"Barn ska ha föräldrar, jag hade inte fixat det" 1988
Vi var alltid noga med skydd, jag och min pojkvän. Han var 7 år äldre. Jag var 17 och han ville att vi skulle vara äldre när vi skaffa barn. Vi var noga med skydd, förutom kvällen då vi förlovade oss.
“Även om det vore gulligt med barn så var det inte genomförbart nu”
Några veckor senare var testet positivt. Han fick panik, var inte beredd på att bli pappa. Jag mådde konstant illa och kastades mellan önskan om jobb och utbildning och det gulliga i att få barn. Stora "operation övertalning abort" inleddes av pojkvännen och stora "operation behåll bebisen" av svärmor.
Själv mådde jag bara fruktansvärt illa. Sov och sov och mådde illa.
För att få chansen att prata själva på neutral mark åkte vi på semester. Vi pratade och pratade och kom fram till att även om det vore gulligt med barn så var det inte genomförbart nu. Ett par år till. Efter 20. Vi har båda unga mammor och kan konstatera att det är inte alltid det bästa. Vi önskade oss båda en stabilitet som inte fanns i vår uppväxt.
Sen gick det fort. Tid för abort. Jag grät när jag kom upp. De frågade om jag var säker. Jag tvekade in i det sista. Men för barnets skull beslöt jag mig för att gå vidare. Barn ska ha föräldrar, jag skulle inte fixat det då.
Läkaren grejade och förberedde inför operationen. På väg ner till salen var jag groggy av allt lugnande och frågade om jag fick sova. Han skrattade och sa "sov du". Sen minns jag inget förrän jag fick en smörgås och en kopp te. Sen stack sköterskan in huvudet och sa "jag har en orolig ung man som vill träffa dig."
Här hade allt kunnat sluta ganska lyckligt ändå. Två dagar senare var jag tillbaka på gyn med värsta infektionen. 10dagar på sjukhus. Tre veckor sjukskrivning och troligtvis aldrig få barn.
Har två döttrar idag. Låter kanske konstigt men ångrar ändå inte aborten. Kanske hade varit annorlunda om jag inte fått mina barn.
Dessan