Så håller vi hoppet uppe när motståndet ökar
När Carolina Poggio och Madeleine Karlsson från RFSU:s förbundskansli deltog i EFLAC - en stor, feministisk konferens i El Salvador i höstas träffade de bland andra feministen och aktivisten Ornella Steffannazzi från Argentina. Inför 8 mars anordnades ett samtal online exklusivt för RFSU:s medlemmar och anställda. Hur håller man hoppet uppe när motståndet för det man brinner för ökar?
Hallå där, Ornella Steffannazzi, feministisk aktivist i Argentina! Berätta lite om dig själv och din bakgrund. Hur startade din aktivism?
– Jag är 29 år, lesbisk, feminist och antifascist. Jag föddes i en provins som heter La Pampa, som ligger mitt i Argentina. Jag hade turen att träffa feministiska kollegor som liksom adopterade mig. De var min ingång till den feministiska rörelsen.
Kvinnor i Latinamerika har ju kämpat länge för jämställdhet. Var din mamma också feminist?
– Nej, hon var inte det, men hon är det nu. Det är en resa vi gjort tillsammans och vi är jättestolta över det båda två. Men det är något visst med mödrar, de ingår i berättelsen om den feministiska utvecklingen. Det har med mödrarna och mormödrarna på Plaza de Mayo att göra, om vår historia och vårt land. Det är uppenbart att de var feminister och de gav oss en anledning att kämpa. Framför allt grundade de en strategi baserat på icke-våld, sanning och rättvisa, vilket är grunden för den feministiska rörelsen än idag.
Hur gammal var du när du började engagera dig i frågor som rör sexuell och reproduktiva hälsa och rättigheter (SRHR)?
– Jag har deltagit i kampen för aborträtt sedan jag var 14 år. Jag hade turen att börja engagera mig politiskt som ung och det var viktigt för det har möjliggjort ett generationsskifte inom rörelsen. Jag kunde delta på lika villkor som de äldre, ta på mig ansvar och ta över de äldre kvinnornas historia, metoder och verktyg. Det var både ett ansvar och ett privilegium och är anledningen till att jag är här idag.
Hur får du in aktivismen i ditt liv idag? Hur hinner du engagera dig?
– Det är svårt att säga var mitt betalda jobb slutar och aktivismen börjar. Allt flyter ihop. Jag är engagerad i den nationella kampen för aborträtt, i en organisation som heter Incidencia Politica Feminista samt en organisation mot sexuella övergrepp på barn. De är mina tre aktivistområden. Utöver det har jag även två jobb. Jag jobbar på ministeriet för kvinnor, jämställdhet och mångfald och så jobbar jag med politisk lobbying för en organisation som stöttar kvinnor från ursprungsbefolkningen.
2020 blev abort lagligt i Argentina. Vi är många här som följde vad som hände i medierna, och i sociala medier, och gladdes med er över den stora framgången. Hur kändes det att vara mitt i det?
– Åh, det är ett väldigt kärt minne! Samtidigt var det väldigt ansträngande och innebar mycket arbete. Vi var tvungna att utveckla en strategi för lobbying och en för ockupation av gatorna. Det var en stor utmaning, men så ledde det också till många framgångar när det kommer till uppbyggnaden av det feministiska nätverket i Argentina. Vi lyckades identifiera feminismens mångfald och nå ut till en bred publik och få alla att involvera sig i den politiska process som en lagförändring innebär.
Aktivister är ofta utsatta för hat och hot. Hur har ni hanterat detta?
– Vi har arbetat med det vi kallar feministisk egenvård under lång tid nu. Vi har alltid varit föremål för hot och utsatta för risker. Vi vet vilken risk det innebär att stå för feministiska åsikter. Under en period tillbringade vi all vår tid dygnet runt på gatan, vi var mer än två miljoner människor, det fanns ingen polisnärvaro. Vi utformade en slogan som var “Mina vänner tar hand om mig - inte polisen”. Vi byggde upp ett nätverk av kvinnliga jurister och aktiverade oss i digitala möten varje vecka. Vi utvecklade också ett internt nödsystem som varnar om något händer och skickar ut information vi behöver för att skydda oss. Dessa försvarsstrategier är mycket solida och har hittills försett oss med mycket bra resultat. Dessa strategier går ut på att ta hand om oss själva och om varandra.
Hur ser situationen ut i Argentina idag?
– Presidenten och regeringen motarbetar aktivt den feministiska rörelsen genom att definiera dem som fiender och genom att förbjuda inkluderande språk inom den offentliga förvaltningen. Detta sker samtidigt som landet står inför akut fattigdom, bostads- och livsmedelskris. Trots dessa provokationer har den feministiska rörelsen valt att inte reagera på det språkliga förbudet utan istället lyfta fram livsmedelskrisen som en central fråga. Vi vill ena rörelsen och ge ett feministiskt svar på den aktuella situationen, istället för att låta oss distraheras av regeringens provokationer.
Hur håller du och dina kollegor hoppet uppe när motståndet ökar?
– Saker och ting förändras snabbt eftersom vi befinner oss i ett så komplext sammanhang just nu. Men jag tror att lösningen är att vi stöttar varandra och arbetar tillsammans. Vi behöver skapa ett utrymme som har plats för alla. För dem som är här nu och för dem som kommer efter oss. Alla som vill ska ha möjlighet att ansluta sig till oss när vi bygger en vänligare och bättre värld, utifrån den feministiska aktivismen. Och som en av våra äldre kollegor, som är en av skaparna av den gröna näsduksrörelsen, sa: "Ingenting är för litet och ingenting är omöjligt". Alla kan vara med och bidra på sitt sätt.
Hur ser feministernas relation med hbtqi-rörelsen ut i Argentina idag?
– Hbtqi-rörelsen i Argentina är nära sammankopplad med den feministiska rörelsen. Vi har tillsammans kämpat för rättigheter och vi har lyckats få igenom lagar som skyddar hbtqi-personers rättigheter. Vi behöver fortsätta hålla samman, inte minst för att motverka de förtalskampanjer den nuvarande regeringen utsätter transpersoner och lesbiska för.
Vilken betydelse har internationella kvinnodagen för dig och hur firar du?
– Det är en dag av kraftfull mobilisering och gemenskap. För mig handlar denna dag inte bara om att fira, utan också om att organisera sig och kämpa för feministiska frågor på ett kollektivt sätt. Jag och mina medarbetare inleder genom att anordna nätverksträffar i varje provins i landet. Här diskuterar vi och och beslutar om gemensamma mål och handlingar. Detta förberedande arbete pågår flera månader i förväg. På själva dagen samlas vi på centrala torg runt om i landet för att demonstrera och manifestera. I Buenos Aires möts vi utanför kongressen för en massiv mobilisering mot regeringens politik och för feministiska frågor. Konst är också ett sätt för oss att uttrycka våra åsikter. Därför avslutar vi dagen med en festival där konstnärliga uttryck ges utrymme för att synliggöra kampen och för att ge röst åt olika perspektiv inom rörelsen.
Hur kan vi på RFSU och våra medlemmar stötta dig?
– Vi måste tillsammans fortsätta stärka den feministiska kampen bortom namn på projekt, organisationer och geografisk hemvist. Vi behöver möta extremhögern på ett globalt plan. Möten som EFLAC-konferensen gör att idéer kan förverkligas, att politik kan bli praktik. Så min uppmaning är att fortsätta stärka våra relationer med varandra. Vi vill också dela med oss av vad vi går igenom. Därför vill jag tacka för möjligheten att prata om detta med er nu idag. Tack!