rötter och/eller med viss religiös tillhörighet behandling av rädsla för att annars ha anses brutit mot förbudet mot oskuldsingrepp. Här finns en överhängande risk för att olika kvinnor skulle behandlas olika baserat på hudfärg, bakgrund eller religiös tillhörighet. Även av detta skäl, risken att just vissa kvinnor från vissa grupper inte ska anses förmögna att ge samtycke, vill RFSU varna för den föreslagna regleringen.

Estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar enligt 2021 års lag får inte utföras på någon som inte fyllt 18 år (§ 9). Med intresse av konsekvens i lagstiftningen samt det faktum att barn är särskilt skyddsvärda bedömer RFSU att samma åldersgräns bör gälla för möjlighet att samtycka till oskuldsingrepp. En sådan möjlighet ska alltså endast gälla vuxna.

Sammanfattningsvis vill RFSU betona att även om oskuldsingrepp odiskutabelt äger rum inom ramen för patriarkala och kollektivistiska hedersnormer måste de individer som berörs ses som agenter vars möjligheter att fatta beslut om den egna kroppen inte underkänns rakt av.

Mot bakgrund av detta resonemang avstyrker RFSU förslaget att kriminalisera oskuldsingrepp när samtycke från en vuxen person finns.

3.5.3 Terminologin: undvik begreppet “kvinnligt könsorgan”

RFSU har ovan, i förhållande till oskuldskontroller, redogjort för problematiken med att använda termen “kvinnligt könsorgan”. Detsamma måste gälla i regleringen av oskuldsingrepp. Här motiverar utredningen valet av termen “kvinnliga könsorgan” med att begreppet “(yttre) kvinnliga könsorgan” redan förekommer i könsstympningslagen och därmed får anses etablerat i lagtext. RFSU kan förstå den synpunkten men vill ändå understryka vikten av att använda så precisa och anatomiskt korrekta begrepp som möjligt. Lagtexten bör också vara neutral i förhållande till vars och ens könsidentitet. RFSU rekommenderar således även i förhållande till oskuldsingrepp att orden “vulva och/eller vagina” i stället för “kvinnliga könsorgan” används.

3.6 RFSU tillstyrker förslaget om utvidgning av grunderna för utreseförbud enligt LVU samt uppmanar till inkludering av risk för omvändelseförsök

Utreseförbud ska enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) meddelas om det finns påtaglig risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas. RFSU har tidigare välkomnat detta lagförslag.

RFSU välkomnar även förslaget (förutsatt att ett nytt andra stycke i 31a § LVU enligt Ds 2022:9 inte införs, i enlighet med utredningens resonemang) att utreseförbudet enligt LVU ska gälla även när det finns påtaglig risk för att någon som är under 18 år förs utomlands i syfte att genomgå ett oskuldsingrepp eller oskuldskontroll. RFSU instämmer i utredningens diskussion i detta hänseende och ser att en sådan reglering, i kombination med de nödvändiga informations-, utbildningsinsatser och stödinsatser RFSU redan beskrivit, skulle kunna innebära ett utökat skydd för unga människor som lever med hedersnormer.

RFSU vill i detta sammanhang samtidigt lyfta en annan risk för unga hbtq-ungdomar som lever i hederskontexter: risken att de förs utomlands för att utsättas för omvändelseförsök exempelvis i form av så kallade “uppfostringsresor”. Fenomenet har uppmärksammats på senare tid och måste tas på allvar. [17] Som utvecklas nedan är RFSU kritisk till utredningens slutsats att inte kriminalisera omvändelseförsök av hbtq-personer och uppmanar till ny utredning i frågan. I en sådan utredning bör även inkluderas möjligheten att ytterligare utvidga reseförbudet i LVU till att också omfatta risk för omvändelseförsök.

3.7 RFSU avstyrker förslaget om kriminaliserande av underlåtenhet att avslöja äktenskapstvång och barnäktenskap och efterlyser vidare utredning

Tvångsäktenskap och barnäktenskap är några av de grövsta uttrycken för hedersrelaterat förtryck och våld. Tvångsäktenskap och barnäktenskap kränker såväl flickors och kvinnors som pojkars och mäns rätt att själva få bestämma om och i så fall med vem äktenskap ska ingås. Hbtqi-personer kan vara extra utsatta eftersom påtvingat äktenskap kan syfta till att förtrycka och osynliggöra sexuell läggning, könsidentitet och/eller könsuttryck. En mängd andra kränkningar följer ofta som en direkt konsekvens av tvångs- och barnäktenskap.

Det är mot bakgrund av detta av största vikt att sådana äktenskap beivras. RFSU är således helt enig med utredningens andemening i denna del och instämmer i att alla verktyg ska stå till buds för att dessa allvarliga brott ska kunna stoppas.

Samtidigt måste lagstiftning i allmänhet och den straffrättsliga lagstiftningen i synnerhet vara rättssäker. En av rättsstatens grundprinciper är att straffrättsliga regler måste vara tydliga och förutsägbara för den enskilda. Här ser RFSU tydliga brister i utredningens förslag.

Försök, förberedelse och stämpling till äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är redan kriminaliserade. I motiveringen till varför även underlåtelse att avslöja brotten bör kriminaliseras anför utredningen att utanför dessa kategorier faller personer “vars enda inblandning är att de har fått kännedom om det förestående brottet eller som medverkat i så liten mån att deras medverkan är straffri med hänsyn till att den anses ringa”. [18] Som exempel på sådana personer anges vigselförrättare, bröllopsvittnen, bröllopsgäster, personer som medverkar vid upprättande av äktenskapskontrakt och personer som hjälper till med praktiska arrangemang kring förlovnings- eller bröllopsfesten. Enligt RFSU är denna personkrets alltför vid och ospecifik för att kunna underkastas straffansvar, vilket skulle leda till rättssäkerhetsproblem. Människor som med sina handlingar eller sin underlåtenhet att handla riskerar att anmälas och dömas för brott måste kunna förutse konsekvenserna av vad de gör, eller inte gör. Detta följer av legalitetsprincipen, och i synnerhet obestämdhetsförbudet enligt vilket krav uppställs på begriplighet och precision i alla straffrättsliga lagrum. Den föreslagna formuleringen, vilken inte specificerar vilka som kan komma ifråga för brottet och hur stor kunskap de måste ha för att straffansvar ska aktualiseras, lever inte upp till legalitetsprincipens krav. Dessutom skulle denna konstruktion medföra en stor risk för att stereotyper och förutfattade meningar om vissa grupper skulle göra att reglerna tillämpades för brett.

Principerna för straffrättslig reglering uppfylls således inte. Därför avstyrker RFSU förslaget enligt nuvarande skrivning. Eftersom vi delar utredningens slutsatser om vikten av att på alla sätt beivra tvångs- och barnäktenskap efterlyser vi dock ytterligare utredning och ett nytt förslag i frågan som bättre överensstämmer med straffrättsliga principer.

3.8 RFSU beklagar slutsatsen att omvändelseförsök av hbtq-personer inte ska kriminaliseras och uppmanar till ny utredning

Definitionen av omvändelseförsök av hbtq-personer som utredningen använder har den hämtat från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), vars rapport från 2022 på temat utgör en viktig källa för utredningen. [19] Definitionen lyder: “påtryckningar och tvång som syftar till att få en person att förändra, permanent dölja eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller sin könsidentitet eller från att uttrycka kön på det sätt personen själv vill”. Internationell forskning visar att omvändelseförsök riktade mot hbtq-personer kan få allvarliga konsekvenser. Bland annat ökar risken för självmordstankar, självmordsförsök, sänkt självkänsla, ökat självhat, skuld- och skamkänslor, social isolering, förlust av socialt stöd och annat.

3.8.1 Människorättslig och internationell trend

I maj 2020 publicerade FN:s oberoende expert på skydd mot våld och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet en rapport om vad som i internationell praxis kallas “omvändelseterapi”. [20] Rapporten nämns i utredningen men utan att dess innehåll eller rekommendationer diskuteras alls. RFSU beklagar starkt detta eftersom FN-rekommendationerna hade kunnat informera utredningens slutsatser. Den oberoende experten konstaterar att “omvändelseterapi” eller omvändelseförsök strider mot en mängd mänskliga rättigheter, som rätten till hälsa, rätten till frihet från tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling, rätt till yttrande-, religions- och samvetsfrihet, samt barnets rättigheter. Dessutom, skriver experten, är “omvändelseterapi” per definition diskriminerande eftersom den riktar sig specifikt till individer baserat på deras sexuell läggning och könsidentitet med syftet att ingripa i deras personliga identitet och autonomi. Praktiken som sådan kränker alltså diskrimineringsförbudet. [21]

Den oberoende experten rekommenderar stater att förbjuda “omvändelseterapi” samt att anklagelser om sådana praktiker ska “utredas skyndsamt och, när det är relevant, leda till åtal och bestraffning i enlighet med internationella människorättsbestämmelser om förbud mot tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning”. [22] Experten rekommenderar också en mängd åtgärder för att förebygga och förhindra att omvändelseförsök sker, inklusive medvetandegörandekampanjer, utbildning, främjande av hbtq-vänlig hälso- och sjukvård och dialog med berörda grupper.

Även andra FN-organ, Europaparlamentet och Europarådet har välkomnat initiativ till förbud mot sådan “omvändelseterapi”. Internationellt finns det regleringar mot sådan praxis i någon form på nationell nivå i elva länder, och på regional nivå i ytterligare sex länder. Utredningen redogör för lagar mot omvändelseförsök i Frankrike, Kanada, Malta och Tyskland. Flera andra länder utreder hur ett förbud mot omvändelseförsök kan utformas. Det finns alltså en stark internationell trend för att bekämpa omvändelseförsök med straffrättsliga medel.

3.8.2 RFSU rekommenderar kriminalisering av omvändelseförsök

Mot bakgrund av den allvarliga kränkning av en mängd rättigheter omvändelseförsök utgör och det tydliga internationella fördömandet av denna praxis beklagar RFSU djupt att utredningen kommit fram till att inte kriminalisera den. Motiveringen av utredningens slutsats väcker en mängd frågor.

För det första slås RFSU av att diskussionen om restriktivitet i fråga om kriminalisering i den här delen av utredningen skiljer sig väsentligt från de delar som berör oskuldskontroller, oskuldsingrepp och kriminalisering av underlåtenhet att avslöja tvångs- och barnäktenskap. I denna del går utredningen noggrant igenom principerna för kriminalisering och i vilken mån en sådan eventuellt skulle kunna stå i strid med det övergripande skyddet för fri- och rättigheter – dock utan att här beröra FN-expertens diskussion om just detta. Dessutom finns här en diskussion om legalitetsprincipen, vilken saknades i förhållande till exempelvis resonemanget om kriminalisering av underlåtenhet att avslöja tvångs- och barnäktenskap trots att det förslaget är så uppenbart problematiskt i förhållande till obestämdhetsförbudet. RFSU finner det underligt att resonemanget i utredningens del 1 och del 2 skiljer sig åt i så hög grad och att den uttrycker mycket större tveksamhet mot kriminalisering vad gäller omvändelseförsök än i förhållande till utredningens andra delar. Detta trots att internationellt konsensus vad gäller behov av förbud av just omvändelseförsök är större än i de övriga frågorna.

För det andra anser RFSU att utredningens slutsats att kriminalisering inte ska ske inte baseras på sakliga argument. Ett av dess argument går ut på att den nuvarande straffrättsliga regleringen redan omfattar de allvarligaste påverkansmedlen. Så är det förvisso. Men i andra delar av straffrätten har detta inte varit en anledning för att avstå från ytterligare kriminalisering. När det finns ett signal- och symbolvärde i att markera mot ett visst beteende som sker i ett visst sammanhang och/eller med ett visst syfte kan detta mycket väl motivera att ett särskilt brott införs. Här vill RFSU citera propositionen som föreslog ett särskilt hedersbrott:

"Vidare ska signalvärdet av lagstiftningen inte underskattas. När det gäller hedersrelaterad brottslighet, som kan vara socialt accepterad i det sammanhang i vilken den utövas och stödjas av t.ex. gärningspersonens och den förtrycktas familj och släkt, kan värdet av att uttryckligen markera att det handlar om en oacceptabel företeelse i samhället vara större än för andra brottstyper. Den normerande effekt som en särskild kriminalisering medför borde även på sikt kunna bidra till minskad förekomst och kan underlätta för de brottsoffer som tar sig mod och anmäler brott. Ett särskilt brott som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck kan därför förväntas utgöra en värdefull del i arbetet mot förekomsten av detta." [23]

Exakt detsamma gäller i fråga om omvändelseförsök. Precis som i fråga om ett särskilt hedersbrott finns det en viktig poäng med att kriminalisera inte enbart de enskilda handlingarna utan även syftet med dem vilket i detta fall innebär att neka en person hens sexuella och kroppsliga självbestämmande. En ny bestämmelse kring detta skulle tydliggöra såväl för lagtillämparen som för potentiella förövare att omvändelseförsök av en viss allvarsgrad inte är acceptabla vilket uttryck de än tar sig; det är själva omvändelseförsöket som är klandervärt och inte i första hand att det tar formen av en handling som redan är straffbelagd.

Två andra, sinsemellan relaterade, argument mot kriminalisering som utredningen anger är att det skulle vara svårt att definiera brottet tillräckligt tydligt och precist för att överensstämma med legalitetsprincipen, samt att ett förbud skulle kunna innebära avsevärda bevis- och tillämpningssvårigheter. Givetvis är det viktigt att en straffrättslig reglering är precis och begriplig. RFSU instämmer i utredningens bedömning att vissa av de mindre allvarliga formerna av påverkan eller åsiktsyttringar är svåra att förbjuda. Men som utredningen konstaterar finns tydliga belägg för att omvändelseförsök förekommer även av allvarligare slag i Sverige. Det är av yttersta vikt att dessa beivras – vilket bland annat sker genom att de identifieras som omvändelseförsök och inget annat.

Vad gäller tillämpningssvårigheterna vill RFSU påminna om att ett antal länder redan har infört ett förbud, vilket också utredningen konstaterar. Flera av dessa länder – rättsstater precis som Sverige – har rimligen förhållit sig till och hittat strategier för att hantera svårigheterna. I stället för att avfärda en kriminalisering med argumentet att brottet skulle bli för svårt och/eller för rättsosäkert att efterleva kan Sverige lära av dessa länders erfarenheter.

Sammanfattningsvis menar RFSU att symbolvärdet av en kriminalisering av omvändelseförsök skulle vara en stark signal från samhället att alla hbtq-personer har rätt att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet och att uttrycka kön på det sätt personen själv vill. På sikt kan en kriminalisering också bidra till att undergräva de begränsande heterocisnormer som leder till att hbtq-personer utsätts för omvändelseförsök. En kriminalisering kan dessutom stärka förhandlingspositionen för de hbtq-personer som utsätts för påtryckningar från sitt sociala nätverk att genomgå ett omvändelseförsök.

RFSU beklagar utredningens slutsats att omvändelseförsök inte ska kriminaliseras och rekommenderar att frågan utreds på nytt med avsikten att utmynna i en sådan kriminalisering. I en sådan utredning måste barns och ungas deltagande säkras, i enlighet med skyldigheten att höra barn och unga i alla frågor som rör dem, vilken framgår av barnkonventionens artikel 12.

3.9 Ekonomiska konsekvenser av förslagen

Utredningen bedömer att det finns behov av information och utbildning i syfte att motverka myten om “mödomshinnan”, utöver att information bör spridas om själva kriminaliseringen till de sociala nätverk där oskuldsnormer råder, till utsatta flickor och kvinnor samt till yrkesverksamma. [24] RFSU instämmer, men vill åter understryka att behovet av information och utbildning är mycket bredare än så. Inte minst måste relevanta grupper (“communities”) involveras, i enlighet med FN:s uttalande om oskuldskontroller. RFSU vill även lyfta behovet av stöd och informationsinsatser till föräldrar. Föräldrar, släkt och andra i gemenskapen som begränsar, förtrycker och utövar våld behöver utmanas i sina begränsande attityder och normer, få stöd i att reflektera över hedersnormer och identifiera vägar till ökat individuellt självbestämmande inom gruppen.

Trots att utredningen konstaterar att ett informations- och utbildningsbehov föreligger bedömer den att lagförslagen endast innebär marginella kostnadsökningar, samt att tillkommande kostnader därför bör kunna tas inom befintlig ram. Det är en svårbegriplig slutsats. Den ekonomiska konsekvensbeskrivningen innefattar enbart en diskussion om i vilken mån de nya brotten kommer att leda till en ökad arbetsbörda för rättsväsendet och offentliga försvarare. RFSU har inte kompetens att bedöma huruvida utredningens slutsatser i denna del stämmer. RFSU är dock högst kompetent och därmed mycket lämpad att uttala sig om behovet främjande och förebyggande arbete för att bekämpa heders- och oskuldsnormerna i stort. Som redan nämnts bör ett omfattande arbete ske i form av utbildnings- och informationsresurser till skola, socialtjänst, rättsväsende och andra myndigheter, stöd till utsatta, samt dialog och förtroendeskapande åtgärder med berörda grupper, inklusive föräldrar. Sådana åtgärder är resurskrävande, och det är staten som har ansvar för att alla relevanta aktörer får tillgång till de resurser som krävs.

Mer specifikt föreslår RFSU att regeringen i samband med att de nya straffbestämmelserna träder i kraft också initierar eller kompletterar ett utbildningsprogram för Sveriges domare (både juristdomare och nämndemän) och andra rättstillämpare. Polisutredningar av brott med hedersproblematik är regelmässigt komplexa, resurskrävande och svårutredda och kräver en ökad specialistkunskap hos åklagare och polis. Vidare behöver vårdpersonal som möter personer i hedersutsatthet få tillgång till rätt kunskap för att kunna screena och uppmärksamma utsatthet samt för att bedriva en patientsäker journalföring. Personal inom vården och elevhälsan behöver också rätt kompetens för att kunna arbeta för en bättre sexuell hälsa hos personer som lever med hedersnormer. Socialstyrelsen bör ges uppdrag att utforma kunskapsunderlag mot såväl vårdinstanser som socialtjänst med anledning av förändringarna i lagstiftningen.

Utredningen lyfter vikten av att nå fram till barn och unga med utbildnings- och informationsinsatser, där sexualundervisning av god kvalitet i skolan framhålls särskilt. Skolverket har genomfört olika insatser sedan införandet av läroplansförändringarna i juli 2022 där hedersrelaterat våld och förtryck uttryckligen nämns vad gäller skolans värdegrund och uppdrag, samt som nytt kunskapsmål. Det är RFSU:s uppfattning att även om Skolverket gjort utbildningsinsatser på området, är det fortfarande fortfarande många skolor, inklusive elevhälsan, som inte implementerat förändringarna ännu vad gäller främjande och förebyggande arbete mot hedersrelaterat förtryck och våld i till exempel sexualundervisningen. RFSU vill understryka vikten av att det tillsätts resurser för att tydligare stötta skolor och elevhälsa att arbeta förebyggande mot oskuldskrav, oskuldsideal, äktenskapskrav och heterocisnormen som centrala byggstenar i hedersnormssystemet.

Sammanfattningsvis understryker RFSU att de ekonomiska konsekvenserna av de nya straffbestämmelserna bör bli långt mer omfattande än vad utredningen kommit fram till, om ambitionen på allvar är att skydda och stärka de utsatta och på ett mer genomgripande plan komma till rätta med oskulds- och hedersnormer.

Stockholm, 2023-11-20

Lina Fridén
Förbundsordförande RFSU

Remissvaret har beretts av Johanna Westeson, jurist och sexualpolitiskt sakkunnig på RFSU

4. Referenser

  1. Í Baianstovu, R, m.fl., Heder och samhälle. Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar, 2019.
  2. Í Baianstovu, R, m.fl., Heder och samhälle. Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar, 2019, sid. 26.
  3. WHO, OHCHR & UN Women, Eliminating Virginity Testing: An Interagency Statement, 2018.
  4. WHO, OHCHR & UN Women, Eliminating Virginity Testing: An Interagency Statement, 2018, sid. 9.
  5. Utredningen, sid. 173.
  6. Utredningen, sid 173.
  7. Utredningen, sid 174.
  8. Se t ex Crosby SS, Oleng N, Volpellier MM, et al, “Virginity testing: recommendations for primary care physicians in Europe and North America”, BMJ Global Health 2020; 5:e002057, https://gh.bmj.com/content/5/1/e002057, sid. 3-4.
  9. Se, som exempel på ett sådant dilemma, Bozinovska, S, “Därför skrev jag oskuldsintyg”, Göteborgsposten 31 maj 2017, https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4stsverige/barnmorska-d%C3%A4rf%C3%B6r-skrev-jag-oskuldsintyg-1.4315935.
  10. Utredningen, sid 174.
  11. Utredningen, sid 175.
  12. Utredningen, sid 175.
  13. Saharso, S. (2022). Hymen ‘repair’: Views from feminists, medical professionals and the women involved in the middle east, North Africa and Europe. Ethnicities, 22(2), 196-214. https://doi.org/10.1177/14687968211061582.
  14. Saharso, S. (2022). Hymen ‘repair’: Views from feminists, medical professionals and the women involved in the middle east, North Africa and Europe. Ethnicities, 22(2), 196-214. https://doi.org/10.1177/14687968211061582.
  15. Utredningen, sid 95-97.
  16. Utredningen, sid 142-143.
  17. Se till exempel SVT, Uppdrag granskning, “Uppfostringsresan”, publicerad 8 november 2023, https://www.svtplay.se/video/KXArbok/uppdrag-granskning/uppfostringsresan.
  18. Utredningen, sid. 236.
  19. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), “Unga hbtq-personers utsatthet för omvändelseförsök i Sverige”, 1 mars 2022, https://www.mucf.se/publikationer/unga-hbtq-personers-utsatthet-omvandelseforsok-i-sverige.
  20. UN Independent Expert on protection against violence and discrimination based on sexual orientation or gender identity, “Practices of so-called ‘conversion therapy’”, A/HRC/44/53, 1 maj 2020, https://www.ohchr.org/en/documents/thematic-reports/ahrc4453-practices-so-called-conversion-therapy-report-independent.
  21. Paras. 59-74.
  22. Para. 87 (a) (iii).
  23. Ur prop 2021/22:138, ett nytt hedersbrott, sid XX.
  24. Utredningen, sid. 211.